I see your sweet smile shine through the darkness
Tag mig - håll mig - smek mig sakta
Famna mig varligt en stund
Gråt ett grand - för så trista fakta
Se mig i ömhet sova en blund
Gå ej från mig - Du vill ju stanna
stanna tills jag själv måste gå
Lägg din älskade hand på min panna
Än en liten stund är vi två
I natt skall jag dö - Det flämtar en låga
Det sitter en vän och håller min hand
I natt skall jag dö - Vem, vem skall jag fråga,
vart jag skall resa - till vilket land?
I natt skall jag dö - Och hur skall jag våga?
I morgon finns det en ömkansvärd
och bittert hjälplös stackars kropp,
som bäres ut på sin sista färd
och slukas av jorden opp
Harriet Löwenhjälm
Gråt ett grand - för så trista fakta
Se mig i ömhet sova en blund
Gå ej från mig - Du vill ju stanna
stanna tills jag själv måste gå
Lägg din älskade hand på min panna
Än en liten stund är vi två
I natt skall jag dö - Det flämtar en låga
Det sitter en vän och håller min hand
I natt skall jag dö - Vem, vem skall jag fråga,
vart jag skall resa - till vilket land?
I natt skall jag dö - Och hur skall jag våga?
I morgon finns det en ömkansvärd
och bittert hjälplös stackars kropp,
som bäres ut på sin sista färd
och slukas av jorden opp
Harriet Löwenhjälm
Mitt hopp är en skadeskjuten fågel
Jag makade mig närmare och sträckte fram hela handen för att följa konturerna av hans överarm med fingertopparna. Jag såg att mina fingertoppar darrade och visste att han skulle märka det.
" Vill du att jag ska sluta?" frågade jag, för han hade slutit ögonen igen.
"Nej", sa han utan att titta upp. "Du anar inte hur det känns", tillade han och suckade.
Jag lät handen glida lätt över de perfekt formade musklerna i hans arm och följa mönstret av blå vener i hans armveck, medan jag sträckte ut andra handen för att vända på hans. Edward insåg vad jag ville och vände upp handflatan med en blixtrande snabb, alarmerande rörelse. Det skrämde mig och mina fingrar stelnade till mot hans arm.
"Förlåt", mumlade han och jag hann se de gyllene ögonen slutas igen. "Det är alldeles för lätt att vara mig själv med dig."
Jag lyfte hans hand, vände och vred på den och såg solljuset reflekteras i hans handflata. Jag förde den närmare ansiktet för att försöka se de dolda fasetterna i hans hud.
" Berätta vad du tänker", viskade han och jag upptäckte att han iakttog mig med vaksamma ögon. "Det känns fortfarande så konstigt att jag inte vet det."
"Så känns det faktiskt jämt och ständigt för oss andra", påpekade jag.
"Livet är inte lätt." Inbillade jag mig bara undertonen av sorg i hans röst? "Men du svarade inte."
"Jag tänkte faktiskt på att jag önskar att jag kunde läsa dina tankar ..." Jag tvekade.
"Och?"
"Jag önskar att jag vågade tro att du är verklig. Och jag önskar att jag inte var rädd."
"Jag vill inte att du ska vara rädd." Hans röst var bara en låg viskning.
Jag hörde var han inte uppriktigt kunde säga - att jag inte behövde vara rädd, att det inte fanns någonting atit frukta.
"Det var inte riktigt den rädslan jag menade, även om den naturligtvis är värd att ha i åtanke."
Utan att släppa min hand hävde han sig upp på ena armbågen, så snabbt att jag inte ens uppfattade rörelsen. Hans änglalika ansikte vara bara några centimeter från mitt. Jag borde ha ryggat undan från hans oväntade närhet, men jag kunde inte röra mig. Hans gyllene ögon hypnotiserade mig.
"Vad är du rädd för då?", viskade han hetsigt.
Men jag kunde inte svara. För andra gången någonsin kände jag hans kalla andedräkt mot mitt ansikte. Doften var söt och utsökt, och det vattnades i ansiktet på mig. Den liknade inget annat. Instinktivt lutade jag mig framåt och andades in.
I nästa ögonblick slets hans hand ur min och han var borta. När jag väl kunde fokusera blicken igen stod han nästan tio meter ifrån mig, i skuggan av en hög gran i utkanten av den lilla gläntan. Han stirrade på mig med mörka ögon och otydbar blick.
Smärta och chock brände i ansiktet och mina tomma händer värkte.
"Förlåt Edward ..." viskade jag, och visste att han hörde mig.
"Vänta ett ögonblick", ropade han, tillräckligt högt för min mindre utvecklade hörsel.
Jag satt alldeles stilla. Efter tio oändligt långa sekunder kom han tillbaka med långsamma steg, men han stannade ett par meter ifrån mig och sjönk smidigt ner på marken med korslagda ben. Han släppte mig inte med blicken.
Han drog två djupa andetag och log ursäktande. "Jag vill också be om förlåtelse", sa han och tvekade. "Förstår du vad jag menar om jag säger att jag inte är mer än människa ?"
Jag nickade, men kunde inte riktigt le åt hans skämt. Adrenalinet rusade genom kroppen när jag långsamt insåg vilken fara jag befann mig i. Edward anade sig till min rädsla och hans leende blev retsamt.
"Jag är världens bästa rovdjur, eller hur? Allt hos mig lockar dig - min röst, mitt ansikte, till och med min lukt. Som om jag behövde allt det där?"
Plötsligt reste han sig upp, försvann och dök upp igen under samma träd som förut. Han hade sprungit runt hela ängen på en halvsekund.
"Som om du kunde springa ifrån mig", skrattade han bittert.
Han sträckte upp ena handen och slet med ett öronbedövande brak av en halvmetertjock gren från en trädstam, helt utan anträngning. Sedan kastade han grenen med förblindande hastighet så att den splittrades mot en annan trädstam, som skälvde till av smällen.
I nästa sekund stod ham framför mig igen, blickstilla. "Som om du kunde försvara dig", sa han mjukt.
Jag satt som fastfrusen och var i det ögonblicket mer rädd för honom än någonsin tidigare. jag ahde aldrig förut sett honom så fullständigt befriad från sin omsorgsfullt anlagda fasad. Han hade aldrig varit mänskligare - eller vackrare. Med askgrått ansikte och uppspärrade ögon satt jag där, likt en fågel snärjd av en orms hypnotiska blick.
"Var inte rädd", mumlade han, och hans sammetslena röst var oavsiktligt förförisk. "Jag lovar ..." Han tvekade. "Jag svär på att jag inte ska göra dig illa." Han verkade mer angelägen att övertyga sig själv än mig. "Var inte rädd", viskade han igen och tog några oändligt långsamma steg mot mig.
Han satte sig med omsorgsfullt dröjande rörelser, tills våra ansikten var i samma höjd och bara några decimeter ifrån varandra.
"Förlåt mig snälla", sa han med formellt tonfall. "Jag kan behärska mig. du överrumplade mig, men nu ksa jag sköta mig."
Han väntade, men jag kunde fortfarande inte tala.
"Jag är inte törstig idag, jag lovar." Han blinkade.
Jag kunde inte låta bli att skratta åt det, men mitt skratt lät darrigt och andlöst.
"Hur känns det?" frågade han mjukt och lade långsamt och försiktigt sin marmorvita hand i min igen.
Jag såg på hans släta, kalla hand och sedan på hans ögon. De var mjuka, ångerfulla. Jag sneglade på hans hand igen och började försiktigt följa linjerna i den med ena fingertoppen. Sedan tittade jag upp och lod tveksamt.
Han svarade med ett bländande leende. "Så var var vi innan jag betedde mig så illa?" frågade han med ett tidigare århundrades milda tonfall.
"Jag minns faktiskt inte."
" Vill du att jag ska sluta?" frågade jag, för han hade slutit ögonen igen.
"Nej", sa han utan att titta upp. "Du anar inte hur det känns", tillade han och suckade.
Jag lät handen glida lätt över de perfekt formade musklerna i hans arm och följa mönstret av blå vener i hans armveck, medan jag sträckte ut andra handen för att vända på hans. Edward insåg vad jag ville och vände upp handflatan med en blixtrande snabb, alarmerande rörelse. Det skrämde mig och mina fingrar stelnade till mot hans arm.
"Förlåt", mumlade han och jag hann se de gyllene ögonen slutas igen. "Det är alldeles för lätt att vara mig själv med dig."
Jag lyfte hans hand, vände och vred på den och såg solljuset reflekteras i hans handflata. Jag förde den närmare ansiktet för att försöka se de dolda fasetterna i hans hud.
" Berätta vad du tänker", viskade han och jag upptäckte att han iakttog mig med vaksamma ögon. "Det känns fortfarande så konstigt att jag inte vet det."
"Så känns det faktiskt jämt och ständigt för oss andra", påpekade jag.
"Livet är inte lätt." Inbillade jag mig bara undertonen av sorg i hans röst? "Men du svarade inte."
"Jag tänkte faktiskt på att jag önskar att jag kunde läsa dina tankar ..." Jag tvekade.
"Och?"
"Jag önskar att jag vågade tro att du är verklig. Och jag önskar att jag inte var rädd."
"Jag vill inte att du ska vara rädd." Hans röst var bara en låg viskning.
Jag hörde var han inte uppriktigt kunde säga - att jag inte behövde vara rädd, att det inte fanns någonting atit frukta.
"Det var inte riktigt den rädslan jag menade, även om den naturligtvis är värd att ha i åtanke."
Utan att släppa min hand hävde han sig upp på ena armbågen, så snabbt att jag inte ens uppfattade rörelsen. Hans änglalika ansikte vara bara några centimeter från mitt. Jag borde ha ryggat undan från hans oväntade närhet, men jag kunde inte röra mig. Hans gyllene ögon hypnotiserade mig.
"Vad är du rädd för då?", viskade han hetsigt.
Men jag kunde inte svara. För andra gången någonsin kände jag hans kalla andedräkt mot mitt ansikte. Doften var söt och utsökt, och det vattnades i ansiktet på mig. Den liknade inget annat. Instinktivt lutade jag mig framåt och andades in.
I nästa ögonblick slets hans hand ur min och han var borta. När jag väl kunde fokusera blicken igen stod han nästan tio meter ifrån mig, i skuggan av en hög gran i utkanten av den lilla gläntan. Han stirrade på mig med mörka ögon och otydbar blick.
Smärta och chock brände i ansiktet och mina tomma händer värkte.
"Förlåt Edward ..." viskade jag, och visste att han hörde mig.
"Vänta ett ögonblick", ropade han, tillräckligt högt för min mindre utvecklade hörsel.
Jag satt alldeles stilla. Efter tio oändligt långa sekunder kom han tillbaka med långsamma steg, men han stannade ett par meter ifrån mig och sjönk smidigt ner på marken med korslagda ben. Han släppte mig inte med blicken.
Han drog två djupa andetag och log ursäktande. "Jag vill också be om förlåtelse", sa han och tvekade. "Förstår du vad jag menar om jag säger att jag inte är mer än människa ?"
Jag nickade, men kunde inte riktigt le åt hans skämt. Adrenalinet rusade genom kroppen när jag långsamt insåg vilken fara jag befann mig i. Edward anade sig till min rädsla och hans leende blev retsamt.
"Jag är världens bästa rovdjur, eller hur? Allt hos mig lockar dig - min röst, mitt ansikte, till och med min lukt. Som om jag behövde allt det där?"
Plötsligt reste han sig upp, försvann och dök upp igen under samma träd som förut. Han hade sprungit runt hela ängen på en halvsekund.
"Som om du kunde springa ifrån mig", skrattade han bittert.
Han sträckte upp ena handen och slet med ett öronbedövande brak av en halvmetertjock gren från en trädstam, helt utan anträngning. Sedan kastade han grenen med förblindande hastighet så att den splittrades mot en annan trädstam, som skälvde till av smällen.
I nästa sekund stod ham framför mig igen, blickstilla. "Som om du kunde försvara dig", sa han mjukt.
Jag satt som fastfrusen och var i det ögonblicket mer rädd för honom än någonsin tidigare. jag ahde aldrig förut sett honom så fullständigt befriad från sin omsorgsfullt anlagda fasad. Han hade aldrig varit mänskligare - eller vackrare. Med askgrått ansikte och uppspärrade ögon satt jag där, likt en fågel snärjd av en orms hypnotiska blick.
"Var inte rädd", mumlade han, och hans sammetslena röst var oavsiktligt förförisk. "Jag lovar ..." Han tvekade. "Jag svär på att jag inte ska göra dig illa." Han verkade mer angelägen att övertyga sig själv än mig. "Var inte rädd", viskade han igen och tog några oändligt långsamma steg mot mig.
Han satte sig med omsorgsfullt dröjande rörelser, tills våra ansikten var i samma höjd och bara några decimeter ifrån varandra.
"Förlåt mig snälla", sa han med formellt tonfall. "Jag kan behärska mig. du överrumplade mig, men nu ksa jag sköta mig."
Han väntade, men jag kunde fortfarande inte tala.
"Jag är inte törstig idag, jag lovar." Han blinkade.
Jag kunde inte låta bli att skratta åt det, men mitt skratt lät darrigt och andlöst.
"Hur känns det?" frågade han mjukt och lade långsamt och försiktigt sin marmorvita hand i min igen.
Jag såg på hans släta, kalla hand och sedan på hans ögon. De var mjuka, ångerfulla. Jag sneglade på hans hand igen och började försiktigt följa linjerna i den med ena fingertoppen. Sedan tittade jag upp och lod tveksamt.
Han svarade med ett bländande leende. "Så var var vi innan jag betedde mig så illa?" frågade han med ett tidigare århundrades milda tonfall.
"Jag minns faktiskt inte."
- Om jag kunde drömma av Stephanie Meyer s. 222 - 225.
En oväntad semster - Marian Keyes
Äntligen klar, med blandade känslor.
Jag läste över halva boken med en stigande avsky och föräkt för huvudpersonen Rachel.
Hon personifierar verkligen allt jag ogillar.
Osjälvständighet, självförakt, ytlighet - allt!
Men det är klart, boken handlar ju om hennes personliga utveckling och i slutet blir hon helt okej.
Men då ska det bli så jävla puttinuttigt och typ filmslut där alla applåderar och har sig. Va?
Surrealistiskt.
Men jag gillade skildringen av behandlingshemmet och särskilt gruppterapin.
Sjukt bra.
Jag har fortfarande inte bestämt mug för vad jag tycker om den än.
Men jag tror att det lutar åt att den var bra.
Om det kan vara mäjligt att ogilla huvudpersonen men ändå gilla boken.
Tål att funderas på.
Jag läste över halva boken med en stigande avsky och föräkt för huvudpersonen Rachel.
Hon personifierar verkligen allt jag ogillar.
Osjälvständighet, självförakt, ytlighet - allt!
Men det är klart, boken handlar ju om hennes personliga utveckling och i slutet blir hon helt okej.
Men då ska det bli så jävla puttinuttigt och typ filmslut där alla applåderar och har sig. Va?
Surrealistiskt.
Men jag gillade skildringen av behandlingshemmet och särskilt gruppterapin.
Sjukt bra.
Jag har fortfarande inte bestämt mug för vad jag tycker om den än.
Men jag tror att det lutar åt att den var bra.
Om det kan vara mäjligt att ogilla huvudpersonen men ändå gilla boken.
Tål att funderas på.
Extremt högt och otroligt nära
Abstrakt, djupgående, nytänkande, mystisk, oklar, känslosam.
I hela taget, en bra bok.
Den väckte mycket känslor och jag tror att det var meningen.
Jag gillar det.
Robinson Crusoe - Daniel Defoe
Äntligen klar, med blandade känslor.
Det kändes som att det var en sådan där bok som man bara måste läsa, men jag kan inte säga att det var en roande upplevelse precis hela tiden.
Den är ju ganska långdragen och Defoe har väldigt långa utläggningar om vad Robinson har för sig, in i minsta detalj.
Men det var ändå med glädje som jag läste de sista kapitlen.
Den var helt klart bra, och det är ju en klassiker.
Jag är inte besviken.
Det kändes som att det var en sådan där bok som man bara måste läsa, men jag kan inte säga att det var en roande upplevelse precis hela tiden.
Den är ju ganska långdragen och Defoe har väldigt långa utläggningar om vad Robinson har för sig, in i minsta detalj.
Men det var ändå med glädje som jag läste de sista kapitlen.
Den var helt klart bra, och det är ju en klassiker.
Jag är inte besviken.
Dead until dark - Charlaine Harris
Jag läser min nya vampyrbok nu. Jag har äntligen lyckats börja. Efter att ha läst Stephenie Meyers böcker känns ju alla andra som lite.. hm.. sämre. xP
Men jag fick en glad överraskning, så här långt i alla fall.
Fas tjag måste säga att den här boken är väldigt speciell.
Tänk er ett samhälle där vampyrer är ett välkänt faktum, att de är accepterade och att de allt som oftast livnär sig på framklonat blod.
Det är en väldig kontrast mot alla andra vampyrböcker jag läst, men det är nyskapande.
Jag gillar det.
Men jag fick en glad överraskning, så här långt i alla fall.
Fas tjag måste säga att den här boken är väldigt speciell.
Tänk er ett samhälle där vampyrer är ett välkänt faktum, att de är accepterade och att de allt som oftast livnär sig på framklonat blod.
Det är en väldig kontrast mot alla andra vampyrböcker jag läst, men det är nyskapande.
Jag gillar det.
Klagotjut
Min oerhörda irritation över "världshistoriens vackraste kärlekshistoria" fortsätter.. (Jag vet att du tycker att jag tjatar om det Robbin, men jag kan som inte släppa det.)
Ah, vad ska man säga? Jag har en hel del klagomål, till att börja med:
Kvinnans lott i livet.. At älska sin ofrivilligt tilldelade äkta man till döden - bokstavligt talat! Och i övrigt vara viljolös och helst så sinnessvag som möjligt.. Det måste ju vara oerhört ansträngande för de stackars våpen - eftersom de självklart är helt hjälplösa. Jävla medeltida kvinnosyn! (I blow my nose in your direction, your mother was a HAMSTER and your father smelled of elderberries!!) Öh.. ja.
Och Isolde då.. hon går och trånar efter Tristan dagarna i ända och kan inte tänka på något annat. Hon förgås i feberyra etc etc om hon inte får träffa honom och det blir liksom.. SNÄLLA LILLA VÄN - skaffa en hobby? Hon kan väl typ.. brodera.. eller vad de stackars intelligensbefriade kvinnorna nu underhöll sig med på den tiden? Wäh.
Kärlek må vara det underbaraste som finns i de flesta former osv, men här går det bara till överdrift. Om Tristan och Isolde nu nödvändigtvis MÅSTE ha varandra och annars försmäktar kan de väl rymma och bosätta sig i något avlägset land och därigenom skona konung Marcs känslor (Eftersom de båda ju älskar honom så innerligt..)
Kungen förresten! Han är ju antingen totalt intelligensbefriad eller bara världshistoriens största toffel! Han måste ju ändå fatta att Isolde och Tristan älskar och längtar efter varandra mer än nördarna i filmen "Supersugen" längtar efter att bli av med oskulden, och det vill ju inte säga lite precis.., men han ska ju promt vara gift med henne ändå. Hur orkar man vara med någon som man vet älskar en annan? Totalkorkat.
Å andra sidan kanske kungen inte traktar efter hennes kärlek, utan mer ser henne som ett objekt som han vill äga - ett "akvarium" som ska för hans släktled vidare och gynna kungariket och BLA BLA BLA. Med tanke på de medeltida idealen skulle jag inte bli allt för förvånad..
Då kan han ju sätta henne på en liten piedestal och dyrka henne för hennes ypperliga skönhet och bristande intellekt. Wäh, hela boken är ju bara så sötsliskig!
Och tro mig, jag är i högsta grad medveten om att det är en av "de stora klassikerna" osv, men jag kan för allt i världen inte förmå mig att tycka om den ändå!
Förlåt mig om jag vill ha ut mer av livet än att falla död ner av hjärtesorg och trogenhet så fort min "oh så älskade" och tappre riddare bestämmer sig för att kola av. Förlåt så jävla mycket!
Jag mår illa..
Allt hade ju blivit sjukligt mycket enklare om Isolde och alla kungens riddare undertecknade ett löfte om att inte ha sexuella förbindelser med varandra som man visst får göra på Norska högskolan.
Jävla Norrmän.. Det är väl ungefär det säkraste sättet att se till att eleverna har sex med sina handledare - att göra det förbjudet. Gosh. Puckon. Jag förutspår en kraftig folkökning i vårt kära grannland..
Fast tydligen så måste de med "vetenskapliga maktpositioner ha erfarenhet och självinsikt nog att lägga band på sina känslor". Varför i hela friden utspelar sig inte boken i NORGE för?!
Om jag gjorde en alternativ omskrivning av Tristan och Isolde skulle Isolde få syfilis och smitta hela hovet. DET hade ju faktiskt kunnat bli en komisk historia. Och sen skulle det finnas minst en vampyr - kanske fyra..
Men okej - nu känner jag att jag kanske äntligen är redo att lämna det här bakom mig. Nu är det nog.
- Josefine
Ah, vad ska man säga? Jag har en hel del klagomål, till att börja med:
Kvinnans lott i livet.. At älska sin ofrivilligt tilldelade äkta man till döden - bokstavligt talat! Och i övrigt vara viljolös och helst så sinnessvag som möjligt.. Det måste ju vara oerhört ansträngande för de stackars våpen - eftersom de självklart är helt hjälplösa. Jävla medeltida kvinnosyn! (I blow my nose in your direction, your mother was a HAMSTER and your father smelled of elderberries!!) Öh.. ja.
Och Isolde då.. hon går och trånar efter Tristan dagarna i ända och kan inte tänka på något annat. Hon förgås i feberyra etc etc om hon inte får träffa honom och det blir liksom.. SNÄLLA LILLA VÄN - skaffa en hobby? Hon kan väl typ.. brodera.. eller vad de stackars intelligensbefriade kvinnorna nu underhöll sig med på den tiden? Wäh.
Kärlek må vara det underbaraste som finns i de flesta former osv, men här går det bara till överdrift. Om Tristan och Isolde nu nödvändigtvis MÅSTE ha varandra och annars försmäktar kan de väl rymma och bosätta sig i något avlägset land och därigenom skona konung Marcs känslor (Eftersom de båda ju älskar honom så innerligt..)
Kungen förresten! Han är ju antingen totalt intelligensbefriad eller bara världshistoriens största toffel! Han måste ju ändå fatta att Isolde och Tristan älskar och längtar efter varandra mer än nördarna i filmen "Supersugen" längtar efter att bli av med oskulden, och det vill ju inte säga lite precis.., men han ska ju promt vara gift med henne ändå. Hur orkar man vara med någon som man vet älskar en annan? Totalkorkat.
Å andra sidan kanske kungen inte traktar efter hennes kärlek, utan mer ser henne som ett objekt som han vill äga - ett "akvarium" som ska för hans släktled vidare och gynna kungariket och BLA BLA BLA. Med tanke på de medeltida idealen skulle jag inte bli allt för förvånad..
Då kan han ju sätta henne på en liten piedestal och dyrka henne för hennes ypperliga skönhet och bristande intellekt. Wäh, hela boken är ju bara så sötsliskig!
Och tro mig, jag är i högsta grad medveten om att det är en av "de stora klassikerna" osv, men jag kan för allt i världen inte förmå mig att tycka om den ändå!
Förlåt mig om jag vill ha ut mer av livet än att falla död ner av hjärtesorg och trogenhet så fort min "oh så älskade" och tappre riddare bestämmer sig för att kola av. Förlåt så jävla mycket!
Jag mår illa..
Allt hade ju blivit sjukligt mycket enklare om Isolde och alla kungens riddare undertecknade ett löfte om att inte ha sexuella förbindelser med varandra som man visst får göra på Norska högskolan.
Jävla Norrmän.. Det är väl ungefär det säkraste sättet att se till att eleverna har sex med sina handledare - att göra det förbjudet. Gosh. Puckon. Jag förutspår en kraftig folkökning i vårt kära grannland..
Fast tydligen så måste de med "vetenskapliga maktpositioner ha erfarenhet och självinsikt nog att lägga band på sina känslor". Varför i hela friden utspelar sig inte boken i NORGE för?!
Om jag gjorde en alternativ omskrivning av Tristan och Isolde skulle Isolde få syfilis och smitta hela hovet. DET hade ju faktiskt kunnat bli en komisk historia. Och sen skulle det finnas minst en vampyr - kanske fyra..
Men okej - nu känner jag att jag kanske äntligen är redo att lämna det här bakom mig. Nu är det nog.
- Josefine
With or without you
Åh ljuva.. tomhet? Gosh.
Finfin helg med dop (mindre finfint det då.. men jag skola icke älta ämnet längre)och kulturnatt. Lyckat tycker jag. SMK var sjukligt bra. Jag dansade som tusan och weii - det var bara helt klockrent!
Jag läser "Tristan och Isolde" på svenskan. Tidernas största kärlektshistoria etc etc. Men jag blir bara irriterad på den! Kungen är en TOFFEL.
Och jag fattar inte hur det oh så vackra paret orkar älska varandra och springa fram och tillbaka till det där dumma slottet TINTAGEL (och vad är det för ett namn?!) .. in i skogen, tillbaks igen, kasta sig från klippor bla bla bla.
För dig som har missat det.. NEJ, jag tycker inte att boken är bra. Jag tycker att den är bullshit.
Och jag är ju inte särskilt romantisk av mig (alls).. och, ja.. kanske skulle jag förstå boken och dess karaktärer bättre om jag varit kär någon gång. Kanske. Men det är fortfarande en dålig bok. Och då må den vara hur jävla gammal och klassisk som helst..
Vampyrer däremot - där har vi romantik i dess sanna bemärkelse. Jag skulle kunna vara vampyr. Ja, det skulle jag sannerligen. Varför fanns det inte med någon vampyrbok på "boklistan för medeltiden och renässansen" för?! VA VA?! Och säg inte att det är för att de är orealistiska.. FÖR SAGAN OM RINGEN FANNS MED!
Gah, jag måste sova nu!
- Josefine
Finfin helg med dop (mindre finfint det då.. men jag skola icke älta ämnet längre)och kulturnatt. Lyckat tycker jag. SMK var sjukligt bra. Jag dansade som tusan och weii - det var bara helt klockrent!
Jag läser "Tristan och Isolde" på svenskan. Tidernas största kärlektshistoria etc etc. Men jag blir bara irriterad på den! Kungen är en TOFFEL.
Och jag fattar inte hur det oh så vackra paret orkar älska varandra och springa fram och tillbaka till det där dumma slottet TINTAGEL (och vad är det för ett namn?!) .. in i skogen, tillbaks igen, kasta sig från klippor bla bla bla.
För dig som har missat det.. NEJ, jag tycker inte att boken är bra. Jag tycker att den är bullshit.
Och jag är ju inte särskilt romantisk av mig (alls).. och, ja.. kanske skulle jag förstå boken och dess karaktärer bättre om jag varit kär någon gång. Kanske. Men det är fortfarande en dålig bok. Och då må den vara hur jävla gammal och klassisk som helst..
Vampyrer däremot - där har vi romantik i dess sanna bemärkelse. Jag skulle kunna vara vampyr. Ja, det skulle jag sannerligen. Varför fanns det inte med någon vampyrbok på "boklistan för medeltiden och renässansen" för?! VA VA?! Och säg inte att det är för att de är orealistiska.. FÖR SAGAN OM RINGEN FANNS MED!
Gah, jag måste sova nu!
- Josefine
