Josefine

Mah! Jag avskyr det här. Kan det inte bara försvinna? blöh..
När jag har saker att göra, när jag träffar folk, när jag är sysselsatt - då är jag nöjd. Jag är lycklig, livet känns bra.
Men när jag blir ensam, när jag inte konstant har något för mig.. då tänker jag alldeles för mycket.
Jag känner mig tom, ja, till och med meningslös.
Livet saknar mening, ett fast mål. Allt känns så.. platt. Plattityder i överflöd.
Det är då jag bara vill lägga mig ner och sova i flera veckor, tills jag orkar ta itu med allt igen.
Usch.
För jag känner inte för någonting just nu. Allt som jag förut älskat att göra känns banalt och tråkigt.
Ge mig något nytt..
Ingenting berör mig - det är lönslöst.
Humöret pendlar och jag är bara totalt psykiskt labil.
Jag går från glädje till svårmod på en halvsekund..
Screw it, ta mig härifrån ett tag?

Nu.. åter till medeltida ridderlighet och väna damer i nöd etc. (Jag läser Kung Arthur och hans riddare, helt klart bättre än Tristan och Isolde, men inte vöerdrivet ba ändå..)