Josefine

Tisdag.

Idag hatar jag hela världen.
Jag tycker dessutom att jag är i min fulla rätt att hysa dessa känslor, för det är bannemej ömsesidigt.
Världen hatar mig också.

Igår var jag jättetrött och skulle äntligen få åka hem.
Bussen och spårvagnen kom samtidigt, så jag tänkte: Tar jag bussen kommer jag närmare.
Skönt. Bussen stannade precis bakom spårvagnen och jag gick mot den. Dörrarna öppnades, busschauffören tittade på mig. Jag kom fram till dörren med det röda busskortet i handen. Dörrarna stängs. Busschauffören kör.
Kvar står jag med mitt dumma röda busskort i högsta hugg, snopet, för jag stog för tusan tion centimeter från dörren när han stängde. Det finns inte en chans at than inte såg mig.
Jag förbannar busschaufförer och är övrtygad om att de bär skulden till all världens ondska och frågar mig; Vad kommer först? Busschaufförsyrket eller det sura humöret?

Jag lyckades i alla fall ta mig på nästa spårvagn och kom hem till slut.

Idag är det tisdag. Jag har körlektion, och därför måste jag vakna svintidigt istället för att utnyttja den fina lilla sovmorgon jag annars tilldelats. Klockan åtta skulle jag inställa mig på körskolan och åka en tur med körläraren vars namn börjar på.. B? eller.. N?
I alla fall.
Jag vandrade mot spårvagns hållplatsen i min morgondimma halv åtta för att ta 7.42 spårvagnen. Var där 7.34, och skylten upplyser mig om att nästa avgång är först om 17 minuter. What the..?
Så jag panikringer min stackars far som, snäll som han är, skjutsar mig ned på stan.
Jag är tidig på körskolan.
Jag väntar.. och väntar.. och väntar..

Fem över åtta frågar en av körlärarna om det är mig han har lektion med.
Nej svarar jag, jag skulle ha kört klockan åtta.
De kollar upp det, och det visar sig att receptionisten har bokat fel.
"Vi hör av oss vid nio..", säger de och det finns inget annat att göra än att gå till skolan.
En och en halv timma innan jag egentligen behöver vara här.

Ibland är livet bra underbart..
Så, kort sagt.
Den här morgonen suger!



19 dagar.