Josefine

Klassen välkomnades av en vikarie på Naturkunskapen.
Så ska det visst vara hela veckan.

Jag tror att vara vikarie kan vara bland de värsta saker som finns. Som en strandad val kastas man in i situationer okända för en själv, och lika lite kontoll har man över vad som händer.
Som vikarie får du ingen respekt. Du kan inte avgöra betyg och har därför ingen mak över eleverna.
Du vet heller inte vad de jobbar med, utan tvingas improvisera när du kommer in i klassrummet, vilket leder till än mer minskad respekt då eleverna troligtvis redan gått igenom det du talar om, eller helt enkelt inta har den blekaste aning om vad du pratar om. Nej. Fy tusan för det.

Precis så var det också för Björn (eller Jan?) som entrade klassrummet med randig pikétröja och gröna friluftsbyxor i sann naturanda. Han ägnade större delen av tiden till att dra pruttskämt om metangas (som säkert går hem extremt bra i högstadiekretsarna han vanligtvis rör sig i) och att snubbla över orden.
Varannan mening avslutades med "tror jag".
Vilken kille.

Till hans försvar läggs ovanstående beskrivning av en vikaries vardag, men personligen skulle jag föredra att få uppgifter att jobba med självständigt istället för att behöva bidra till den psykiska nedbrytningen av vad annars säkert är ett strålande lärarämne.
Att jobba självständigt borde väl ändå en gymnasieklass klara av, eller?



Likt tusen nålar ter sig längtan efter din närhet som en fysisk smärta.