Josefine

Äntligen klar, med blandade känslor.
Jag läste över halva boken med en stigande avsky och föräkt för huvudpersonen Rachel.
Hon personifierar verkligen allt jag ogillar.
Osjälvständighet, självförakt, ytlighet - allt!
Men det är klart, boken handlar ju om hennes personliga utveckling och i slutet blir hon helt okej.
Men då ska det bli så jävla puttinuttigt och typ filmslut där alla applåderar och har sig. Va?
Surrealistiskt.
Men jag gillade skildringen av behandlingshemmet och särskilt gruppterapin.
Sjukt bra.

Jag har fortfarande inte bestämt mug för vad jag tycker om den än.
Men jag tror att det lutar åt att den var bra.
Om det kan vara mäjligt att ogilla huvudpersonen men ändå gilla boken.
Tål att funderas på.