Josefine

Jag har visualiserat min ålderdom - och det är fint! Som snus.

Eftersom den "nymodiga" maten inte tilltalar mig (Vad hände egentligen med de gamla hederliga isterbanden?) har jag blivit jättesmal och krympt lite. Så jag sitter där, ihopkurad, i min permobil iförd ett par blekblå urtvättade jeans och en stickad ljuslila tröja, som är ett par storlekar för stor. Näsan är krokig, eftersom jag en gång (i min ungdoms dagar) lyckades reta upp någon argsint person,
och håret flyger omkring mig när jag susar omkring i 60 km/h, vilket gör att jag ser ut lite som en fågel. (Ibland roar jag mig med att flaxa lite med armarna när jag åker i nedförsbacke - bara för att skrämma lite vett i de osnytna ungdomarna som går där självupptagna och nonchalanta. En liten och bitter fågel.

Jag är argsint och miserabel. (Beror troligen på att jag blev sårad någon gång i mitt liv.. Eller nej.. Min högt älskade man dog plötsligt när jag var femtiofem - det var för övrigt han som fick mig att börja röka, DEN JÄVELN! - och numera mäter jag alla människor efter honom. Ett mått som ingen kan nå upp till, för "Ingen kan vara lika genuint fin som min käre Tord!"

Två ständiga följeslagare lämnar aldrig min sida. Mitt gula paraply med små bruna prickar och min handväska i ljust läder (som bara råkar innehålla fem styck stenar) och dessa används friskt till att peta på folk som är ivägen eller slå lite på dem om de skulle råka vara "ena riktigt ohyfsade typer som inte respekterar de äldre", eller bara se lite för glada och lyckliga ut.

Jag ska ha en redig rökhosta som jag ska använda mig av när jag vill komma före i köer. Då ska jag köra in med permobilen i folks ben och när de väder sig om för att kolla "vad fan som hände" ska jag passa på att slemhosta dem lite i ansiktet och muttra något om att man "minsann borde bli visad lite anständigt hyfs vid den respektabla åder man är i" och om detta inte skulle visa sig efektivt kan jag peta lite på folk med paraplyet och hosta ännu mer tills att de till slut ger upp och byter kö.

Om någon sympatisk person någonsin skulle få för sig att försöka hjälpa mig över ett övergångsställe eller på en buss ska detta belönas med ett hårt paraplyslag (Det är ännu kraft i kärringens arma gamla leder!) i huvudet. "Tror ni kanske att jag är någon slags idiot, människa? Nej, jag klarar mig själv. HOST HOST HROOOGHLJFW!!"

Jag ska alltså bli en riktig jävla satkärring, för dem som inte förstått det ännu.
Det blir så jävla bra.

Kom och tänka lite på den där Julmusikalen som kören medverkade i.