Josefine

Har haft en underbar födelsedag, och jag ska skriva utförligare om det och sånt, och äver lägga upp lite bilder.. men just nu är jag för arg och irriterad. Sådetså.

- Josefine

Jag är nykär, verkligen helt otroligt jätteförälskad!
Fövisso i en gammal kärlek som jag har återupptäckt, men lika kär för det.
Robbie Williams - vi ska gifta oss, men han vet inte riktigt om det än. xD
Här snackar vi riktig man. Mm. ^^



I'm not scared to die I just don't want to, if I stop lying I'll just dissapoint you.
I didn't lose my mind, it was mine to give away. <3

Mer än så hade jag väl inte att förtälja, eller jo! Jag täffade Moa idag! Myspys.<3
Och i morgon, huvfudstaden!


- Josefine

Hur skillad är man inte om man efter att ha fått en liten egotripp när man är påväg och ska fira sin vän lägger sig ner i sängen för att radera överflödiga bilder, och på något vänster lyckas tappa kameran RAKT på läppen och börjar blöda som jagvetintevad - riktigt skillad är man! Sådetså.
Såhär såg jag ut för övrigt.



Jag och Sara ska till hufvudstaden - lalalalala. <3
Längta längta.
Och på söndag fyller jag år. Jag blir stor, typ.
Godnatt

- Josefine

Idag har jag funderat lite kring kärlek - som ju faktiskt tar upp en gigantisk del av människors liv, både i tankar, handlingar och samtalstid räknat. Ja, ibland verkar det nästan som att det är själva måttet av kärlek hos en själv, alltså om man skulle råka ha en partner eller ej, som definerar oss. Man verkar inte riktigt vara någon att räkna med om man är singel.. Detta resulterar i att några stackare bara slänger sina arma hjärtan omkring sig tills det råkar klibba fast på första bästa person som råkar gå förbi. Detta på grund av rädslan för att vara ensam förstås, för då är man ju mindre värd.
Men hur smart är det igentligen? I och för sig, det kanske funkar för vissa, men jag tycker att det är ett ganska dumt sätt att gå till väga eftersom man då utsätter sig själv för ganska stora risker. xD
Jag tycker att de flesta verkar ha obeskrivligt lätt för att bli kära, poff* så är man kär liksom, men det funkar inte alls så för mig.. Är det då jag som är, låt oss säga, känslokall - eller är det andra som är som "känslomagneter". Det tål ju att funderas på. Och borde jag vara glad för det, eller avundsjuk? Pah.

Och de här äckliga paren sen då? Som går och kladdar på varandra överallt och inte går att föra en normal konversation med eftersom den hela tiden avbryts av en massa smaskanden.. typ. xP
Problemet med dem är väl kanske inte paren i sig, men efter att ha spenderat ett tag med ett lyckligt par så känner man sig sådär lagom ensam. Därför klagar man. ^^

Öh.. nu känner jag att jag tappade bort hela poängen med det här inlägget, för tro det eller ej, men jag hade en när jag började skriva! Fast.. det har jag visst glömt. Lyckat säger jag.
Men jag tycker i alla fall att människor som tycker att de behöver någon att vara kär i för att må bra borde se om sin egen självkänsla istället.. man behöver inte andra för att vara en bra människa. Man räcker själv. Sådetså.
Och sen måste jag väl säga att dethär inte heller kommer sprunget ur några speciella personliga erfarenheter under de senaste dagarna, utan bara är sådant jag funderat lite över när jag stått och målat möbler och sånt.
För jag gör ju om på mitt rum, och WUHU, det är nästan helt klart nu! JAG ÄR SÅ DUKTIG! :D:D

Och nu väntar jag på att Sara ska komma hen från Ullared så att jag kan gå hem till henne och ge henne lite paket. Jag är rätt så hungrig med.. drygt.

Det är skumt när tankarna griper tag i en och man gör sitt bästa för att förneka, men ändå dras med och tvingas erkänna saker man inte vill, även om det bara är för en själv.


- Josefine

Därför skaffar man sig en riktig blogg och skriver där istället för att dela med sig av sina tankar på ett sådant community som tex "Lunarstorm" vilket ju faktiskt, när man inte längre är fjorton, börjar kännas lite .. tja.. beneath me. xD
Igentligen har jag ju funderat på att skaffa en blogg i typ hundra år men det har aldrig blivit av eftersom jag insett att jag säkert ändå aldrig kommer orka använda den och skriva någonting. Det är säkert ett heltidsarbete, men det ordnar sig. ^^

Så.. hittills har det varit en bra sommar, taskigt väder.. men man får väl skylla sig själv igentligen.. med växthuseffekten och sånt menar jag, och jag har varit ett bra tag uppe i dalarna. Fadder på ett konfirmationsläger. Det var sjukligt roligt, och en upplevelse. Så det är jag verkligen glad att jag gjorde, även om jag inte känner mig riktigt som rätt person för jobbet.. hrm.. men ändå.
Sen kom jag hem och var i Norrköping i typ fyra dagar, då jag sa hejdå till Jessica som åkte till Sydafrika (NU TYCKER JAG ATT DU KAN KOMMA HEM FAKTISKT!) och lite annat, och sedan bar det av till Norrland med familjen för att hälsa på släkt och annat.
Det var också kul, men stundtals så obeskrivligt tråkigt att jag funderade över om det skulle leda till några bestående men.. och det ledde faktiskt till en hel del obehagliga, ja, rent absurda tankar och ja.. det beyhöver vi ju faktiskt inte gå in på igentligen.. jag överlevde iaf.
Och nu är jag hemma igen, och är det resten av sommaren - skönt, då kanske man äntligen hinner träffa alla som man borde! (Okej, förutom en del småresor till Stockholm och sånt. <3)

Kom hem i lördags och har ägnat större delen av den här veckan till att göra om på mitt rum (tapetsera och köpa nya möbler och sånt - yes! äntligen!) och nu är det klart, nästan. ^^ WUHU. Tycker dock en smula synd om min käraste far som jag kanske, kanske har kört lite med (skulle jag, nej vaddå, absoluut inte!) men han överlever nog.
Det är säkert bara bra för honom, det brukar vara så.

Anyway.. Idag fyller Sara år, GRATTIS älskling. Fast.. just nu tycker jag inte om henne särskilt mycket eftersom människan ska få tatuera sig! BLÄ! JAG VILL OCKSÅ! Men.. chansen för att mina föräldrar ens skulle låta mig tatuera mig innan jag är arton är.. obefintlig. Och då ska vi inte ens gå in på hur stor chansen är att de skulle bekosta hela alltet. Oj.. kanske om jag råkade ut för någon olycka, typ blev påkörd eller liknande, och hamnade på sjukhus. Då kanske man med rättmetoder kunde spela på deras sympati och dåliga samvete och sånt för att få till en tatuering? Men, samtidigt ,åste jag utsätta mig för en massa obehag och öh, igentligen är det ju en rätt korkad idé.. sjukligt.
I alla fall så hoppas jag att Sara får en UNDERBAR dag, för hon är bäst helt enkelt.


- Josefine



Födelsedagsbarnet <3