Josefine

Nu är det foton som gäller.
En salig blandning från Sedas kamera.
Look and enjoy.

Jag börjar bli lite stressad nu. Jag som hade så mycket tid på mig, ingen brådska över huvud taget.
Vad hände? Gah.

Och igår var jag på bio med Mamma och såg Mamma Mia (Happy pill som tusan, värd att se.) och helt plötsligt slog det mig hur galet jävla mycket jag kommer sakna henne.
Min Mamma.
Att hon inte kommer finnas hos mig på ett år. Helgalet.
Då fick jag lite panik.

Såhär, å andra sidan, kan det gå när min kamera bestämmer sig för att fungera ordentligt en period och jag är uttråkad. Det var faktiskt oerhört länge sedan jag lade upp några egocentrerade bilder. Så ni får stå ut. Sådetså.
Är det inte underbart med ett flertal egobilder på samma plats, med ungefär samma pose. Mjau.

 

 

Såhär kan det gå när man stäger in fyra ungdomar i en stuga mitt i ingenstanslandet Arkösund.
Det här är alltså midsommar, men jag är långsam.

Om jag inte redan skrivit det så innehöll midommar allt ifrån snapsvisor, tårtätning och jordgubbar till släktfotboll, försvinnanden och jordnötskastning.
Det var precis som det skulle vara alltså.

Tillägas bör att det som finns att se är skumma bilder som vi tog dagen innan midsommar för att undfly tristess. På den stora dagen däremot, då bestämde sig min kära gamla pensionärskamera för att dö. Hatkärlek i allra högsta grad oss emellan.

Moa gav mig en fin skiva i födelsedagspresent. Den innehöll bilder, filmer och ljudinspelningar som vi skapat som barn. Typ. Alltså, mellan 11 och 14 år borde det röra sig om. Lite smått och gott och så.
Fy fan så vi sett ut.. Och helgalet hur tekniska och kreativa vi var då. Vad hände egentligen?
Smakprov. (YAY!)


Såhär söt var jag som trettonåring. Och såhär sneda var mina tänder. Det var ju tider det..


Och såhär söta var jag och Malin - Moas lillasyster. Charmigast liksom.


Det här är alltså John. Jag har inget minne av vart den här bilden kommer ifrån, men med på skivan var den i alla fall. Hysteriskt kul. Till höger syns också mitt ena öga, som det såg ut en sommarkväll på utomhusbion för ett par år sedan.

 
Såhär fina var jag och Moa när vi handlade på Konsum för lite mer än ett år sedan. Det kan hända rätt så mycket på ett år..

   
Såhär hysterisk var jag när Moa fyllde arton. Den sjätte september alltså. Förra året. Vackert. Oerhört.

 

Facebook måste ju var det bästa som finns. Fast inte riktigt.
Särskilt när man som jag inte rikitgt gör sig jättebra på bild om man inte anstränger sig,
men ändå umgås med människor som praktiskt taget har kamerorna fastlimmad i händerna.
Att jag aldrig lär mig. Såhär kan det gå.

Jag minns en kväll i maj. Ett par dagar efter att Jessica hade fyllt arton.
Hon hade fest, med tema. Alla var helt galet klädda.
Jag hittade en hel del bilder därifrån.
Smakprov, smakprov.
Det var sjukt kul.
Och galet.





 









Såhär roligt kan man ha alltså.
Jag borde använda min kamera mer..

Det är såhär faktiskt att jag saknar den här människan.
Men nu är det faktiskt bara 49 dagar tills hon kommer hem igen.
Välkommen hem då min galna flicka.

I ett nötskal.
Ni är sjukt bra faktiskt.
Bara så ni vet.

Jag är upprörd!
Det är helt fel!
GALET!
Jag fattar ingenting!?


Bilden är snodd från stureplan.se

Jag lyssnar på Mix Megapol nästan varje morgon och jag gillar Anders Timell - starkt.
Han är rolig. Jag har aldrig sett någon bild på honom och har bara haft en vag föreställning
om hur han kan se ut. Inget precis direkt, så det var med ett
öppet sinne jag googlade efter bilder på mannen.
MEN.
Han ser inte ut såhär! Det funkar inte.
Det går inte, det är helt fel!
Jag upprepar HAN.SER.INTE.UT.SÅHÄR!
Jag kan inte.

Okej, jag ändrar mig. Jag tar tillbaka allt.
Har läst lite mer av bröderna Schulman.
Och allvarligt talat - det är fint.
Alex skriver till exempel ett helt underbart inlägg om "sockiplast".
Fint som snus.

Eftersom John snällt påpekade att den här bloggen handlar alldeles för lite om honom känner jag att jag måste tillägna honom en rad.
Han kommer hem på fredag.
Det gör mig glad!

Jag har lyckats med ännu en sådan där produktiv dag och fått så mycket gjort så det är inte klokt. Ändå samlas allt jag ska, måste, vill och borde göra på hög. Tar det aldrig slut?

Kvällen spenderades med Ola. Vi gick till biljardcafét och jag var förberedd på att få en rejäl omgång med stryk, men jag fick istället en snabbskolning i biljardspel och sedan gick det riktigt bra. Han vann ändå, men jag är rätt stolt måste jag säga.
Vi hann med att fika och promenera en stund dessutom.
Jag ska nog ta tillfället i akt och ösa lite lovord över pojken.
Han är ju så härlig.
Det är sjukt hur lika vi är och han har en förmåga att klä mina tankar i ord innan jag hinner göra det själv.
Det är fint tycker jag.

Jag tror förresten att det vore bra för mig att försöka leva i nuet och bara ta allt som det kommer. Jag ska alltid planera allt och det leder till att jag i tanken är minst en halv dag före mig själv, hela tiden.
Ibland gillar jag det, ibland undrar jag om det inte kommer leda till att min mamma får rätt i när hon säger att jag kommer var autbränd i tjugoårsåldern.
Fast det måste hända mycket och hålla ett relativt snabbt tempo för att jag ska känna mig lcyklig och stimulerad.
Annars blir jag uttråkad.
Så egentligen behöver jag kanske inte ändra på någonting alls?
Det lär ju visa sig.

Imorgon är det Jupiter-träff hemma hos Steffie. Det blir nog roligt som vanligt.
Ni är helgalna, och jag älskar er för det.

Godnatt

Bara för att jag faktiskt inte tagit några bilder på mig själv sedan jag tog bort tandställningsåbäket.
Bara för att jag tycker att det är värt att beskåda.
Detta det faktum att min mun inte längre är fylld av skrot.

Jag tror att det gick bra, men man vet ju aldrig. Därför föredrar jag att vara pessimistisk tills motsatsen bevisats.
Om man inte förväntar sig något blir man inte besviken.

Igår träffade jag Håkan.
Han firade sin femtiotredje fördelsedag på bussen. Ensam och full.
Jag ska aldrig bli som Håkan.
Ingen borde behöva vara som Håkan.
Det gör mig ledsen, och lite rädd.

Jag var hemma hos Veronica igår och träffade hennes farmor som lagade god mat åt oss.
Sen roade vi oss med att spela lite gitarr och piano - det var nog nyttigt för oss båda. ^^

Men en glädjande nyhet! En som jag har väntat på i evigheter!
Som de flesta kanske vet ska jag ju åka iväg som utbytesstudent till Storbritannien och jag har äntligen fått en värdfamilj!
Jag ska bo hos Pamela Bennet på Isle of Wight - en ö söder om Storbritannien.
Kan det bli mycket bättre än så?
Knappast.
Det är fint, varmt, gulligt och nära till London.
Jag vill åka NU NU NU!
Jag kan inte sluta le.
Och jag ska få bo med en tjej från Hongkong. Dubbelt kulturutbyte.
Jag gillar det.

Jag har hittat en till.
En fin en.
Fast en som jag önskar att jag hittat tidigare, för nu är det en smula försent.
Helt enkelt för att han lägger ner sin blogg.
Sorligt.

Johan Lindqvist 
Han skriver så härligt.    

Jajaja.
Äntligen har jag hittat honom.
Det blir till att köpa alla skivorna så fort min ekonomi gör det möjligt.
YES.

Åh ljuva morgonstund.. hm, eller kanske inte.
Jag är ju faktiskt inte direkt någon morgon-entusiast, snarare tvärt om.
Men jag tror nog att jag ska ta mig igenom den här morgonen också.

Jag hade en fin liten uppenbarelse igår på spinningen - i form av en stilig blong ung man med polisonger.
Och jag måste erkänna det, jag är en sucker för polisonger. Varför vet jag inte riktigt, men det ser jävligt sofistikerat och stiligt ut. Jag gillar det.
Fast då ska det vara snygga polisonger också. Och det hade den här pojken lyckats med.
Tyvärr uppstod hinder i och med en annan lång ung man som hade cykeln mellan oss, och lyckades skymma sikten hela tiden. Samtidigt som han utsöndrade en stark odör av.. ja.. svett, vilket i sig inte är så konstigt eftersom det var i en träningssal, men det gav mig ändå smärre andingsproblem.
Attans.
Men min träningstimma blev endå lite mer spännande, trots hinder. ^^

Fast.. jag fick sjukt ont i foten efter ett tag och kunde inte cykla stående.
Ignorerade det till en början, men tillslut gick det inte mer.
Fothelvete.