Josefine

Pappa satt och lyssnade på musik i källaren så det dunkade i hela huset.
Jag funderade på vad han höll på med och bestämde mig för att ta mig en titt.
När jag kom in log han stort och sa stolt:
Den här låten satte jag på när jag kom hem precis när du hade fötts!
Han såg väldigt glad ut och ville att jag skulle lyssna.
Det var ju lite fint.

Euskefeurat - Tips och penninglotter

ALDRIG HAR JAG VUNNIT NÅT PÅ TIPS OCH PENNINGLOTTER
MEN I NATT HAR JAG BLITT FAR TILL EN FYRA KILOS DOTTER

och fast hon ännu ligger där och kisar i kuvösen
kan man ändå se att det är nåt särskilt med den tösen

ALDRIG HAR JAG VUNNIT NÅT......

Att dom höga herrarna en dag ska få ge vika
det förstår man när man hör det flickebarnet skrika

ALDRIG HAR JAG VUNNIT NÅT......

När hon sen ska ha ett namn, ja då ska hon heta
Rosa-Kata-Alexandra-Moa-Margareta

ALDRIG HAR JAG VUNNIT NÅT......

När hon sen ska vyssjas, ja då blir väl ritualen
att man går omkring och nynnar Internationalen

ALDRIG HAR JAG VUNNIT NÅT......

När hon sedan lär sig gå, då ska hon marschera
vid min sida Första Maj, när vi ska demonstrera

ALDRIG HAR JAG VUNNIT NÅT......

Ja, det kan jag lova er att jag och min flicka
ska se till att alla borgare får skrämselhicka

ALDRIG HAR JAG VUNNIT NÅT......

Så akta er ni herrarna, även om det dröjer
för först och främst så måste jag iväg och köpa blöjer

ALDRIG HAR JAG VUNNIT NÅT......

Text: R. Eriksson Musik: Trad.

Åh, så oerhört bra det känns!
Jag som alltid trott att onani och epilepsi var synonymer..
Jag känner mig upplyst!
Men vänta.. det här kanske innebär att onani inte leder till blindhet eller sterilitet heller?
Nej, det vore nog att ta i för mycket va.. WÖÖÖÖH.

ÅH! Jag är så trött.
Trött ända in i själen.

Såhär kan det gå när man har rast på De Geergymnasiet i Norrköping.
Vi befinner oss i ljusgården och Adrian framför en egenskapad dans till SMK. Det är vackert.
Även Felix är med på ett hörn, mer eller mindre ofrivilligt.
Anar vi en begynnande intrig? Kanske en kärlekshistoria..? Vem vet.



Man kanske skulle ta och skicka in den här till "So you think you can dance" eller liknande? Maha.

Nu känns det verkligen att det är påsklov på riktigt.
Och början av det har varit.. händelserik. Och rolig.

I måndags kom Ivannia hem till mig och vi ksulle ägna dagen åt att få en hel del skolarbete gjort.
Det blev ju lite.. som det vart. Det var lite sisådär med motivationen från min sida.
Ivannia började gråta också, så det gjorde ju inte det hela bättre.
Det är något med kombinationen av Bob Dylan (aka Bobban) och skilsmässor som gör den flickan lite lätt gråtmild.
Nåja, kontentan är i alla fall att vi fick en del gjort - men kanske inte så mycket som vi borde.

Ett tag in på eftermiddagen dök Stephanie upp. Hon hade trotsat snöovädret för vår skull.
För snöa har de gjort.. Helgalet. Ingen snö på hela december, utan i mars! Vad är felet?
Nåja, vi lallade omkring ett tag och gjorde mer eller mindre vettiga saker tills Ivannias snälla pappa kom och hämtad eoss för att köra oss ut till Jonna på Vikbolandet.
Bäst som vi satt där i bilen insåg vi att vi faktiskt inte hade den blekaste aning om vart Jonna bor, mer än att hon bor just på Vikbolandet. Och Vikbolandet är ju ganska stort.. Så det blev till att ringa och fråga om vägbeskrivning.
Tur för oss att Jonna är bra på sådant.

Väl framme fick vi höra att vi blivit en kvinna kort. Veronica hade visst gått och sjukat ner sig. Dålig planering tycker jag. Hoppas att hon mår bättre nu dock.

Kvällen utvecklades till ett spektakel bestående av god mat, filmer, "pest eller kolera" och diverse diskussioner.
Det var sjukt trevligt, men det blev inte mycekt till sömn.
Strax efter fem lyckades vi släpa oss till sängarna.
Jag var trött och otrevlig så jag tror inte riktigt att jag tillförde så mycket på slutet där.
Jag blev även halvt ihjälskrämt av Jonnas stackars mamma..
Stephanie var galen och tog fem-bussen hem.
Okej, egentligen var det en ganska vettig idé. Jag hade nog hängt med om jag någonstans hade hittat energi nog för att resa mig upp.

Vi vaknade vid halv elva och spenderade större delen av dagen med att bara sitta och göra ingenting. det var rätt mysigt, men till slut var det dags att s'ga hejdå och påbörja resan hemåt.
Och det är där de riktiga äventyren börjar.

Jonna bor ju alltså mitt ute i ingenstans så man måste åka buss ett bra tag för att komma tillbaka till civilisationen. Så vi hade en lång bussresa framför oss, dessutom försvårad på grund av ett massivt snötäcke.
Och självklart resulterar det ju i att busshelvetet kör i diket.. Typiskt.
Men lite flyt ska man ha i alla fall, så precis samtidigt åker det förbi en taxibuss och vi får åka med den in mot stan.
Ivannia lämnade mig vid stortorget och min plan var att åka ned till resecentrum och därifrån ta spårvagnen hem. Åh, vad jag önskar att jag bara hade klivit av där.
Icke.
Istället tog jag mig efter mågna om och men ned till resecentrum där jag huttrandes fick stå och vänta på en mycket försenad spårvagn. Den fick jag åka med upp till Söder Tull.
Men väl där slutar alla spårvagnar att fungera, så alla passagerare ombeds artigt att stiga ur vagnarna och söka sig till alternatvia fördmedel.
Därav stod jag och väntade på buss 119, som också var sjukt försenad, ett bra tag. Äntligen fick jag gå på den och då kände jag att "snart är jag hemma".
Precis så blev det ju inte ritkigt då då.. Först hamnade jag mitt i någon bilkö och fick stå still ett bra tag.
Men SEN. Efter ungefär två timmars åkande hit coh dit fick jag komma hem.
Jag gav ett högtidligt löfte till mig själv om att inte lämna huset mer idag.

Jag höll det inte.
Men jag hade en bra anledning.
Jag spenderade en stund med Emil och den nya kvinnan i hans liv. Det var mycket trevligt.
Sedan blev det en liten promenad som utvecklades i galet duellerande och fäktningsmatcher.
(JAG VANN JAG VANN!)
Nu är jag trött som en gnu.

Jag tycker förresten att vi firar hemkomsten med ännu ett avsnitt. ^^

Den här gången handlar det om att åka skidor.
Det handlar också om den oerhörda frustration man känner när man inte får som man vill och hur inget riktigt fungerar när man inte kan kommunicera ordentligt. Ska jag lyckas få Jessica att förstå vad jag vill att hon ska göra? Och varför ringde alarmet egentligen?

Jag ger er alltså Rommeresan, ett år sedan. Enjoy.



Min personliga favoritreplik är:
"Kolla! Om den där ungen kan så kan du!"

Dessutom hoppas jag verkligen att jag inte låter sådär i vanliga fall.. Vi kan säga att jag kände mig som en sur och gnällig skitunge den där dagen - och därigenom också lät som en. (Lägg även märke till den oerhörda glädje jag känner när jag fångar små skrikande, vilsna barn på film..)

Att spendera en helg med släkten brukar från min sida bemötas med blandade känslor. Å ena sidan är det roligt, för de tär ju ändå min släkt det handlar om, men å andra sidan.. Mormor och morfar bor i Ludvika som är en liten håla i Dalarna, och låt oss vara ärliga, det är inte stället där allt händer precis.
Men den här gången kändes det ärtt skönt att bara få komma iväg och göra ingenting. Inte behöva oroa mig för saker eller tänka på saker som jag ska/borde/måste göra. Att bara leva i nuet.

I vilket fall slängde hela familjen Nilsson sitt pick och pack i bilen och påbörjade resan norrut. En bilresa med min familj brukar alltid innehålla något, men den här gången måste jag ha missat det..
Detta kan förstås bero på att jag sov större delen av vägen. Vi kom fram utan problem och välkomnades av två glada morföräldrar, en morbror, en ingift moster, en liten kusin och en himla massa fika.
En sak är säker. Man går aldrig hungrig hos mormor..

Så påskhelgen flöt på i vanlig ordning med sjukt mycket mat, fika och godis. Lägg dessutom till en lätt baby-hysteri orsakad av den nu 9 månader gamla Isabella. Hon har precis lärt sig att greppa klossar och annat och jag måste väl erkänna att även jag dras med i allt ooande och aaande, men när det hade gått ett par timmar kände jag faktiskt att jag hade fått nog av att se barnet försöka krypa och inte längre tyckte att det var lika märkvärdigt när hon plockade upp den blå klossen.. igen.. och igen.
Men hon är sjukligt söt dne lilla. Det måste jag erkänna.
Jag kom till och med på det fenomenala förslaget att när hon är elak kan man kalla henne för Belsebub, men det verkade inte vara någon mer än jag som uppskattade idén. Min släkt har visst inget sinne för vad som är roligt..

Påskmiddagen varen festmåltid med snaps och alla möjliga sådana påhitt. Ibland förundras jag verkligen över hur bra min familj passar in i den svenska stereotypen (Kankse med undantag av den ingifta kinesiskan, men ni förstår poängen?)  och jag satt halvt om halvt och väntad eåp snapsvisorna. Som tur är kom de aldrig.

Nej i det stora taget är min familj och släkt urhärlig. Jag älskar dem. Men de är väl rätt så speciella hela hopen. Morfar till exempel, den gamla historialäraren.. Om man bara råkar nämna något som kan kopplas till eller påminner svagt om någon historisk händelse får man lyssna på en lång utläggning om någon person han träffat/ känner till/ har jobbat med/ läst om som upplevde det hela (oftast till bekostnad av en eller annan kroppsdel) vare sig man vill eller inte.
Min personliga favorit i hans berättar konst är de långa pauserna han tar där man en, en smula lättad, drar efter andan och tror att han är klar. Men icke! Efter en minut eller så sätter han igång igen och fortsätter berätta. Han drar gärna paraleller till andra historiska personer och händelser.

Tro mig, jag tycker om min morfar massor, men jag gör en liten sak av att försöka undvika historiska föreläsningar när jag är ledig..

När blev förresten påsken en sådan godishögtid egentligen? Det borde ju ha kommit ganska nyligen.
Godis är nämligen något jag har fått i överflöd i helgen. Wöh, ett tag trodde jag att jag skulle komma hem och vara inte så lite bredare än jag är lång..
Därför känns det som att veckan efter påsk är ett ypperligt tillfälle att sluta äta godis igen, för ärligt talat mår jag bara dåligt av det. Jag är trött på mina "socker-bakfyllor"..

Haha, min pappa kom just ut ur "föräldrarummet", inte så lite butter, och gick in i min brors rum.
Jag frågade lite muntert vad han höll på med, för det hör inte direkt till vanligheterna att han springer omkring yrvaken i huset med täcke och kudde. Han svarade: "Jag flyr, för hon snarkar så förbannat.."
Hon är alltså min mamma. Jag tyckte att det var lite roligt.
Men så tänker jag lite att det kanske är ärftligt.. Hm, om jag ska börja snarka (för det är jag rätt så säker på att jag inte gör.. än så länge) ska det vara rejäla snarkningar. Ni vet, sådana som skakar om hela huset. Riktiga motorsågssnarkningar. Det vore rätt tufft. Annars vill jag inte snarka.

I alla fall så åkte vi hem från mormor och morfar idag och under hemresan diskuterades det livligt hur man på bästa sätt bilar till Indonesien.
Efter ett tag var det fastslaget att bästa vägen är genom Ryssland och sedan söderut genom Kina.
Anledningen är att min Morbror och hans familj ska flytta till Jakarta i sex månader i höst.
Wöh. Jag är bara glad att jag befinner mig på Isle of Wight då, ifall att min familj skulle få för sig att genomföra den helgalna resan. För allvarligt talat, med dem.. så vet man aldrig.

Nu är jag hemma i alla fall och kvällen har till större del spenderats framför TVn. Jag och mamma såg Miss Secret Agent 2.. Åh, den filmen! Vilkent film! Vilken story! Vilket skådespel! Det var nog den bästa film jag sett på länge och jag känner att den har förändrat mitt liv......

Glad påsk.

Det finns inte bara människor i Norrköping utan här figurerar även en hel del djur. Till exempel katter. Här har vi två praktexemplar. Den ena tjock som en tunna, men med fenomenalt intellekt. Den andra vältränad och slank som få men med IQ som en kaktus.
Så, vem vinner i denna kamp mellan giganter? Eller handlar det snarare om vem som blir uttråkad först? Vem ger upp? Blir det någon av katterna, eller blir det kameramannen?

Där fick du!
Det står nu 1-1 i kampen mellan mig och min mage.
In your face! (Eller.. in my face? Nåja.)
Jag har tvingat mig själva tt äta äpple varje dag och på så sätt även tvingat min kropp att vänja sig vid det.
Jag vann jag vann jag vann!

Historien fortsätter. Denna gången handlar det om mer existensiella frågor.
Att äta eller inte äta?
Stephanie fikar men verkar inte stimuleras av samtalet.
Hon får utlopp för sin frustration genom att leka med maten.
Så, hur mycket pengar kan hon pressa sina stackars vänner på för att de ska få se henne äta konsiga saker?

Här kommer den. Första delen.
Vad är egentligen det yttersta ömhetsbeviset?
Stephanie och Ivannia blir oerhört inspirerade, och rörda till tårar, av en romantisk komedi.
Frågan kvarstår. Ska de få sitt lyckliga slut?

Jag har en rätt vidrig idé.. och jag tror att jag ska genomföra den.
Det handlar alltså om att göra en liten flmserie av usel kvalitet.
Ett par kortfilmer om händelser om antagligen varken kommer att kunna
förstås eller uppskattas av någon bortsett från de som var närvarande vid
inspelningtillfället, om nu ens de kommer kunna uppskatta dem.
Jag ska kalla den "I en annan del av Norrköping".

Dessutom har jag lite tråkigt.
Och vad kan bättre liva upp stämningen än att ta ett par
bilder på sig själv med en dålig mobilkamera?







Egocentrering i dess renaste form ger jag er alltså.
Njut.

Nu blir jag mer ledsen.
Titta bara på namnen jag omges av:

Veronica - Den segerridande
Emil - Den flitige
Sara - Furstinna
Stephanie - Den krönte
Jonna - Herren är nådig
Maja - Gåva, Älskad

Fattar ni min poäng?
I den skaran, vem fan vill ha ett namn som betyder typ "Gud befruktar"?!
Helt jävla värdelöst.

Jag gillar ju namnet.
Det är bara betydelsen jag inte vill kännas vid.

Josefine
Namnsdag saknas
Plats på namntoppen 2007: 63

Josefin är ett mycket vanligt namn bland de som föddes på 1980-talet och 1990-talets första år. Det finns omkring 35 000 bärare av namnet, som även kan stavas på många andra sätt. Namnet är en femininform av Josef som betyder må Gud föröka. Josefin har numera ingen egen namnsdag, men kan firas 19 mars då Josef och Josefina har namnsdag.

Det här skulle ju faktiskt betyda att jag har namnsdag idag. Lite halvt i alla fall. Så fint, grattis till mig.
Men sen.. "må Gud föröka"? Ursäkta.. Varför betyder inte mitt namn något häftigt?
Här är det inget med "modig krigare" eller "guds gåva", inte ens något i stil med "duktig och snäll", åh nej.
Istället låter det som att jag är någon överfertil barnspruta.
Det tror jag knappast att mina föräldrar tänkte på.. (Ha)

Här har vi alltså Anton "den ovärderlige", Jonathan "Gud har givit" och så kommer jag, Josefine "må Gud föröka".
Tack så väldigt mycket.
Och jag får inte ens en riktig namnsdag. Okej, nej that's not the point. Men hallå?
Hej jag heter Josefine och det innebär att jag kommer att producera ett obscent antal snoriga ungar..
Nej, jag gillar det inte.
Jag ser inte mig själv som någon barnaföderska.
Den här dumma namnbetydelsen irriterar mig något oerhört.
JAG VILL ATT MITT NAMN SKA BETYDA NÅGOT FINT!

Okej, jag ändrar mig. Jag tar tillbaka allt.
Har läst lite mer av bröderna Schulman.
Och allvarligt talat - det är fint.
Alex skriver till exempel ett helt underbart inlägg om "sockiplast".
Fint som snus.

Jag har inte mycket till övers för bröderna Schulman,
men jag måste säga att de här har fått in en riktig jävla fullträff.
Skrattar så jag gråter.

Vi var på Arbetets museum idag och fick en guidad tur på utställningen om förintelsen.
Snacka om att bli nedtagen till jorden. Jag blev helt stum, chockad.
Så klart att jag vet vad förintelsen handlar om och att jag redan förut insett hur hemskt och sjukt galet det är.
Men jag har aldrig fått det presenterat för mig sådär.
Det har alltid varit en opersonlig och objektiv presentation. Visst har man berörts, men ..
Helt galet. Att få höra det sådär, från alla synvinklar. Visst kan man tycka att människor handlat fel. De som gjorde hemska saker - visst. De som inte gjorde något åt det som de visste var fel, de som bara såg på - visst.
Det är så sjukt förjävligt hur människor bara kan sitta på sina feta arslen och se sådana här saker passera. Inte för en sekund öppna käften och protestera eller göra något för att förhindra. Vad är det för fel på mänskligheten?

Det var vad jag tänkte när jag satt där.
Men så inser jag att.. JAG hade kunnat vara den som inte ingrep, JAG hade kunnat vara den som satt tyst och såg på. Det hade lika gärna kunnat vara jag, för hur stark jag än vill tro att jag är så tror inte jag att jag hade reagerat annorlunda. Hell, för allt jag vet hade jag kunnat vara en av nazisterna. Om jag också fått samma utbildning och samma åsikter indoktrinerade.
Och det var den insikten som fick mig att bokstavligt talat vilja krypa in i någon mörk håla, flå mig själv levande och sakta blöda ihjäl.
För allvarligt talat, hur kan man göra så? Hur kan man behandla människor som djur? Skulle jag kunna göra det?
Antagligen. Under samma förutsättningar.
Det är det som är så förjävligt - hur extremt lättpåverkad människan är.
Jag vill spy.

Åh så oerhört depressivt.
Jag skulle vara lite duktig och knåpa ihop musiklistor på mina fina nya iPod så jag bestämde mig på at göra en för bra dagar och en för inte lika bra dagar.
Fint tänkte jag.
Men sen visad sig att jag inte hade så värst många glada låtar.. Och de låtar som jag trodde var glada var visst inte det. Attans.
Så det blev ungefär hälften så många glada låtar som "mindre glada".
Jag kanske är lika emo som Stephanie. Nej.. knappast. Ha.

I övrigt har det varit en fin dag. Gitarrlektionen var bra, lektionerna var ganska produktiva.
Så tränade jag efter skolan vilket gick bra, men jag måste säga att ledaren för passet var helgalen!
Friskis-rop i all ära, men det där lät snarare som något som plågades.. mycket.
Fast hon var bra, och sjukt stark. Jag skulle också vilja vara så stark.

Sen hade jag ju tänkt att jag skulle vara duktig och få en massa gjort på arbetet om 60-talet. Men jag har varit seg och haft huvudvärk större delen av kvällen så jag tror nog att jag skjuter upp duktigheterna till morgondagen.
Nu försöker jag lyssna på "gladlistan" också, men den ger mig mest huvudvärk. Vad är felet?

Jag borde nog sova.

Såhär tänkte ju jag då, att även om man fick förbannat ont i foten för flera veckor sedan så behöver inte det betyda att det sitter kvar. Rimligtvis borde det ha gått över ohc rimligtvis borde det fungera lite bättre om man har skor med hårdare sula.
Så tänkte jag.. men ack så fel jag hade.
Mina spinningdagar är nog över.
Jävla skitfot.
Jag tror att det är någon närv som kommer i kläm eller, nej jag vet inte vad.
Kriget mot min kropp fortsätter, någon som skymtar ett begynnande tema kanske?
Nej, just nu kommer vi inte alls överens.


Jag träffade ett sött barn idag.
Det är honom jag ska sjunga för.
Fast allvarligt talat blev jag mer kär i hunden - Bamse.
Jag vill sjunga för Bamse på hans dag istället för att sjunga för Sixten.
Att fira att han ska heta Sixten.. Visst, det är gulligt ungefär tills han fyller 6.
Sen blir det fult.
Dessutom kommer han säkert att bli kallad typ "Siggan".
Jag tycker synd om honom..

Det är förresten jag som är pricken över i:t.
Bara så ni vet, liksom ut ifall att ni alltid har undrat vad det är så kan jag upplysa er om att - det är jag.
Fint.

Tung dag.
Upp - tidigt - för att ha gitarrlektion och spela upp en läxa som jag på inte kan på långa vägar. Snitsigt.
Nu ska jag spela Dolly Parton. Ha!

Så till skolan där jag mest kände att hela världen var emot mig och att jag hellre ville sova bort hela dagen än att läsa om nazistorganisationer i Sverige under 30-talet. Fast det faktiskt är riktigt intressant.
Dagen var fylld av en massa intressanta saker som jag inte orkade ta in - fast jag ville.
Fan.

Men sen fick jag äntligen choklad av Robert.
Det gjorde nog min dag tror jag.
Han är fin den där Robert.

Sen bar det av till Hageby osv, får se hur det blir.
Och efter det till kören - för en gångs skull.
Som Daniel så nsällt påpekade; jag har varit lat helt enkelt.. Fast lite sjuk också, och lite så att jag känt som att jag skulle drunkna under alla saker jag måste hinna med. Därför har mitt engagemang i kören varit något halvhjärtat.
Så.. om ni vill se mig framföra ett halvhjärtat och halvdant solo är ni välkomna på söndag. Suck.

Fast jag kände att jag faktiskt har saknat det en del. Att sjunga sådär fint i grupp. Jag gillar det ju, och dessutom gör det underverk med rösten!
Nåja.

Det är något fel med mina öron förresten (appropå Tarzan sådär..) och det känns som att jag har en massa vätska i dem. Och när jag tryckutjämnar piper och tjuter det en massa. Och så tappar jag balansen. Jag höll på att trilla av en sådan där pall på konstmuséet. Men jag lyckades låta bli.
Besöket på konstmuséet var en sådan där grej som var väldigt intressant, men som jag inte orkade.
Jag kanske borde sova mer?

Nu sitter jag som bäst och stressar upp mig över det stundande matteprovet och min bror finns inte ens här och kan hjälpa mig.
Han borde faktiskt ha övervägt om jag kanske kunde ha varit i behov av hans expertis ikväll innan han sprang iväg och umgicks med vänner.. Alltså hallå liksom?
Det borde han ha fattat. (observera ironin om ni känner för det)

Tänkte tillägna en rad till Emil Karlsson. Helt enkelt av den anledningen att han är så sjukt jävla bra, fast han oftast inte verkar inse det själv. Därför känner jag att jag måste upplysa honom om det ibland.
Jag vet inte vart jag skulle ta vägen utan pojken.
Ni vet i filmer och böcker, den där karaktären som är huvudpersonens härliga killkompis, nästan som en bror - det är Emil. Han är så fin, och jag tycker om honom.
Det blev kanske mer än en rad också, men det är han värd.

Det stämmer så väl.

Eftersom John snällt påpekade att den här bloggen handlar alldeles för lite om honom känner jag att jag måste tillägna honom en rad.
Han kommer hem på fredag.
Det gör mig glad!

Så måste jag berätta om den fina kvällen jag upplevt också faktiskt.
Ett litet äventyr till Linköping blidde det.

Jag och Ola måste ju se Loke såklart!
Trots att han faktiskt kommer hit till Norrköping i morgon.. Men den jäkeln spelar på Världens bar och dit får bara myndiga pretentiösa jävlar komma in. BLÖÖH. (Bitter..? Jag?! Jag förstår inte vad du pratar om..)

Ola var i alla fall snäll nog att gör mig sällskap till Linköping, som för övrigt är en jävligt fin stad, ändå.
Snällt tycker jag.
Och allvarligt talat, det var en sjukt lyckad kväll!
Loke var precis lika underbar som jag ville att han skulle vara.
En kombination av grym humor, brutal ärlighet, scennärvaro och publikkontakt som sänder rysningar ned för ryggraden - bokstavligt talat.
SJUKLIGT BRA.

Olivia Bergdahl, som var med och läste poesi, var också ruskigt duktig! Henne vill jag verkligen se mer av.
Och det var så fint när de blev uppkallade till extranummer, men inte hade något att planerat.
Loke utbrast "Okej, jag har en rätt vidrig idé och jag tycker att vi genomför den!"

Så kvällen avslutades med att det blev allsång till "En natt jag drömde", komplett med armkrok och vajande fram och tillbaka i frälsningsarméanda.
Vackert. Underbart.
Jag köpte mig en tröja, fin, svartvit. Och det blir att inhandla samtliga skivor när ekonomin tillåter.
Det vill säga (eller borde vilja i alla fall..) i slutet av mars.

Efter spelningen var vi rätt sugna på att få komma hem.
Jag längtade efter mitt duntäcke. (Hur tusan hamnade jag här då egentligen..? Självdisciplin my ass.)
Så, i och med denna plötsliga hemlängtan hann vi också med ett litet tågäventyr. En smula busigt sådär. Men jag är liite för trött för att orka gå in på det känner jag.

Tänkte bara avsluta med att tillägna en rad till staden Linköping med sina trevliga och hjälpsamma busschaufförer och bara genuint (Maha Ivannia, jag fick använda det igen! WOHO!) härliga stämning.
Underbart.

Och så måste jag förstås göra er uppmärksamma er på denna fina film inspelad under TG's skidresa med stora stjärnor som Ola, Lovis och min egen Bror. Det ni. Titta och skratta.



Nu kan ni få sova.

Så var det ju det där med Stalker.
För er som inte vet, nej jag orkar inte förklara så utförligt så ni kan spela mobilspel så länge, är det en lek som vårt kära elevråd har anordnat för att gynna kamratandan och få oss elever att binda vänskapsband mellan programmen (antar jag) ch det går ut på att man får en perosn osm man ska döda, helt enkelt.
Du jagar någon, någon jagar dig - men du vet inte vem.
Nervigt.

Så, på lappen jag får när jag anmäler mig står namnet på en viss unge herre vid namn Eric Lager.
Aldrig hört - attans.
Så jag kollar upp honom i katalogen - aldrig sett så pass att jag vet vem han är. Dubbelattans.
Nåja, det visar sig sedan att Eric är Teds lilla gullepojk. Trippelattans.
För såhär är det.. Ted, som ligger bakom hela leken i princip (den är hans lilla bebis, hans enda förstfödde son, han älskade kärleksbarn etc etc etc) är galen! Spritt språngande.
Förutom Ted (som är galen - observera GALEN!) har Lager också en arme av små Ns-brudar som springer honom i hälarna och slickar hans händer. Okej, kanske inte.. men jag skulle inte bli jättechockad om de faktiskt gjorde det.
Allt det här gör ju att pojken blir lite svår att komma åt.
Det hela blev ju inte precis bättre av att Ted, med konstant telefonkontakt med sitt hjärtegull, följde mig i hälarna större delen av dagen och rapporterade om jag så kliade mig örat.
Jag fann det en smula irriterande..

Men nu är det såhär.
Jag har en plan.
Och summan av det hela är helt enkelt att inom en mycket snar framtid kommer den lille stjärtgossen att vara död. Vilket i sin tur eliminerar Teds alla försök att på något vis delta i leken.
MOHAHAHAHAHAHA.

(Ska kanske peka ut lite sådär i förbifarten också att jag faktiskt inte har något emot pojkarna.. egentligen.. men just nu tävlar vi faktiskt. Och de har gjort mig arg. Litegrann sådär.
Funderar lite på om Lager är en sådan som googlar sitt namn då och då.
Det vore en aning spännande.)

Jag måste säga att jag känner att jag lite smått börjar ogilla Renässansen..
Efter att vi har läst om denna tidsepok tillika idéströmning i vartenda ämne, med undantag av endast matte och geografi även om jag inte skulle bli alltför förvånad om de lyckats peta in lite av den där också, så bestämde sig ändå våra kärare lärare att göra en koncentrationsdag med temat, hör och häpna, Renässans.

Det är visserligen intressant, men att lyssna på Sylve om och om igen börjar kännas lite långdraget. För allvarligt talat.. Den mannen är en underbar lärare som verkligen har hajat vad jobbet innebär, men trots detta är han något enkelspårig och använder sig av nästan precis samma ord vid varje genomgång.
Detta kan ju förstås bero på just det där att han har insett att det är ett vinnande koncept.. Nåja.

Så, vi hade alltså koncentrationsdag och den tog sin början i Aulan (Fast jag försov mig och var en smula sen så Ivannia fick nästan hjärtstillestån när hon trodde att jag inte skulle dyka upp. Jag menar, hur skulle hon kunna klara sig utan mig EN DAG TILL. Naaw. Mahaha.) med en genomgång av, just det, vad Renässansen är för någonting.

Efter det fick vi gå och ha musik med den käre Janne, som faktiskt är en härlig människa han också men trots det har en tendens att både se ut och låta som en groda när han utövar sina musikaliska kunskaper. Detta behöver väl kanske inte på något vis inverka på personligheten i sig men det har en tendens att sätta lite krydda på musiklektionerna. Eller vissa dagar bara få en mer benägen än vanligt att på något kreativt vis göra slut på sitt elände - detta händer oftast på måndagar, eller tidigt på morgonen, alla dagar.
Fast å andra sidan. Han kanske, precis som Magister Johansson, har kommit fram till att det gagnar inlärningen på något vänster.
I alla fall fick våra unga hjärnor stimuleras av diverse kyrkomusik framropad av gosskörer i stora ekande kyrklokaler. Nej, det är inte mitt val av musik.

Efter detta fick vi återse Sylve igen och prata mer om vad Renässansen är. Och se lite filmklipp frår dramer av Shakespear med flera.
Vid den här tiden var jag dock en smula distraherad och valde att smita iväg från lektionen lite tidigare för att försöka få död på mitt enerverande objekt till stalkeroffer. Men det kan vi gå inte på lite senare.
Så var det lunch och så.

Efter intagandet av ny energi och kraft så att min unga hjärna återigen var öppen och redo att suga i sig allt den fick veta (Typ) fann jag mig plötsligt alldeles övergiven..
Maja åkte hem och lämnade mig ensam att möta fasor som Renässansdans och måleri.
Men jag överlevde även dessa prövningar och hade oförskämt roligt på kuppen.

MÅleriet innebär att vi skulle fortsätta måla på en talva inspirerad av Giotto. De jag skulle jobba med från min klass var Kim, Emma, Isak och William - och det måste påpekas att de är en smula galna - så det blev ett sjuhelsikes konstverk!
Vi kom dit för att finna en målning av söta barnänglar i babyrosa, människor i undergivna poser och ett litet jesusbarn ifamnen på en ängel.
När vi gick därifårn lämnade vi efter oss en mäktig skapelse med gudsnärvaro, fallna alienänglar som brann, en gubbe med ansiktsmask (komplett med gurkor som ögon) och lite lfrivilliga blodstänk - som kom sig av allt för mycket rödfärg på en pensel och lite överdrivna rörelser - my bad.
Det var fint i vilket fall. Jävligt fint.
Se själva.



Tänk dock på att den ännu ej är klar, att hela målningen inte syns på bilden (det fortsätter en bra bit längre ned) och att kvaliten på bilder tagna med min mobilkamera icke har förbättrats.
Och för er, för jag tror nog att det finns ett par, som inte riktigt hajar den underliggande ironin så.. ja, ni fattar.

Efter måleriet var det dags för dans, och låt oss inte gå så långt in på det.
Jag tänker nöja mig med att säga att det var kul, särskilt att studera de andra deltagande.
Men hela den här "hållalillfingretochgåruntiringochskutta-grejen" är nog inte riktigt my cup of tea.

Och för att ni inte ska hinna somna innan ni har läst klart låter jag det sluta här.
Det var en lyckad koncentrationsdag.

Det blir inte bättre än såhär.
Jag älskar det!