Josefine

Hösten är påväg - igen. Jag förstår inte riktigt.. samtidigt som jag faktiskt brukar se fram emot hösten litegrann efter som det är en rätt så mysig årstid så lyckas jag alltid få in en liten höstdepression. Varje jäkla år! Och inte för att det händer något speciellt heller, utan endast, och då menar jag ENDAST, för att det "råkar" bli höst igen.
Helt ofattbart.
Och nu är den påväg igen känner jag. Det vet man förstår ni. När man kan bli helt nere för minsta lilla, när man helst vill lyssna på de där sorgliga låtarna för att de passar en bäst etc.
Och allt känns sådär lagom meningslöst även om jag vet att det inte är så egentligen.
Det är ju helt stört! Fastän jag är riktigt nöjd med mitt liv för tillfället så lyckas jag ändå på något vis med konsten att få det att kännas tomt och meningslöst. Fråga mig inte hur, men så är det i alla fall. Hjälp. Professionell hjälp kanske?
Haha, nja. Det är ju faktiskt inget allvarligt heller.

Jag hade hela min lördag planerad. Nästan i alla fall. Den kändes väldigt välorganiserad och fin. Men allt kraschade ändå.. ohc varför? Jo, för jag lyckas gå och bli sjuk! Jag har inte orkat med NÅGONTING på hela dagen. Har bara legat växelvis i sängen och soffan. Helt död. Ungefär som en amöba, ni vet, såna där encelliga sladdriga saker.. Äckligt. Men i morgon ska jag vara frisk.. öh.. sådetså!

I fredags hade jag förresten ett alldeles underbart besök hos tandläkaren, IGEN! Jag tror att de snart är helt övertygade om att jag bor där och ställer fram en säng med namnskylt på. Suck.. I alla fall. Jag var jättearg, men eftersom jag är sådär härligt svensk så säger jag ju inget om det utan bara ler och tar emot, så här förljer konversationen. Det inom parentes är det jag skulle velat säga :
Tandläkarassistenten (Efter att ha försökt få fast det där jäkla fästet i tandställningen, som envisas med att lossna HELA tiden, TRE gånger, och det gör faktiskt ont vill jag tillägga!): Jaha.. oj.. nu gick min tid ut här.. och jag känner att jag inte vet riktigt vad jag ska göra med dig. Det här är nog lite över min kapacitet..
Jag : Jaha.. okej.. (MEN VAD SÄGER DU MÄNNISKA?! NU FIXAR DU DET HÄR SASTANS FÄSTET SÅ JAG KAN BLI AV MED TANDSTÄLLNINGSHELVETET NÅGON GÅNG!!!!)
Hon: Hmm.. ja, du får nog komma hit igen på onsdag så får Margareta ta hand om dig.
Jag (Ler vänligt och förstående): Okej, det låter bra det. (ALDRIG I LIVET! Ska jag gå såhär i flera dagar? Med en avklippt metallgrej och en jävla massa "plast-lim" i munnen?! Är du knäpp? Har ni inga kompetenta tandläkare som vet vad de ska göra? DUMMA KOSSA!)
Och sen var det kanske en hel del fler saker som jag hade velat tala om för henne.. men jag ska förskona er från dem.
Jag var i alla fall uppfylld av ett pyrande hat mot hela tandläkarsläktet påvög hem sedan. BLÄ.

Nu finderar jag på att gå och lägga mig faktiskt.

Och så ett citat från mamma:
"Nej.. men det enda rätta om man har misshandlat sin fru till döds är väl att ta livet av sig.. Då har man ju i alla fall lyckats göra någontin bra!"
Men kan ju inte göra mycket mer än att hålla med henne.. Trots att det är tragiskt.


- Josefine