Josefine

Fredagskvällen var underbar. Den började med Krunegård och Kent.
Fantastiskt.
Krunegård var duktig - och jag hade pluggat in skivan hela veckan och kunde de flesta låtarna, fint - men det märktes att han var den lilla artisten. Inte det att han inte var bra, men Kent (med sin erfarenhet) var inte ens i samma klass.

Sista låten var Mannen i den vita hatten och publiken, som var i extas, överöstes av vit konfetti, hoppade och skrek. Stämningen var helt underbar. Wow. Är det enda ordet.

Konserten upplevdes i sällskap av Tove och John och då vi blivit ganska svettiga och ofräscha av allt hoppande och skrikande bestämde vi oss för att försöka göra oss lite snyggare hemma hos mig. John passade på att åka hem till sig till och med. Tanken var att han skulle komma tillbaka igen men den stackars pojken har dragit på sig något så skumt som halsfluss i örat och bestämde sig för att stå över nattens kommande eskapader.

Vi, de två återstående flickorna, ägnade oss åt att göra oss vackra på mitt rum med härliga toner av Kent i högtalarna. När vi ansåg oss snygga nog började den händelserika, om än korta, färden till Saras hus där det vankades förfest.
Tove lärde sig att öppna kapsyler på en soptunna. Skillat tycker jag.

Väl hos Sara blev vi en smula oroade på grund av avsaknaden av oljud. Har folket redan dragit ner till stan kanske? Men icke. Eftersom ingen öppnade dörren - trots upprepade pårigningar - så visade vi oss själva in.
Vi möttes av Nisse i hallen.
"Shhh .. Sara har somnat! Väck henne inte."
Vi ville inte störa den trötta värdinnan (Dålig nattsömn + långa arbetsdagar + lite flr stora mängder alkoholhaltiga drycker = utslagning) utan ägnade oss åt tårtätning och jämförande av magmuskulatur tillsammans med den andra gästerna.

Vi stötte på svårigheter vad det gällde att ta oss ner till centrum. John var ju sängliggande och min bror (som brukar ställa upp ibland - som den ängel han är) var upptagen med annat. det såg ut som att vi skulle få gå ner till stan.
Men.
Efter ett tag fick jag ett lite skumt samtal.
En alkoholiserad ung man som kommut över mitt nummer med något tvivelaktiga metoder ville verkligen att jag skulle få Tove till Hugo.
Jag förklarade tålmodigt att det, i allra högsta grad, var planen men att vi hade stött på lite svårigheter med transporten.
"Du råkar inte ha någon vän som är nykter ikväll som vill komma och hämta oss?", frågade jag - inte seriöst någonstans - varpå pojken nöjt svarade:
"Det fixar jag!"

Eftersom han inte lät särskilt nykter så vågade jag och den kära tove inte riktigt förlita oss på hans ord, men till vår förvåning och glädje fick jag snart ännu ett skumt samtal. Den här gången av en mycket nyktrare ung man som ville ha vägbeskrivning till Skarphagens Centrum. Allt såg ut att ordna sig.
Tydligen är det inte så lätt att hitta till Skarphagen som man kan tro - pojkarna lyckades på något vänster hamna ute vid Överskottsbolaget istället - men efter många om och men satt jag, Tove och Toves hängivna beundrare i en vit skåpbil påväg mot Hugo.

Väl där fick vi köa en liten stund och förklara för stackars förvirrade småländska pojkar att "ja, står det på fribiljetten att den går ut kl 24.00 så fungerar den nog inte kvart i ett..", men strax fick vi gå in - utan att visa leg. Jag blir upprörd.
Resterande delen av kvällen/natten ägnades åt dans och diverse förströelser.

Det var en riktigt lyckad kväll, som avslutandes med ett stopp på McDonalds. Fint.
Jag och Tove stupade i säng runt fem.
Vi var nöjda.