Josefine

Tisdag

Jag har varit helt övertygad om att det är den 24e Augusti precis hela dagen idag.
Det är det ju inte.
Det är den tjugofemte.
Surt.
En förlorad dag tycker jag, fast egentligen inte.

Skolan har så smått börjat komma igång nu och det känns bra med klassen och allting.
Det är fortfarande väldigt förvirrande att sitta i ksolmatsalen och inte tjänna igen ett enda ansikte.
Jag brukade ändå ha koll på vilka de flesta var. Men icke.
Fast det löser sig nog med tiden.

Idag fick jag mina första skolböcker också, och det kändes så pass ovant och spännande att jag tog med mig
religionsboken hem och ska läsa lite i den senare. Jag längtar faktiskt lite efter att få sätta tänderna i ett par skoluppgifter.
Jobba lite - jag har ju faktiskt bara latat mig det senaste året.
Något jag däremot inte alls känner för att sätta tänderna i är det förbannade skolarbetet.
Man ska ju ha  en idé och en planering färdig vid det här laget.
Har jag det?
NEJ.
Och jag har inte den blekaste aning om vad jag ska jobba med.
Fundera rpå att gå till min kära mentor Sylve i morgon och gråta en skvätt och sedan be honom välja ett ämne och göra en projektplan.
Men.. det passar väl kanske inte jättebra in i min nya ambitiösa och ansvarstagande inställning.

Hm.
Idag gick jag till körskolan och anmälde mig också så första lektionen ska bokas imorgon.
Körkortet hägrar.
Jag hoppas att det ska gå snabbt och smärtfritt.

Engelska C har jag ju också börjat med nu. Men jag vågar knappt prata.
(Jag vet, det är skitfånigt)
Men det känns som att alla vet att jg har bott i England ett år och således borde vara jätteduktig på engelska.
Tänk om jag pratar en massa och det blir jättedåligt.
Då suger jag ju stenhårt.
(Jag vet, skitfånigt, och jag skäms lite. Men så är det ändå.)

Sara lämnar mig om åtta dagar.
Det känns inte alls bra faktiskt.
Fas tjag ska hälsa på henne.
Skitstöveln.

Det blir så tomt.

Första dagen i skolan. För de flesta accosierad med varierande portioner ångest och förväntan.
Själv trodde jag att jag hade kommit över sådant. Att jag stod över dessa känslor, att jag var för gammal och världsvan (ja herregud jag har ju till och med tillbringat ett helt år i ett främmande land och börjat på ny skola där). Varför skulle det över huvud taget vara något konstigt med att komma tillbaka till skolan där jag redan tillbringat två år?

Ändå transporterades hela jag tillbaka till fyran. Det var bara de två tofsarna med ljusblå hårband och den lila ryggsäcken från Haglöfs som saknades.
"Tänk om de andra barnen inte tycker om mig?"
Det hjälpte inte att jag inte hade en aning om var jag skulle vara heller.
Men när jag dök upp i DeGeers trapphall var Kim den första jag sprang på.
Kim som gick i min klass i ettan och tvåan och som har tillbringat ett år i USA.
Jag var räddad.

Efter det gick allt smooth like a baby's bottom.
Och plötsligt känns inte skolstarten särskilt skrämmande alls längre.


Tänk vad jag håller på att bli stor.
I kväll körde jag runt hela kvarteret själv.

Jag är hemma.
Och jag ber om ursäkt för den usla (icke existerande) uppdateringen.
Det har varit fullt upp.

Fullt upp med att komma hem till ett hem som inte riktigt känns som hemma längre, där allting är likadant, när jag känner att jag inte är riktigt likadan längre. För att träffa vänner som förväntar sig att jag är precis den jag var innan jag åkte.
Fullt upp med att anpassa mig till min gamla roll igen. Fullt upp med att sakna.

Men det har gått ganska bra.

Efter det.
Finbesök i en månad.

Det kan väl få duga som ursäkter.
Nu är jag tillbaka i alla fall.

Och även fast jag lät en smula negativt inställd till hemkomsten ovan så är det faktiskt sjukt skönt att vara hemma igen.
Den första shocken har gått över och jag har landat på riktigt.