Josefine

23.19

Idag återupptäcker jag mina pojkar.
Det är fint det.

Tacka vet jag söta smörfilmer, självinsikt och fina ord när livet halkar ner från de högre pinnhålen.
Sen är man på topp igen.

Jag vill att mitt hår ska bli långt igen.

För första gången på flera månader kan jag läsa precis vad jag vill.
Det ger mig ångest. Jag har alldeles för mycket att välja mellan.
Jag är dömd till det här har jag fått höra. Sartre you bitch.

We're the people, the lucky
with the fragile bones
the ones who sit and worry
about getting to old
You're the monkey in the jungle
trying to find your place
the one who let the sunset
bring a silly kind of smile on your face

På både gott och ont, ingen har någonsin ingett sådana känslor hos mig.
Det är skrämmande och vackert på samma gång.