Josefine

Jag går på små moln för tillfället och det känns inte som att gnåot kan få mig att komma ner på jorden för tillfället.
Signumet för de senaste dagarna har varit gjädlebud och jag har bara nåtts av glädjande besked från höger och vänster.
Då detta händer extremt sällan kan jag inte riktigt hjälpa att tänka att något kommer skita sig totalt.. Något annat.

Men.
Jag har äntligen fått en värdgfamilj! Eller.. en mamma kanske. Men en familj ändå.
Idag fick jag hennes adress och det första jag gjorde var att kolla upp den på "Google earth".
Underbart.
Jag är sprickfylld av förväntingar nu! För att inte tala om frågor!
Men det här är vad jag fått reda på än så länge:

Jag kommer bo i Ryde som är den näst största staden på Isle of Wight och, tror jag, den stora turiststaden.
Den ligger alldeles vid kusten och det går enkelt att ta sig till fastlandet med färja.
Min värdmamma heter Pamela Bennet. Hon är ensamstående och har en son på typ 28 år som inte bor hemma.
Hon arbetar som legal sacretary och tycker om att laga mat, hålla på i trädgården osv.
(Då lär jag ju inte svälta i alla fall!)
Jag kommer att dela hus - och eventuellt rum - med en tjej från Hongkong som heter Yan Lui.
Jag ska gå på Ryde Highschool som verkar väldigt strikt.
De har krav på skoluniform (YES) och ett x antal andra ordningsregler.

Detta är väl det jag vet än så länge och nu vill jag bara komma iväg!
Jag blir galen på att det är ett halvår kvar!
Maha, igår pratade jag och Ivannia sjukt länge i telefon och hon målade upp både mardröm- och drömscenarion för mig. Galet.
Det kommer bli så sjukt jävla bra - det vet jag.
Och Ivannia.. vårta säger jag bara. VÅRTA!

Idag har jag ägnat dagen åt att spela badminton med lillebrorsan.
Låt oss inte gå så djupt in på det för jag led ett svidande nederlag.
Attans.
Men det var roligt ändå!

Och på kvällen fick jag vara barnvakt åt mina barn ett tag så det blev en hel del kurragömma, glass, Bamse och Bolibompa. Myspys.

Imorgon blir det upp tidigt och iväg till hufvudstaden med familjen.
Miaaaah. Det blir nog trevligt tror jag faktiskt, men det bär mig emot att behöva släpa mig upp klockan åtta på morgonen. Jag är ju inte direkt morgonpigg.. Nåja.

Wööh. Jag har drabbats av någon urflippad form av baksmälla.
Orsakad av allt för mycket godis och socker.
Hejjagvillläggamignerochdö.
Blllööööööööhhgg.

Trots att jag mår som en gnu har jag lyckats vara väldigt prduktiv.
Hurra för mig.

Alla hjärtans dag, en dag som alla andra, fast med mer konsumering.
Ungefär som julafton, fast för kärleksparen.
Fint.
Fast för singlar leder det ofta till våldsamma utbrott och en allmän Hata-Alla-Hjärtans-Dag-Kampanj.
Likadant varje år.
Fast jag känner inte riktigt att det berör mig. Eller okej, visst, man kan känna sig lite ensam när precis alla par i hela stan befinner sig på Drottninggatan och antingen ser ut som siamesiska tvillingar eller som att de är påväg att äta upp varandra.
Men att fira, spendera en massa pengar, göra saker som man aldrig gör annars bara för att det råkar vara Alla hjärtans dag? Nej.
Då känns det bara framtvingat och.. jobbigt.
Hej älskling, vi har varit tillsammans i ett halvår och jag har aldrig gett dig någonting. Men nu är det Alla Hjärtans Dag, så låt oss gå ut och äta på en svindyr restaurang och köpa två dussin rosor bara för sakens skull. Dessutom kan vi passa på att visa alla singlar hur lyckliga vi är och riktigt gnida deras ansikten i smutsen så att säga.
Nej. Jag gillar det inte.
Att däremot visa varandra uppskattning i rimliga mått - javisst. Det är jag helt för. Ett kort, en ros. Något fint med eftertanke som betyder något. Det ÄR tanken som räknas. Inte hur mycket pengar man lägger ut.
I alla fall för mig.

Så jag är nöjd med min dag faktiskt.
Emil var utanför mitt hus i morse med en liten ask choklad.
Han är ju finast!
Och sen fick jag en ros av Ivannia också (fast.. den var hon väl mer eller mindre tvingad att skicka, men låt oss bortse från detta faktum!).
Jag har så fina vänner.
Kärlek till er.
Det är sådant jag uppskattar.
Kärleksförklaringar under dödshot. Eller.. nja, så illa var det kanske inte egentligen. xD
Men sådana små söta grejer man gör bara för att tala om hur mkt någon betyder för en.
Det är fint som tusan.


(Senare under dagen insåg jag dock att den där chokladen kanske inte var så bra för mig. Ännu en sak att lägga till listan över vad jag inte bör äta. FAN. )

Jag har varit barnvakt idag också.
Med mysbarnen.
Jag gillar dem stenhårt.
Faktsikt så pass att jag känner att det antagligen inte skulle vara så illa att vara mamma.
Fast.. om en sisådär 10 år kanske.
Jag har så mycket att göra innan.

Ska det vara så himla svårt att hitta ett vandrarhem i Stockholm till rimligt pris där man inte behöver dela rum med en massa backpackers..?
Tydligen.
Det finns ingen som känner för att adoptera 5 små fina flickor ett par dagar?
Vi tar inte så mycket plats.

Norrköpings nya spårvagnar luktar.. häst.
Intressant tycker jag, för jag har svårt att tro att hästar någonsin vistats i någon av vagnarna.
Det kanske har något med tyget på sätena att göra.. eller stoppningen?
Dessutom ser de ledsna ut.
Norrköpings nya spårvagnar är alltså ledsna, hästluktande metallmonster i en osmickrande orange färg.
Ja, de är ju inte snygga.
Men de måste åtminstone vara säkra nu när Östgötatrafiken har ägnat åtminstone tre år åt att testköra dem.
Så jag tänker inte klaga - såvida jag inte skulle förolyckas i en.
DÅ skulle jag klaga.

Jag förstår inte var all den här oerhörda tröttheten kommer ifrån?
Jag sover ju inte jättebra, men så är det jämt.
Så varför känns det helt plötligt som att jag ska kollapsa när som helst?
Galet.

Idag var det friluftsdag och den tog sin början på Centralbadet där Stephanie och jag ägnade oss åt diverse vattenaktiviteter och en inte alltför engagerad simtur.
Sen blev det att springa med Veronica. Eller. Springa halva vägen och gå halva vägen. Men jag tycker att vi var duktiga. Vi ska ju komma igång snart. Vårruset är målet.

Efter det hämtade jag barn på dagis.
Det är alltid lika roligt att gå på stan med barnvagn och två barn på 2 och 4 år.
Folk blir alltid lika chockade.
Underbart.
Dessutom gillar jag ju barnen, de är härligast.
Så vi ägnade oss åt att spela memory, leka med brandbila roch spela datorspel.
Eller.. de spelade. Jag sov.
För jag var så sjukligt trött.

Kom hem vid fem, tänkte att det finns inte en chans i världen att jag lyckas släpa mig iväg till någon kör idag, lade mig i en säng, somnade och vaknade halv nio.
Nu kanske jag har tagit igen de där timmarna som jag behövde.
Hoppas hoppas.

Mellan fritidsaktiviteterna umgicks jag och Veronica en stund med den käre Robert Pawlik.
Vi diskuterade sådana där seriösa ämnen som Amy Diamond, Krister Sjögren, Paris Hiltons väskor etc.
Need I say more?
Ser fram mot den lila skjortan på Alla hjärtans dag.
Ska ta med mig kameran för säkerhets skull.

Nej, för du vet inte, jag vet inte, ingen av oss vet.
Vad hände, vart tog du vägen?
Var är du nu?
Jag saknar dig.

Vill passa på att sända ett litet tack till de fina människorna i min klass som dels gör dagarna lite ljusare och lättare, men också står ut med mig när jag är som jag är.
När jag är övertrött och skrattar åt allt, när jag sjunger högt och dåligt i korridorerna, när jag är arg och irriterad, när jag hatar världen - och framför allt - när jag är dryg, för det är jag oftast.
Ni är finast.

I övrigt måste jag väl säga att det har varit en bra vecka.
Jag har äntligen kommit förbi min spärr vad gäller gitarren och har upptäckt en helt ny värld av låtar som jag kan roa mig med att spela och sjunga och faktiskt, till och med, få att - i det närmaste - låta som de ska.
Det är grejer det.

Jag har dock varit väldigt trött hela veckan, övertrött, galen.
Det visade sig nog tydligast i onsdags när vi spelade badminton och jag och Stephanie ytterst realistiskt och med ypperlig skådespelartalang skildrade scener ur Star Wars.
Vi varvade med att dansa lite disco också. Det var sjukt roligt.
LUKE, I AM YOUR FATHER! etc etc.
Bäst var vi ju på fäktningsscener, badmintonracken blev lasersvärd som högg av kroppsdelar till höger och vänster. Det var fint i vilket fall. Livade upp min dag så att säga. Dock kanske inte alla andras.. ^^

Jag hittade mig själv igår, på ett kort där jag var fyra år.
Jag hade änglablick och kopparlockigt hår.
Med lena kinder, mjuka drag, mitt oförstörda forna jag.
Som motsatsen till allt jag är idag.
Jag satt förstenad och funderade ett slag,
var är min oskuld och mitt samvete idag?
Vad har jag blivit, har jag lärt mig nånting?
Men det enda svar jag hittade var
Spring!

Ur Loke - Spring.

Mahaha.
Om jag fick tillräckligt med pengar så.. jaa.

Idag led jag förskräckligt av en slags "övertrötthet", vilket resulterade i en hel del riktigt usla skämt och en stor portion med skratt. Väldigt kul faktiskt.

"Yes honey, me and your dad would much rather you got your bears from us than from a stranger who sells them on the street.."

Men jag slutade klocken tolv idag och det var riktigt välkommet.
Så det blev att åka hem rätt så fort och underhålla sig med.. diverse mer eller mindre viktiga saker.
Och sen åkte jag och tränade med Veronica. Vi roade oss med att räkna esteter och kom upp till den, inte så dåliga, summan av fyra.

Så jag vill tillägna en liten rad till Veronica Nuija, bara för att hon är så himla bra.
Och för att jag beundrar henne, massor.
Men framförallt - för att hon är en sådan fin vän.

Visste ni förresten att det finns en sida där man kan rösta på när man tror att Britney Spears kommer kola av. Gissar man rätt får man ett Playstation 3.
Jag har inte bestämt mig för om det är obeskrivligt komiskt, eller helt enkelt bara tragiskt, än.
Jag får sova på saken.

För nu är jag dödstrött och ska faktiskt, efter många om och men, försöka släpa mig upp till min säng.

På tal om ingenting förresten.. Mensvärk.. Det måste ju absolut vara Guds gåva till kvinnan. Mjaah.
Särskilt underbart är det när smärtan sprider sig från magen och ner i benen i kramper.
Kan det finnas något bättre sätt att tillbringa en kväll? Knappast. Höwh.
Godnatt var det ja.
Hejs.

Sömnproblemen har gjort sig påminda nu igen.
Jag fattar inte, jag är dödstrött men min kropp verkar inte kunna slappna av ändå.
Eller kanske snarare mitt huvud.
Jag hatar det.
Därför har jag lagt upp dagen såhär:
Efter skolan, direkt hem och äta. Åka tillbaka ner på stan och träna för att därefter ta mig hem till ca halv tio.
Se på tv som Veronica tipsade om - Velvet (?), något modeprogram, blir spännande.
Och sen efter det - straight to bed. Och då ska jag bannemej sova.

Faktiskt så känns det ungefär som så att jag skulle lägga mig ner på golvet här och sova hela natten.

Förlåt mig, jag totalmissade poängen i hela barbie-episoden. Skyller på trötthet..
Men det jag blev upprörd över var att de kallade mig "barbie" - som en komplimang.
Och jag frågar mig, sen NÄR är det en komplimang att bli kallad för en oproportionerlig jävla plastdocka med noll IQ?
Jag uppskattar det inte i alla fall, för mig är det en rejälv förolämpning. Inte snyggt killar, inte snyggt..
Och jag skulle bli rejält chockad om jag träffade någon som faktiskt tyckte att det var snällt.
Så, det var alltså själva grejen. Hoppas att jag har bringat lite klarhet här nu.

Frågan kvarstår fortfarande, vad är det för fel på folk, eller.. är det jag?
Jag måste ju på något vis sända ut signaler som gör att jag drar alla skumma människor till mig.
Kanske borde undersöka det där.
Men liksom.. va?
Och att det alltid kommer i sådana oregelbundna vågor. Helsjukt.
Godnatt.

Vad är det förresten med oss människor som gör att vi måste sätta en ettikett på precis allting? Måste man verkligen kategorisera in varenda jäkla känsla, sak eller person som finns?
Varför kan vi inte bara få.. vara? Varför ska man vara tvungen att välja?

Varför?

Nytt år, ny termin, nya tag, nya möjligheter. Det ska bli minnesvärt det lovar jag.
Det är ju trots allt sista terminen i Sverige nu. ^^ ÅÅH! Jag längtar så jag spricker! Vill åka nu, nu, nu, NU!!
Jag har stora förväntningar på det här året faktiskt, det ska bli sjukt bra.

Skolan har dragit igång igen och det känns riktigt skönt att få starta upp allt, att få sätta igång med alla aktiviteterna. Mot slutet bestod jullovet mest av verklighetsflykt i form av böcker, filmer etc. Inte för att läsa någonsin har varit ett dåligt tidsfördriv, men allt detta görande av ingenting alls har resulterat i en oerhört rastlöshet.. Så jag är "back on track" med andra ord.
Min första tanke i måndags när jag återigen gick in genom entrédörrarna till De Geergymnasiet var ett rungande "ÅHNEEEEEEJ...", men jag insåg efter en ganska kort stund at det var många ansikten jag saknat under lovet - härligt att se alla igen.

Åh, jag måste ju berätta om den oerhörda bedrift jag lyckades med i söndags. Jag skulle, med rätt så hög fart, springa upp för en trappa men missar på något vänster själva trappstegen och springer rakt in i trappräcket.. med höftbenet, av alla kroppsdelar?! Det gjorde fruktansvärt ont och jag skrek - tro mig. Det är ju en sjukt onödig kroppsdel att slå i, det är ju inte precis som att den sticker ut eller så.. Lyckat.
Nu känns det som att jag borde ha ett gigantiskt blåmärke, men tursamt nog har jag undsluppit det. Wehey for me.

Någon Arjeplog resa blev det ju inte av - en kombination av en upptagen Gustav, en fegis-John och envisa föräldrar. Nej, jag klandrar inte pojkarna egentligen. Jag hade aldrig ens erbjudit mig att övertala någons föräldrar.. Men jag sitter och är en smula (som i jättemycket!) avundsjuk på dem just nu.. Jag hoppas i alla falla att de har sjukt roligt där uppe i Lappland, och ja, för att vara helt ärlig, och som den hemska människa jag är, så hoppas jag även en smula att de ramlar på en isfläck eller så. I alla fall att de tänker att det "nog skulle ha varit roligare om Josefine var med ändå". Det skulle jag tycka om. ^^

Jag pratade precis i telefon med min kära Sara, som jag också vill slå lite grann men ganska hårt för den ungen är i Egypten, och jag insåg plötsligt hur oerhört mycket jag saknar den flickan. Men hon kommer ju hem på torsdag så det är ju ingen större fara egentligen.
Hon är visst värd en hel massa kameler har jag hört ryktas och hennes lillebror jobbar på att övertala hennes föräldrar att sälja henne, men förhoppningsvis är hon med på planet hem i alla fall.

Och jag hade ett samtal med min kära mor idag också, tänk det ni, där vi diskuterade konflikten jag har med min mage. Vi kommer ju inte alls överens.. Diskussionen ledde till att mamma börjar fundera på om jag är glutenallergiker. Vore inte det fullständigt underbart? Att vara både laktosintolerant och glutenallergiker!? ÅÅH VAD JAG SKULLE ÄLSKA DET WÖWÖWÖH.... Jag har ju för tusan aldrig varit allergisk mot NÅGOT i hela mitt liv! Vad är felet? Jag avskyr det, och jag hoppas innerligt att så inte är fallet..
Då blir jag ledsen faktiskt. Det skulle väl antagligen inte röra sig om någon allvalig allergi i sig förstås, men det är fruktansvärt irriterande att inte kunna äta vad man vill. BLÄ.
Nä vad säger ni, jag kanske ska gå och bli vegan direkt?
Det är antagligen ingenting att oroa sig för alls. Jag är friskast i stan. Sådetså.

Det känns som att det kanske börjar bli dags att ge upp.. Jag har försökt och försökt - tro mig, hur mycket som helst, men jag tycks inte kunna komma ifrån det. Det kommer inget positivt ur det hela, jag känner mig till största delen bara elak och omvärlden kan ju knappast tycka att det är särskilt underhållande, egentligen..
Det är inte rättvist mot någon av oss.
So maybe.. It's time for us to go our separate ways?

Jag saknar Jessica som en tok och jag tycker att hon kan komma hem snart och sluta lämna mig ensam utan henne här i kalla jävla Sverige. Dumdumma unge som åker ut i stora världen. Kom hem nu? Du är mig kärast. <3

Jag ska prova något nytt.
Att vara trevlig - mot alla.
Så länge jag kan.
Att vara glad.
Perfa.

Godnatt jag är jäääätttetrött och jag måste bädda min säng - kom hit och hjälp mig?

Jag tror att det är försent nu. The lock is on again.. Rätta mig om jag har fel?

Riktigt usla fredagar verkar närmast ha blivit en tradition. Eller.. mah. Allt började så fint, så bra, för att sedan braka ihop totalt. Wehey..
Ångestångestjagärskräckslagenvarförkanjagintebarafungerasommänniskorskagöra? Blögldgjk.

Fast.. i slutändan så hade jag ju faktiskt riktigt roligt. Och över lag har det varit en superdag.
Hurra för att vara utsövd, hurra för jupiter, hurra för Emil.
Allvarligt talat.. jag vet verkligen inte vad jag skulle ta mig till utan den pojken just nu.
Tack för att du finns.

And now - I'm out.
Godnatt.

Det är en sådan härlig känsla, den där när allting klaffa roch fungerar som det ska. Jag tycker om det.
När det känns som att man har kontroll över sitt liv, och även om det kan bli lite mycket ibland så känns det bra.
Det är precis som jag vill ha det.
Även om jag hela tiden kommer på nya saker jag vill lära mig eller prova på - men som jag aldrig skulle lyckas hinna med.
Ge mig lite mer tid någon? ^^
Det skulle väl vara det jag känner tt jag saknar just nu.

Och nu ska jag nog försöka få mig själv i säng. Godnatt.

Jag tänkte bara ösa lite beröm över mig själv för att jag har varit så otroligt ambitiös idag och pluggat massor massor massor. Weii for me.
Annars hade jag väl egentligen inte så mycket att komma med känner jag.

Jag får se hur det hela utvecklas helt enkelt, men jag tror, att det skulle kunna bli riktigt bra - faktiskt.
Men det återstår ju att se..

Och nu ska jag göra mig en "uppvispad oboy" (Vispad mjölk + oboypulver + banan) och så ska jag titta på vänner. För det förtjänar jag, för jag är fan duktig. ^^

Jag är glad - en riktigt trevlig kväll har det varit. Härligt. :)
Och Stockholm med Maja var sjukligt kul. Lyckat, och värt att göra om. Absolut.
Mer behöver nog inte sägas.
Eller.. jag har klippt mig idag - radikal förändring. Kanske lägger upp en bild senare.
Men nu .. godnatt.

Jagvetjuvarkenutellerin-