Josefine

För en vecka sedan, närmare bestämt, torsdagen den tredje juli:

Jag är nog ganska duktig på att analysera mig själv. Varför reagerade jag såhär? Vad tycker jag om det här egentligen? osv. Om dett aär till min fördel har jag inte kommit fram till ännu. Oftast lyckas jag bara med att förvärra tankehärvorna så att jag vet varken ut eller in, men med jämna (långa) mellanrum tycker jag mig ändå få en liten uppenbarelse som gör att jag förstår mig själv lite lite bättre. Fint.

Idag var en sådan dag, en dag av insikt alltså, och det kändes galet bra att äntligen få en förklaring, och därefter kunna släppa taget. Underbart.
Nog för att jag släppte taget för sjukans länge sedan, men det har ävl alltid legat och gnagt någonstans.

Det har dock inte enbart varit en dag av uppenbarelser, utan det har också varit en dag av obehagliga sanningar, lätta chocker och glass i håret.
Men framför allt - och tro mig, det överglanser allt det andra hundra gånger om - så är det här dagen då Jessica kom hem igen. Det är först nu som jag inser hur sjukt mycket jag saknat den flickan.
Välkommen hem.

Icke att förglömma kan det här också benämnas som en dag då tvivel jag knappt varit medveten om skingrats. Lättnaden, känslan, är mer än underbar.

Det är inte ofta som man inser hur lycklig man faktiskt är.