Josefine

Jag makade mig närmare och sträckte fram hela handen för att följa konturerna av hans överarm med fingertopparna. Jag såg att mina fingertoppar darrade och visste att han skulle märka det.
   " Vill du att jag ska sluta?" frågade jag, för han hade slutit ögonen igen.
   "Nej", sa han utan att titta upp. "Du anar inte hur det känns", tillade han och suckade.

Jag lät handen glida lätt över de perfekt formade musklerna i hans arm och följa mönstret av blå vener i hans armveck, medan jag sträckte ut andra handen för att vända på hans. Edward insåg vad jag ville och vände upp handflatan med en blixtrande snabb, alarmerande rörelse. Det skrämde mig och mina fingrar stelnade till mot hans arm.
   "Förlåt", mumlade han och jag hann se de gyllene ögonen slutas igen. "Det är alldeles för lätt att vara mig själv med dig."

Jag lyfte hans hand, vände och vred på den och såg solljuset reflekteras i hans handflata. Jag förde den närmare ansiktet för att försöka se de dolda fasetterna i hans hud.
   " Berätta vad du tänker", viskade han och jag upptäckte att han iakttog mig med vaksamma ögon. "Det känns fortfarande så konstigt att jag inte vet det."
   "Så känns det faktiskt jämt och ständigt för oss andra", påpekade jag.
   "Livet är inte lätt." Inbillade jag mig bara undertonen av sorg i hans röst? "Men du svarade inte."
   "Jag tänkte faktiskt på att jag önskar att jag kunde läsa dina tankar ..." Jag tvekade.
   "Och?"
   "Jag önskar att jag vågade tro att du är verklig. Och jag önskar att jag inte var rädd."
   "Jag vill inte att du ska vara rädd."  Hans röst var bara en låg viskning.
Jag hörde var han inte uppriktigt kunde säga - att jag inte behövde vara rädd, att det inte fanns någonting atit frukta.
   "Det var inte riktigt den rädslan jag menade, även om den naturligtvis är värd att ha i åtanke."

Utan att släppa min hand hävde han sig upp på ena armbågen, så snabbt att jag inte ens uppfattade rörelsen. Hans änglalika ansikte vara bara några centimeter från mitt. Jag borde ha ryggat undan från hans oväntade närhet, men jag kunde inte röra mig. Hans gyllene ögon hypnotiserade mig.
   "Vad är du rädd för då?", viskade han hetsigt.  

Men jag kunde inte svara. För andra gången någonsin kände jag hans kalla andedräkt mot mitt ansikte. Doften var söt och utsökt, och det vattnades i ansiktet på mig. Den liknade inget annat. Instinktivt lutade jag mig framåt och andades in.

I nästa ögonblick slets hans hand ur min och han var borta. När jag väl kunde fokusera blicken igen stod han nästan tio meter ifrån mig, i skuggan av en hög gran i utkanten av den lilla gläntan. Han stirrade på mig med mörka ögon och otydbar blick.

Smärta och chock brände i ansiktet och mina tomma händer värkte.
   "Förlåt Edward ..." viskade jag, och visste att han hörde mig.
   "Vänta ett ögonblick", ropade han, tillräckligt högt för min mindre utvecklade hörsel.
Jag satt alldeles stilla. Efter tio oändligt långa sekunder kom han tillbaka med långsamma steg, men han stannade ett par meter ifrån mig och sjönk smidigt ner på marken med korslagda ben. Han släppte mig inte med blicken.

Han drog två djupa andetag och log ursäktande. "Jag vill också be om förlåtelse", sa han och tvekade. "Förstår du vad jag menar om jag säger att jag inte är mer än människa ?"
Jag nickade, men kunde inte riktigt le åt hans skämt. Adrenalinet rusade genom kroppen när jag långsamt insåg vilken fara jag befann mig i. Edward anade sig till min rädsla och hans leende blev retsamt.
   "Jag är världens bästa rovdjur, eller hur? Allt hos mig lockar dig - min röst, mitt ansikte, till och med min lukt. Som om jag behövde allt det där?"

Plötsligt reste han sig upp, försvann och dök upp igen under samma träd som förut. Han hade sprungit runt hela ängen på en halvsekund.
   "Som om du kunde springa ifrån mig", skrattade han bittert.
Han sträckte upp ena handen och slet med ett öronbedövande brak av en halvmetertjock gren från en trädstam, helt utan anträngning. Sedan kastade han grenen med förblindande hastighet så att den splittrades mot en annan trädstam, som skälvde till av smällen.

I nästa sekund stod ham framför mig igen, blickstilla. "Som om du kunde försvara dig", sa han mjukt.
Jag satt som fastfrusen och var i det ögonblicket mer rädd för honom än någonsin tidigare. jag ahde aldrig förut sett honom så fullständigt befriad från sin omsorgsfullt anlagda fasad. Han hade aldrig varit mänskligare - eller vackrare. Med askgrått ansikte och uppspärrade ögon satt jag där, likt en fågel snärjd av en orms hypnotiska blick.
   "Var inte rädd", mumlade han, och hans sammetslena röst var oavsiktligt förförisk. "Jag lovar ..." Han tvekade. "Jag svär på att jag inte ska göra dig illa." Han verkade mer angelägen att övertyga sig själv än mig. "Var inte rädd", viskade han igen och tog några oändligt långsamma steg mot mig.

Han satte sig med omsorgsfullt dröjande rörelser, tills våra ansikten var i samma höjd och bara några decimeter ifrån varandra.
   "Förlåt mig snälla", sa han med formellt tonfall. "Jag kan behärska mig. du överrumplade mig, men nu ksa jag sköta mig."
Han väntade, men jag kunde fortfarande inte tala.
   "Jag är inte törstig idag, jag lovar." Han blinkade.
Jag kunde inte låta bli att skratta åt det, men mitt skratt lät darrigt och andlöst.
   "Hur känns det?" frågade han mjukt och lade långsamt och försiktigt sin marmorvita hand i min igen.

Jag såg på hans släta, kalla hand och sedan på hans ögon. De var mjuka, ångerfulla. Jag sneglade på hans hand igen och började försiktigt följa linjerna i den med ena fingertoppen. Sedan tittade jag upp och lod tveksamt.
Han svarade med ett bländande leende. "Så var var vi innan jag betedde mig så illa?" frågade han med ett tidigare århundrades milda tonfall.
  "Jag minns faktiskt inte."