Isle of Wight #28
Torsdag
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för uppehållet. Särskilt till min käraste Mor och Johanna.
Men jag fick mig allt en liten bekräftelse-boost där. Fint.
Tack så mycket.
Jag har varken haft tid eller ork att skriva i veckan. Men det har hänt ganska mycket, tror jag.
Så det kommer här.
Återigen är det torsdag och jag sitter på Joe's. Det är så pass att bartendern ler lite menande när han ser mig.
Idag måste han ha blivit en aning chockad dock. För dels kom jag in ensam (Seda är på The Hights och badar jacuzzi med mera) och dessutom gjorde jag något så galet som att beställa en cappuccino. Han blev nog helt förivrrad stackarn. Det brukar ju vara varm choklad som gäller annars, och ärligt talat.. Kaffe var kanske inte en superidé - jag är rät så speedad nu.
Det är knappt att jag hinner tänkt orden förrrän mina fingrar skriver det´m. Det var längesedan jag drack kaffe.
Anyway.
Jag får väl börja från borjan antar jag.
Fredagen förra veckan var mycket spännande då jag upplevde min första utekväll i England.
Vi gick till en pub vid namn Wheterspoons.
Först blev jag förvånad av den mycekt uppblandade åldern i lokalen, och det blev en hel massa "sugar" och "sweetheart" när jag skulle försöka mig på att köpa något från baren.
Trevlig stämning, kul folk och extrembillig öl gjorde kvällen väldigt lyckad i alla fall.
Jag träffade en något överförfriskad flicka som kom frma och fårgade om jag var fårn ett annat land.
När jag svarade ja började hon klappa mig på armen.
"I love foreign people! They are so cute!" Klapp klapp*
Jag känd emig som en liten svensk katt och visste inte allt hur jag skulle förhålla mig till det.
Som tur är blev jag räddad av någon pojk.
Efter ett tag var det dags att dra sig hemåt och, för att fortsätta på temat "engelsmän är galet artiga", två pojkar erbjöd sig att följa mig hem.
Jag tackat vänligt men bestämt nej och sa att jag klarar mig själv. Ryde är ju faktiskt typ världens minsta stad. Nästan.
Jag började gå, men snart hörde jag springande steg bakom mig.
En av pojkarna var helt övertygad om att jag måste ha sällskap hem.
Det fanns inte så mycket mer att göra än att tacka ja. Egentligen var jag glad för sällskapet.
Han hette Shaun och försökte imponera genom att tala om att han minsann kunde säga "i love you" på svenska. Det kunde han. Jag medgav att jag var en smula imponerad. Sedan försökte jag lära honom att säga "du är söt", med mindre lyckat resultat.
Det var helt och hållet omöjligt för honom att få fram ett riktigt rrrr-ljud.
Stackarn.
Han var i alla fall extremt snäll och följde mig ända fram till dörren trots att han, fick jag veta, bor alldeles vid min skola som är i helt andra änden av stan.
Hm. Jag tyckte lite synd om honom när han var tvungen att gå ensam hela vägen hem själv, men han hade faktiskt bara sig själv att skylla. Sådetså.
På lördagen var det umgänge med utbytisarna som gällde.
Den här gången träffades vi hemma hos Attila och Christian och det blev än helgalen kväll.
Annars så har jag nog vant mig helt vid livet här nu. Jag har lyckats få et litet kontaktnät som jag känner mig hemma i, och just nu känns allt galet roligt.
Och just det! Jag ska på bal.
Det ni!
Några på skolan anordnar en bal för alla i year 13. Nu är jag ju bara i year 12 egentligen, men jag får komma ändå för att jag är speciell. Typ. Eller, för att jag känner en pojk vars flickvän är en av arrangörerna. Och för att jag är utbytesttudent. Men är ju liiite coolare än alla andra då liksom. Mah.
Imorgon är det kung fu igen! Wehey.
Förra gången lärde jag mig massor. Jag fick öva mot en av ledarna och ha var jättepedagogisk.
I slutet av lektionen hade jag honom i fosterställning mellan mina fötter och Simon (ledaren) visade minst femton olika sätt jag kunnde oskadliggöra honom på. Det var en rätt cool känsla. särskilt med tanke på att han nog är i 40årsåldern och minst 30 cm längre än mig.
Och ja! Idag på fotografilektionen fick vi frmakalla vår första svartvita film, med perfekt resultat. Jag var stolt som en tupp.
Nu ska jag möta Seda igen, och sedan ksa vi nog dra oss hemåt.
Men jag ska försöka vara lite bättre på att hålla er uppdaterade i veckan.
Imorgon ska jag ut igen.
Spännande spännande.
PUSS
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för uppehållet. Särskilt till min käraste Mor och Johanna.
Men jag fick mig allt en liten bekräftelse-boost där. Fint.
Tack så mycket.
Jag har varken haft tid eller ork att skriva i veckan. Men det har hänt ganska mycket, tror jag.
Så det kommer här.
Återigen är det torsdag och jag sitter på Joe's. Det är så pass att bartendern ler lite menande när han ser mig.
Idag måste han ha blivit en aning chockad dock. För dels kom jag in ensam (Seda är på The Hights och badar jacuzzi med mera) och dessutom gjorde jag något så galet som att beställa en cappuccino. Han blev nog helt förivrrad stackarn. Det brukar ju vara varm choklad som gäller annars, och ärligt talat.. Kaffe var kanske inte en superidé - jag är rät så speedad nu.
Det är knappt att jag hinner tänkt orden förrrän mina fingrar skriver det´m. Det var längesedan jag drack kaffe.
Anyway.
Jag får väl börja från borjan antar jag.
Fredagen förra veckan var mycket spännande då jag upplevde min första utekväll i England.
Vi gick till en pub vid namn Wheterspoons.
Först blev jag förvånad av den mycekt uppblandade åldern i lokalen, och det blev en hel massa "sugar" och "sweetheart" när jag skulle försöka mig på att köpa något från baren.
Trevlig stämning, kul folk och extrembillig öl gjorde kvällen väldigt lyckad i alla fall.
Jag träffade en något överförfriskad flicka som kom frma och fårgade om jag var fårn ett annat land.
När jag svarade ja började hon klappa mig på armen.
"I love foreign people! They are so cute!" Klapp klapp*
Jag känd emig som en liten svensk katt och visste inte allt hur jag skulle förhålla mig till det.
Som tur är blev jag räddad av någon pojk.
Efter ett tag var det dags att dra sig hemåt och, för att fortsätta på temat "engelsmän är galet artiga", två pojkar erbjöd sig att följa mig hem.
Jag tackat vänligt men bestämt nej och sa att jag klarar mig själv. Ryde är ju faktiskt typ världens minsta stad. Nästan.
Jag började gå, men snart hörde jag springande steg bakom mig.
En av pojkarna var helt övertygad om att jag måste ha sällskap hem.
Det fanns inte så mycket mer att göra än att tacka ja. Egentligen var jag glad för sällskapet.
Han hette Shaun och försökte imponera genom att tala om att han minsann kunde säga "i love you" på svenska. Det kunde han. Jag medgav att jag var en smula imponerad. Sedan försökte jag lära honom att säga "du är söt", med mindre lyckat resultat.
Det var helt och hållet omöjligt för honom att få fram ett riktigt rrrr-ljud.
Stackarn.
Han var i alla fall extremt snäll och följde mig ända fram till dörren trots att han, fick jag veta, bor alldeles vid min skola som är i helt andra änden av stan.
Hm. Jag tyckte lite synd om honom när han var tvungen att gå ensam hela vägen hem själv, men han hade faktiskt bara sig själv att skylla. Sådetså.
På lördagen var det umgänge med utbytisarna som gällde.
Den här gången träffades vi hemma hos Attila och Christian och det blev än helgalen kväll.
Annars så har jag nog vant mig helt vid livet här nu. Jag har lyckats få et litet kontaktnät som jag känner mig hemma i, och just nu känns allt galet roligt.
Och just det! Jag ska på bal.
Det ni!
Några på skolan anordnar en bal för alla i year 13. Nu är jag ju bara i year 12 egentligen, men jag får komma ändå för att jag är speciell. Typ. Eller, för att jag känner en pojk vars flickvän är en av arrangörerna. Och för att jag är utbytesttudent. Men är ju liiite coolare än alla andra då liksom. Mah.
Imorgon är det kung fu igen! Wehey.
Förra gången lärde jag mig massor. Jag fick öva mot en av ledarna och ha var jättepedagogisk.
I slutet av lektionen hade jag honom i fosterställning mellan mina fötter och Simon (ledaren) visade minst femton olika sätt jag kunnde oskadliggöra honom på. Det var en rätt cool känsla. särskilt med tanke på att han nog är i 40årsåldern och minst 30 cm längre än mig.
Och ja! Idag på fotografilektionen fick vi frmakalla vår första svartvita film, med perfekt resultat. Jag var stolt som en tupp.
Nu ska jag möta Seda igen, och sedan ksa vi nog dra oss hemåt.
Men jag ska försöka vara lite bättre på att hålla er uppdaterade i veckan.
Imorgon ska jag ut igen.
Spännande spännande.
PUSS
Kommentarer
Postat av: Jess
Bra det är så männen ska tas, låt dem gå ensamma hem i mörkret. För det förtjänar de. Eller nu låter jag som värsta mans hataren, det är jag ju inte (lite kanske). Men han får ju som sagt skylla sig själv. Du fick ju iaf en kärleks förklaring av honom. Det är inte illa. Framkalla är kul. Puss
Postat av: Ivannia
Nej men Jessica, det är ju så jävla RÄTT!! Som vi sa, du och jag; vi borde begära skilsmässa från männen, och så får dom ta sitt jävla pick och pack och flytta till månen. Vi behåller jorden och blir lesbiska, så får dom gå runt och bli sexuellt frustrerade på äppelpajer.
Postat av: Linus
Ytterligare ett tecken på att engelsmän är "galet artiga"? Jag tror tyvärr att det snarare är ett tecken på att vi svenskar är blonda. Lilla gumman. Hoppas förresten att du inte passade på att krossa mig i vår omogna tävling. Kram!
Trackback
