Josefine

Mah.. jag har just haft ett jättebråk med min gitarr.. Vi vill båda helt olika saker och ingen vill ge med sig. Nu kan vi inte ens se åt varandra, och frågan kvarstår om vår vänskap återigen ska kunna lappas ihop.
Wöh - varför har inte jag någon medfödd musikalisk förmåga?

Glömde mobilen hemma idag, och det är ju rent av sorgligt hur beroende jag är av den där lilla saken.. Jag hade jätteabstinens hela dagen och kunde inte sluta prata om det. Kände mig helt avskärmad från omvärlden. Jag kanske borde gå på avvänjning?

Och.. jag tror absolut att rugby är en sport jag skulle kunna uppskatta.


- Josefine

Det är nu bevisat, fastslaget och helt igenom uppenbart.. alla killar som håller på med någon form av lagsport har en dragning åt det homosexuella hållet. That's just it -

Det finns alltid vissa människor man helt enkelt inte tycker om, stör sig grymt på eller bara helt enkelt inte drar jämt med. Detta kan te sig på olika sätt. Man kan vara otrevlig, dryg, kall eller bara helt enkelt ignorera personen.
Anledningen är oftast avundsjuka. Personligen tycker jag att det är väldigt komiskt att det är just såhär vi människor fungerar. Komiskt, på ett lustigt ironiskt sätt - vi är ju ändå de mest intelligenta organismerna på jorden (vad vi vet i alla fall..). Men det störda är, att jag tar sådant här riktat mot mig väldigt personligt. Jag måste ha dålig självkänsla. Pah. Lite självdistans kanske?

Jag hatar människor som strävar efter att få mig att känna mig dålig. Jag hatar människor som får mig att känna mig värdelös. tack så mycket, tack ska ni ha - men det klarar jag av så bra själv..

Är det inte underbart hur emotionellt labil man kan bli endast på grund av den sena timmen och ens egen trötthet? Godnatt


- Josefine

Det är visst på buss- /spårvagnshållplatserna det händer!
Jag satt, efter ett lyckat spinningpass, och väntade på spårvagnen som skulle föra mig hem (osminkad, ofräsch, trött och verkligen inte på humör för samtal av något slag) när två killar i trettonårsåldern kommer och sätter sig bredvid mig.. nja, okej, de var väl snarare kanske fjorton-femton år då.. men big difference?
I vilket fall så sitter den ena killen och tittar på mig hela tiden. Jag känner att jag blir lite irriterad men väljer att ignorera honom - spårvagnen kommer ju snart.
Det går ett par minuter, och sen tittar han på mig igen, ler och börjar sjunga:

"You're way too beautiful girl
That's why it'll never work
You'll have me suicidal, suicidal
When you say it's over
Damn all these beautiful girls
They only wanna do your dirt
They'll have you suicidal, suicidal
When they say it's over"

Ni vet.. den där låten som är så jättepopulär, men som jag råkar avsky. Fårga mig inte varför, men den tilltalar mig ICKE. Så i vilket fall.. här sitter killen alltså och sjunger för mig. HUr ska man reagera på något sådant? Jag ler litegrann och sen, ja, varför inte, jag sjunger med. Vi har en liten duett. Sen ler han igen och säger att han måste sjunga den låten när han ser en vacker tjej.
Jag skrattar lite, och han frågar om jag tycker om den. Jag svarar ärligt att jag avskyr den och han blir tyst en stund.
Sen frågar han mig om jag är påväg hem.
Jag säger att jag är det, varpå han undrar var jag har varit osv.
Hela situationen ter sig ganska lagom skum i mina ögon och jag är inte jätteledsen när spårvagnen äntligen kommer. Jag går på, medan pojkarna sitter kvar. Snart samlas ytterligare pojkar vid hållplatsen - det verkar vara där man hänger..
Jag småler för mig själv och åker hem.

Men hahaha, bekräftelse liksom. YAY..
Jävla pubertala småbarn.
Fast det hela var väldigt komiskt, och att det just hände när jag satt och hatade mitt utseende som mest.
PAH. Fan så synd att det inte var någon redigt snygg typ.. artonåring. Det hade ju varit mer välkommet.


- Josefine

"i just now now saw u in the pictures and i liked them much if no objection i wanna meet u namely be friends with uu are so cute and crazy that really u make me smile if u are interested in win a bosom friend and sweetheart then the only thing which u have to do is write me back as soon as possible that s all"

Meddelandet ovan fick jag från någon läskig italienare som hittat mig på Facebook.. Creepy..
Och i italien använde man sig visst inte av skiljetecken heller. Skumt.

Och äntligen äntligen lite framgång med jobbsökandet! Var på intervju idag och det gick jättebra, de ringde för ett par timmar sedan och sa att de vill att jag kommer och provar på.
Kundbokare - 2-3 pass i veckan á 4 timmar - ca 100 kr/h - Melikeit
Så nu hoppas jag bara att det ska gå bra i morgon!

Hade en liten "sms-kurs" med mamma förut. Ojojoj, så komplicerat allt var. Det tog ca 15 min att få ihop ett litet meddelande på 3-4 rader. Hon är ju söt.


- Josefine

Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla Bla

Nej.. jag orkar inte.

Bra skola, bra vänner, bra träning, bra vecka - bra ALLT.
Men ändå.. nej. Jag orkar inte.
Humöret pendlar som tusan och bara NEJ.
Jag blir jätteirriterad för ingenting heeela tiden. USCH.

Ge mig något nytt - NU
Godnatt


- Josefine

Säga vad man vill om precis alla dagar i veckan, men det finns ingen som är bättre än fredagen.
Mihw. Jag blir så glad.
Fast jag är jättejättetrött och helst av allt skulle vilja åka hem och krypa ner under mitt duntäcke igen..
Men.. kaffe kanske? Skulle ju inte vara helt fel känns det som.
Nej, men den här då! Anton har lovat mig frukost på sängen i morgon. Haha, jävla sötunge<3.
Nu.. engelska. Ingrid von någonting, här kommer jag! lalala.


- Josefine

Började dagen med att verkligen vara jättetrött och seg.. Jag somnade nästa på historian (å andra sidan.. kan någon klandra mig?) och gick omkring som en liten zombie.
Sen skedde undret. Jag och Maja fiakde på Muffins & Chokladkompaniet. Mums! Muffins, och kaffe på det. Och vips! Jag blev pigg som jagvetintevad. Åkte till tandläkaren, bara för att få höra att "nej.. vi struntar nog i det där fästet, det går inte att få dit.." och "behandligen blir nog klar någon gång i vår". Suck.. Men jag fick i alla fall en ny båge. Så framåt går det.. SAKTA men säkert.

På spårvagnen påväg till tandläkaren gjorde jag en ny bekanskap också. En något berusad äldre herre som satt och (tro det eller ej) spred kärlek omkring sig längst bak där det var som mest packat med folk. Han basunerade ut sina åsikter med hög stämma och talade om för alla och envar att "man behöver visa mer respekt för varandra" och att "livet är underbart". Han hade en lång utläggning på tyska också, men den förstod jag inte mycket av. xP Men han var trevlig och gav bort sin plats, två gånger, till kvinnor som annars hade varit tvugna att stå.
Kan det inte finnas fler härliga och glädjespridande fyllon? Om de nu måste dricka jämt så kan de ju i alla fall vara trevliga!
I alla fall jag lämnade spårvagnen med ett leende.

Men jag anser att tandläkarbesöken börjar återkomma lite väl ofta när tandläkarna hälsar på mig som om de hälsade på en kär vän och frågar hur jag mår etc. Kalla mig knasig.. men jag när inte en längtan att utveckla personliga relationer till mina tandläkare.. jag ser dem mer som ett nödvändigt ont?
Men som jag sagt förut.. snart har jag en egen sovplats, så att jag slipper åka fram och tillbaka jämt. Jag kanske till och med får ett eget bås. Det skulle ju vara något.

Och bussresan från tandläkaren sen då.. Jag har stött på alla möjliga buss- och spårvagnschaufförer; glada, trevliga, otrevliga, arga, uttråkade osv., men aldrig en som suttit och bytt radiokanal var trettionde sekund, gäspat så att det ekat i hela bussen samt suttit och visslat och sjungit högt! Han måste har varit sjukligt uttråkad. Men det var ju inte så litet roligt. xP Synd att jag var ensam bara..

Och eftersom killen som hade tiden innan mig inte dök upp fick jag komma till "käraste" Margareta mycket tidigare, och hann därför till matten en stund. Och HEJ! Jag är ett under av effektivitet. Kom dit halv fem, och på den halvtimma som var kvar av lektionen hann jag göra PRECIS allt!
Och jag som var helt inställd på en helkväll med matteboken. No way!
Mih, jag ÄR så glad.

En fundering: Vi diskuterade Bibeln en massa på svenskan idag. Jag är inte troende, verkligen inte faktiskt, men jag har en väldig respekt för de som är det. Jag uppskattar de kristna värderingarna, även om jag väljer att inte leva efter dem, och jag tycker att det är dumt och onödigt att förkasta något så till den grad att man idiotförklarar hela religionen, trots det att man knappt har någon kunskap om den what so ever.
Drygt, onödigt och dessutom inte smickrande för en själv.
Alltså.. vad jag menar är att jag tycker att man ska vara öppen för allt och inte förkasta saker man inte vet något om, förrän man gör det. När man läst på lite, men ändå tycker att det är skit - varsågod! Men snälla. Försök inte avsky något du egentligen är helt okunnig om. Det får dig bara att se dum ut. Punkt.

Och det var väl det.. Pussohej


- Josefine

Hösten är påväg - igen. Jag förstår inte riktigt.. samtidigt som jag faktiskt brukar se fram emot hösten litegrann efter som det är en rätt så mysig årstid så lyckas jag alltid få in en liten höstdepression. Varje jäkla år! Och inte för att det händer något speciellt heller, utan endast, och då menar jag ENDAST, för att det "råkar" bli höst igen.
Helt ofattbart.
Och nu är den påväg igen känner jag. Det vet man förstår ni. När man kan bli helt nere för minsta lilla, när man helst vill lyssna på de där sorgliga låtarna för att de passar en bäst etc.
Och allt känns sådär lagom meningslöst även om jag vet att det inte är så egentligen.
Det är ju helt stört! Fastän jag är riktigt nöjd med mitt liv för tillfället så lyckas jag ändå på något vis med konsten att få det att kännas tomt och meningslöst. Fråga mig inte hur, men så är det i alla fall. Hjälp. Professionell hjälp kanske?
Haha, nja. Det är ju faktiskt inget allvarligt heller.

Jag hade hela min lördag planerad. Nästan i alla fall. Den kändes väldigt välorganiserad och fin. Men allt kraschade ändå.. ohc varför? Jo, för jag lyckas gå och bli sjuk! Jag har inte orkat med NÅGONTING på hela dagen. Har bara legat växelvis i sängen och soffan. Helt död. Ungefär som en amöba, ni vet, såna där encelliga sladdriga saker.. Äckligt. Men i morgon ska jag vara frisk.. öh.. sådetså!

I fredags hade jag förresten ett alldeles underbart besök hos tandläkaren, IGEN! Jag tror att de snart är helt övertygade om att jag bor där och ställer fram en säng med namnskylt på. Suck.. I alla fall. Jag var jättearg, men eftersom jag är sådär härligt svensk så säger jag ju inget om det utan bara ler och tar emot, så här förljer konversationen. Det inom parentes är det jag skulle velat säga :
Tandläkarassistenten (Efter att ha försökt få fast det där jäkla fästet i tandställningen, som envisas med att lossna HELA tiden, TRE gånger, och det gör faktiskt ont vill jag tillägga!): Jaha.. oj.. nu gick min tid ut här.. och jag känner att jag inte vet riktigt vad jag ska göra med dig. Det här är nog lite över min kapacitet..
Jag : Jaha.. okej.. (MEN VAD SÄGER DU MÄNNISKA?! NU FIXAR DU DET HÄR SASTANS FÄSTET SÅ JAG KAN BLI AV MED TANDSTÄLLNINGSHELVETET NÅGON GÅNG!!!!)
Hon: Hmm.. ja, du får nog komma hit igen på onsdag så får Margareta ta hand om dig.
Jag (Ler vänligt och förstående): Okej, det låter bra det. (ALDRIG I LIVET! Ska jag gå såhär i flera dagar? Med en avklippt metallgrej och en jävla massa "plast-lim" i munnen?! Är du knäpp? Har ni inga kompetenta tandläkare som vet vad de ska göra? DUMMA KOSSA!)
Och sen var det kanske en hel del fler saker som jag hade velat tala om för henne.. men jag ska förskona er från dem.
Jag var i alla fall uppfylld av ett pyrande hat mot hela tandläkarsläktet påvög hem sedan. BLÄ.

Nu finderar jag på att gå och lägga mig faktiskt.

Och så ett citat från mamma:
"Nej.. men det enda rätta om man har misshandlat sin fru till döds är väl att ta livet av sig.. Då har man ju i alla fall lyckats göra någontin bra!"
Men kan ju inte göra mycket mer än att hålla med henne.. Trots att det är tragiskt.


- Josefine