Josefine

Mah! Jag avskyr det här. Kan det inte bara försvinna? blöh..
När jag har saker att göra, när jag träffar folk, när jag är sysselsatt - då är jag nöjd. Jag är lycklig, livet känns bra.
Men när jag blir ensam, när jag inte konstant har något för mig.. då tänker jag alldeles för mycket.
Jag känner mig tom, ja, till och med meningslös.
Livet saknar mening, ett fast mål. Allt känns så.. platt. Plattityder i överflöd.
Det är då jag bara vill lägga mig ner och sova i flera veckor, tills jag orkar ta itu med allt igen.
Usch.
För jag känner inte för någonting just nu. Allt som jag förut älskat att göra känns banalt och tråkigt.
Ge mig något nytt..
Ingenting berör mig - det är lönslöst.
Humöret pendlar och jag är bara totalt psykiskt labil.
Jag går från glädje till svårmod på en halvsekund..
Screw it, ta mig härifrån ett tag?

Nu.. åter till medeltida ridderlighet och väna damer i nöd etc. (Jag läser Kung Arthur och hans riddare, helt klart bättre än Tristan och Isolde, men inte vöerdrivet ba ändå..)

För övrigt anser jag att den här dagen har varit meningslös.. Jag hade kunnat stanna hemma till kl ett för alla lektioner har varit inställda. Blöh.
Nej, men jag är rätt nöjd ändå, sådetså.

Och jag vill resa över hela jorden, och lära mig massa saker om andra länder som jag inte kan - och det vill inte säga lite det.

Det är nu bevisat, fastslaget och helt igenom uppenbart.. alla killar som håller på med någon form av lagsport har en dragning åt det homosexuella hållet. That's just it -

Det finns alltid vissa människor man helt enkelt inte tycker om, stör sig grymt på eller bara helt enkelt inte drar jämt med. Detta kan te sig på olika sätt. Man kan vara otrevlig, dryg, kall eller bara helt enkelt ignorera personen.
Anledningen är oftast avundsjuka. Personligen tycker jag att det är väldigt komiskt att det är just såhär vi människor fungerar. Komiskt, på ett lustigt ironiskt sätt - vi är ju ändå de mest intelligenta organismerna på jorden (vad vi vet i alla fall..). Men det störda är, att jag tar sådant här riktat mot mig väldigt personligt. Jag måste ha dålig självkänsla. Pah. Lite självdistans kanske?

Jag hatar människor som strävar efter att få mig att känna mig dålig. Jag hatar människor som får mig att känna mig värdelös. tack så mycket, tack ska ni ha - men det klarar jag av så bra själv..

Är det inte underbart hur emotionellt labil man kan bli endast på grund av den sena timmen och ens egen trötthet? Godnatt


- Josefine

Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla

Nej.. jag orkar inte.

Bra skola, bra vänner, bra träning, bra vecka - bra ALLT.
Men ändå.. nej. Jag orkar inte.
Humöret pendlar som tusan och bara NEJ.
Jag blir jätteirriterad för ingenting heeela tiden. USCH.

Ge mig något nytt - NU
Godnatt


- Josefine

Säga vad man vill om precis alla dagar i veckan, men det finns ingen som är bättre än fredagen.
Mihw. Jag blir så glad.
Fast jag är jättejättetrött och helst av allt skulle vilja åka hem och krypa ner under mitt duntäcke igen..
Men.. kaffe kanske? Skulle ju inte vara helt fel känns det som.
Nej, men den här då! Anton har lovat mig frukost på sängen i morgon. Haha, jävla sötunge<3.
Nu.. engelska. Ingrid von någonting, här kommer jag! lalala.


- Josefine

Ja.. skolan har börjat igen. Blandade känslor - bättre klass, mer plugg och en hel hop med knäppa lärare där ingen är riktigt som den borde. Men alla förutsättningar finns för att det ska bli ett bra år. Jag hoppas.

Och i helgen blev huset baby-invarderat. Lillkusinen kom hit och släpade även med sig ett par hispiga nyblina föräldrar. Helt plötsligt var alla i upplösningstillstånd och kunde bara utstöta små "oooooh" eller "aaaaah" om babyns små upptåg (som faktiskt mest bestod i att bajsa, spy och skrika.. men ibland jollrade hon lite också). Mamma var värst med sitt "Men är det inte dags att byta blöja snart!?"
Okej.. jag var inte helt oskyldig jag heller, och Bellaungen är rätt så väldigt söt faktiskt. Men jag föredrar att se det som att jag ändå klarade helgen med liiite mer värdighet i behåll än resten av familjen. Sådetså.

Så tänkte jag tillägna en rad till Jessica Nordlander - min man i vått och torrt - bara för att jag saknar henne så förbannat. <3


- Josefine

Ibland är man visst i sådant stort behov av att älska någon och känna sig älskad, så det spelar inte sådan stor roll vem personen råkar vara, bara man får uppleva känslan. Så verkar det i alla fall, men jag tror inte på det. Jag tror att kärlek i högsta grad har med personerna att göra. Man ska vara kär i personen, inte i själva känslan. Det ska inte handla om att man behöver bekräftelse utan att man verkligen hittar en person man vill värna om. Men äsch..
Och ööh.. jag känner att jag kanske, kanske skulle klara av att "värna" om någon nu, eller nåt. xP Haha.
Nej ärligt talat, det härb blev ju inte överseriöst.

Hej jag är OFRÄSCH! Eller.. har varit större delen av dagen i alla fall. Nu har jag ju faktiskt tom duschat, öfr jag känner att jag msåte göra mig något presentabel innan Moa kommer hit. ^^
Och jag har lagat MAT! Den ni. ;D Josefine har stekt hamburgare för första gången i hela sitt sjuttonåriga liv. Och tydligen var det "hårt och jättegott", enligt min tolvåriga lillebror. Så.. jag antar att det är en komplimang. xP Typ..

idiot..

- Josefine

Attans..

Sitter inomhus, varför? Varför är jag inte ute i det fina vädret nu när det äntligen har blivit sol och varmt varmt varmt? Jag sitter i källaren, men fläkten på, och äter glass.. whaat? Men jag ska ut sen faktiskt. Jag ska.
Var på stan igårkväll. Träffade många roliga människor. Kul var det.
Soimnade vid fem - wuuuhu, och då var jag så totlat utmattad att allt mellan halv 4 och 5 är totalsuddigt. Drygt.

Och ikväll blir det att träffa Johnen och se Melody Club! Weii.
Och förhoppningsvis springa på några trevliga människor.

Hur kan jag vara så totalt okänslig och bara helt immun för känslor what so ever? Höm.
Och är det inte helt fullkomligt underbart när man inser hur dum man har varit och att man antagligen slösat bort en massa tid på onödiga saker. Puhu

Nej.. solen. Här kommer jag.


- Josefine

Har tillbringat ett par dagar på Johnens landställe - mys.
Fast.. nu har jag bränt mig på ryggen som tusan. Pöh - hej stoppljus!

Födelsedagen var ju som sagt bra! Finfina presenter och sånt. :)

Nej.. jag har inte så mkt att tillägga känner jag, jag var visst inte på "blogg-humör" om det nu finns ngåot sånt? xD
Mina föräldrar tvingar med mig till min mormor och morfar. Mindre roligt. :/ Jag har ju inget emot dem.. men det är så sjukligt TRÅKIGT! Men men .. och så ska vi ju se The Ark också, och det är ju faktiskt inget jag tackar nej till - men att se dem med familjen? Njaa..

Och sen.. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG?! Du är antalgigen HELT körd i huvet.. men igentligen, borde jag vara förvånad? - Antagligen inte..


- Josefine

Har haft en underbar födelsedag, och jag ska skriva utförligare om det och sånt, och äver lägga upp lite bilder.. men just nu är jag för arg och irriterad. Sådetså.

- Josefine

Idag har jag funderat lite kring kärlek - som ju faktiskt tar upp en gigantisk del av människors liv, både i tankar, handlingar och samtalstid räknat. Ja, ibland verkar det nästan som att det är själva måttet av kärlek hos en själv, alltså om man skulle råka ha en partner eller ej, som definerar oss. Man verkar inte riktigt vara någon att räkna med om man är singel.. Detta resulterar i att några stackare bara slänger sina arma hjärtan omkring sig tills det råkar klibba fast på första bästa person som råkar gå förbi. Detta på grund av rädslan för att vara ensam förstås, för då är man ju mindre värd.
Men hur smart är det igentligen? I och för sig, det kanske funkar för vissa, men jag tycker att det är ett ganska dumt sätt att gå till väga eftersom man då utsätter sig själv för ganska stora risker. xD
Jag tycker att de flesta verkar ha obeskrivligt lätt för att bli kära, poff* så är man kär liksom, men det funkar inte alls så för mig.. Är det då jag som är, låt oss säga, känslokall - eller är det andra som är som "känslomagneter". Det tål ju att funderas på. Och borde jag vara glad för det, eller avundsjuk? Pah.

Och de här äckliga paren sen då? Som går och kladdar på varandra överallt och inte går att föra en normal konversation med eftersom den hela tiden avbryts av en massa smaskanden.. typ. xP
Problemet med dem är väl kanske inte paren i sig, men efter att ha spenderat ett tag med ett lyckligt par så känner man sig sådär lagom ensam. Därför klagar man. ^^

Öh.. nu känner jag att jag tappade bort hela poängen med det här inlägget, för tro det eller ej, men jag hade en när jag började skriva! Fast.. det har jag visst glömt. Lyckat säger jag.
Men jag tycker i alla fall att människor som tycker att de behöver någon att vara kär i för att må bra borde se om sin egen självkänsla istället.. man behöver inte andra för att vara en bra människa. Man räcker själv. Sådetså.
Och sen måste jag väl säga att dethär inte heller kommer sprunget ur några speciella personliga erfarenheter under de senaste dagarna, utan bara är sådant jag funderat lite över när jag stått och målat möbler och sånt.
För jag gör ju om på mitt rum, och WUHU, det är nästan helt klart nu! JAG ÄR SÅ DUKTIG! :D:D

Och nu väntar jag på att Sara ska komma hen från Ullared så att jag kan gå hem till henne och ge henne lite paket. Jag är rätt så hungrig med.. drygt.

Det är skumt när tankarna griper tag i en och man gör sitt bästa för att förneka, men ändå dras med och tvingas erkänna saker man inte vill, även om det bara är för en själv.


- Josefine

Därför skaffar man sig en riktig blogg och skriver där istället för att dela med sig av sina tankar på ett sådant community som tex "Lunarstorm" vilket ju faktiskt, när man inte längre är fjorton, börjar kännas lite .. tja.. beneath me. xD
Igentligen har jag ju funderat på att skaffa en blogg i typ hundra år men det har aldrig blivit av eftersom jag insett att jag säkert ändå aldrig kommer orka använda den och skriva någonting. Det är säkert ett heltidsarbete, men det ordnar sig. ^^

Så.. hittills har det varit en bra sommar, taskigt väder.. men man får väl skylla sig själv igentligen.. med växthuseffekten och sånt menar jag, och jag har varit ett bra tag uppe i dalarna. Fadder på ett konfirmationsläger. Det var sjukligt roligt, och en upplevelse. Så det är jag verkligen glad att jag gjorde, även om jag inte känner mig riktigt som rätt person för jobbet.. hrm.. men ändå.
Sen kom jag hem och var i Norrköping i typ fyra dagar, då jag sa hejdå till Jessica som åkte till Sydafrika (NU TYCKER JAG ATT DU KAN KOMMA HEM FAKTISKT!) och lite annat, och sedan bar det av till Norrland med familjen för att hälsa på släkt och annat.
Det var också kul, men stundtals så obeskrivligt tråkigt att jag funderade över om det skulle leda till några bestående men.. och det ledde faktiskt till en hel del obehagliga, ja, rent absurda tankar och ja.. det beyhöver vi ju faktiskt inte gå in på igentligen.. jag överlevde iaf.
Och nu är jag hemma igen, och är det resten av sommaren - skönt, då kanske man äntligen hinner träffa alla som man borde! (Okej, förutom en del småresor till Stockholm och sånt. <3)

Kom hem i lördags och har ägnat större delen av den här veckan till att göra om på mitt rum (tapetsera och köpa nya möbler och sånt - yes! äntligen!) och nu är det klart, nästan. ^^ WUHU. Tycker dock en smula synd om min käraste far som jag kanske, kanske har kört lite med (skulle jag, nej vaddå, absoluut inte!) men han överlever nog.
Det är säkert bara bra för honom, det brukar vara så.

Anyway.. Idag fyller Sara år, GRATTIS älskling. Fast.. just nu tycker jag inte om henne särskilt mycket eftersom människan ska få tatuera sig! BLÄ! JAG VILL OCKSÅ! Men.. chansen för att mina föräldrar ens skulle låta mig tatuera mig innan jag är arton är.. obefintlig. Och då ska vi inte ens gå in på hur stor chansen är att de skulle bekosta hela alltet. Oj.. kanske om jag råkade ut för någon olycka, typ blev påkörd eller liknande, och hamnade på sjukhus. Då kanske man med rättmetoder kunde spela på deras sympati och dåliga samvete och sånt för att få till en tatuering? Men, samtidigt ,åste jag utsätta mig för en massa obehag och öh, igentligen är det ju en rätt korkad idé.. sjukligt.
I alla fall så hoppas jag att Sara får en UNDERBAR dag, för hon är bäst helt enkelt.


- Josefine



Födelsedagsbarnet <3