Josefine

Hästen är galen. Crazyhorse.
Men hon är fin också. En riktigt prakthäst så att säga.

Vi har haft en trevlig kväll, eller .. Jag har haft en trevlig kväll i alla fall. Jag hoppas att hon haft det också.
Vi började med att inhandla diverse onyttigheter för att sedan vara kreativa en stund och skriva dadaistiska dikter på hennes kylskåp en stund. Vardagsrummet var nämligen invaderat av andra medlemmar av släkten Aguirre-Santander.

Efter ett tag fick vi tillgång till det populära rummet och vi slog oss ner och såg på Förtrollad.
Den var fånig, som jag trodde. Men rätt söt. Ivannia grät.
Inte jag.
Men det är ju så det brukar vara.

Efter filmen blev det en del pratande och mysande - trevligt - innan jag var tvungen att springa till bussen, som jag trots det ändå lyckades missa.
Det var sista bussen och även spårvagnarna hade slutat gå.
Attans.
Jag ringde min kära bror för att se om han var vaken - Icke. Han sov, och var inte nöjd över att bli väckt. Inte alls.
Klick i örat.
Jag tänkte att han har ju faktiskt ställt upp många gånger förut och varit jättesnäll. Han förtjänar sin nattsömn.
Min far svarade inte på sin telefon så jag drog slutsatsen att hela huset sov.
Ivannia ville få sin far att köra mig hem, men jag tyckte att det skulle vara rätt skönt med en promenad. Hon ville inte lyssna på mig. Jag fick springa ifrån henne för att få som jag ville.

Det är tur att hon inte är någon vidare kapplöpningshäst.

Jag gick hem. Det duggade lätt. det var mysigt, varmt.
Jag lyssnade på Slagsmålsklubben.
Det enda som störde friden var en grupp femtonåringar som hade någon slags busskurs-fest. Trots enträgna inbjudningar tackade jag nej och vandrade vidare.
Sen trampade jag på en snigel. Det var det otrevligaste på hela promenaden. Usch.

Det var en skön avslutning på kvällen.
Jag är nöjd med livet.

Igår va det utebio. I'm not there.
Jag hade sett halva filmen när det slog mig att jag inte förstod någonting. Jag insåg att det gjorde jag ju inte första gången jag såg den heller.. Dessutom var det kallt. Alla andra skulle gå. Utom de inbitna Dylan-fanatikerna (Vronkis, Ponny och, framför alla, Häst) som verkade ha hela filmen i ett litet nötskal.

Jag frös och hade ont i halsen, så det kändes rätt smart att följa med strömmen och dra mig hemåt.
Lite vuxenpoäng till mig där tycker jag.

Ikväll blir det myskväll med min allra käraste häst.
Vi ska kolla på fånig film och äta onyttiga saker.
Myspys.

Fredagskvällen var underbar. Den började med Krunegård och Kent.
Fantastiskt.
Krunegård var duktig - och jag hade pluggat in skivan hela veckan och kunde de flesta låtarna, fint - men det märktes att han var den lilla artisten. Inte det att han inte var bra, men Kent (med sin erfarenhet) var inte ens i samma klass.

Sista låten var Mannen i den vita hatten och publiken, som var i extas, överöstes av vit konfetti, hoppade och skrek. Stämningen var helt underbar. Wow. Är det enda ordet.

Konserten upplevdes i sällskap av Tove och John och då vi blivit ganska svettiga och ofräscha av allt hoppande och skrikande bestämde vi oss för att försöka göra oss lite snyggare hemma hos mig. John passade på att åka hem till sig till och med. Tanken var att han skulle komma tillbaka igen men den stackars pojken har dragit på sig något så skumt som halsfluss i örat och bestämde sig för att stå över nattens kommande eskapader.

Vi, de två återstående flickorna, ägnade oss åt att göra oss vackra på mitt rum med härliga toner av Kent i högtalarna. När vi ansåg oss snygga nog började den händelserika, om än korta, färden till Saras hus där det vankades förfest.
Tove lärde sig att öppna kapsyler på en soptunna. Skillat tycker jag.

Väl hos Sara blev vi en smula oroade på grund av avsaknaden av oljud. Har folket redan dragit ner till stan kanske? Men icke. Eftersom ingen öppnade dörren - trots upprepade pårigningar - så visade vi oss själva in.
Vi möttes av Nisse i hallen.
"Shhh .. Sara har somnat! Väck henne inte."
Vi ville inte störa den trötta värdinnan (Dålig nattsömn + långa arbetsdagar + lite flr stora mängder alkoholhaltiga drycker = utslagning) utan ägnade oss åt tårtätning och jämförande av magmuskulatur tillsammans med den andra gästerna.

Vi stötte på svårigheter vad det gällde att ta oss ner till centrum. John var ju sängliggande och min bror (som brukar ställa upp ibland - som den ängel han är) var upptagen med annat. det såg ut som att vi skulle få gå ner till stan.
Men.
Efter ett tag fick jag ett lite skumt samtal.
En alkoholiserad ung man som kommut över mitt nummer med något tvivelaktiga metoder ville verkligen att jag skulle få Tove till Hugo.
Jag förklarade tålmodigt att det, i allra högsta grad, var planen men att vi hade stött på lite svårigheter med transporten.
"Du råkar inte ha någon vän som är nykter ikväll som vill komma och hämta oss?", frågade jag - inte seriöst någonstans - varpå pojken nöjt svarade:
"Det fixar jag!"

Eftersom han inte lät särskilt nykter så vågade jag och den kära tove inte riktigt förlita oss på hans ord, men till vår förvåning och glädje fick jag snart ännu ett skumt samtal. Den här gången av en mycket nyktrare ung man som ville ha vägbeskrivning till Skarphagens Centrum. Allt såg ut att ordna sig.
Tydligen är det inte så lätt att hitta till Skarphagen som man kan tro - pojkarna lyckades på något vänster hamna ute vid Överskottsbolaget istället - men efter många om och men satt jag, Tove och Toves hängivna beundrare i en vit skåpbil påväg mot Hugo.

Väl där fick vi köa en liten stund och förklara för stackars förvirrade småländska pojkar att "ja, står det på fribiljetten att den går ut kl 24.00 så fungerar den nog inte kvart i ett..", men strax fick vi gå in - utan att visa leg. Jag blir upprörd.
Resterande delen av kvällen/natten ägnades åt dans och diverse förströelser.

Det var en riktigt lyckad kväll, som avslutandes med ett stopp på McDonalds. Fint.
Jag och Tove stupade i säng runt fem.
Vi var nöjda.

Alltså jag tycker ju inte ens om att bada.
Min mor drog med mig till Sörsjön idag tillsammans med min lillebror.
Sola är fint. Mysigt. Varmt.

Bada..
Skrikande barn, kallt vatten, små äckliga fiskar överallt.
Allt som är under vatten ser dött ut.
Jag gillar't inte.

Det kan ju vara så att jag har utvecklats till världens största badkruka.

Nu är jag alltså vuxen, myndig - hela paketet.
Det känns rätt så bra måste jag säga, och det va ringen dålig födelsedag jag hade heller. Igår.

Jag vaknade av att en av katterna lyckades knuffa ner en kaktu från fönstret. Krukan gick sönder, jord över hela golvet. Grattis till mig liksom. Efter det försökte jag sova lite till, men min hjärna har fått för sig att den inte kan sova över huvud taget när det är ljust ute - även om det inte ens märks i rummet - och det betyder alltså att jag vaknar klockan sex-sju varje morgon och har enorma (hel t ohemula) svårigheter att somna om igen.
Sen så har ju inte riktigt den där "födelsedagsspänningen" lagt sig ännu. Trots att jag blivit gammal alltså. Det är fortfarande så att jag inte kan sluta le fånigt när tårtan kommer.

Jag lyckades i alla fall sova en liten stund och vid halv tio så vaknade jag av en oerhört vacker och oavsiktlig stämsång av Ja må han leva. (Förresten så vann jag. In your face Linus!) Sen blev det tårta, ljus, presenter och hela köret. Inte helt fel kändes det som.

På kvällen anlände några skojiga människor till mitt hus. Det blev mer presenter och en hel del onyttigheteir. Inte helt fel det heller. Framför allt var det ju roligt sällskap.
Efter ett tag tröttnade vi på skarphagen och bröt upp. Världens bar var nästa målet.
Sen så blev det en hel del runtdragande i Norrköpings centrum. Kul var det i alla fall.
En lyckad födelsedag helt enkelt.

Trots - TROTS - att jag inte fick visa leg någonstans. Inte på ett enda jäkla ställe.
Oansvariga vakter tycker jag faktiskt.
Men lite cred fick jag för att det var min födelsedag ändå. Halvskumma roliga människor sjöng för mig och så.

Jag hade sjukt roligt helt enkelt.

För att ge en förklaring till inaktiviteten som rått de senaste veckorna ska jag ge er en liten försmak på hur mina dagar ser ut för tillfället.
Här kommer ett exempel:

Jag sovar, vaknar, jobbar, äter, sover, äter, jobbar, gör ett tappert försök att vara lite social, sover, jobbar, äter osv.
Ni förstår?
Jag ska vara så jäkla tacksam att jag har ett sommarjobb, men ändå, vad hände med det härliga sommarlovet?
Var är glassen, baden och klänningarna?
Och framför allt. Var är solen?!

Istället för att bara njuta av att skolan är slut tillbringar jag mina dagar i Norrköpings curlinghall som är omgjord till matsal för Stadium Sportscamp och jag känner att jag varje dag kommer ett steg närmare att bli "bitter mattant".. Sorgligt.

Några av barnen är riktigt gulliga, men för det mesta tycker jag faktiskt att alla de jävlarna förtjänar ett nackskott.
Jag ser framför mig hur de står uppradade mot en vägg och jag kastar hinkar med gafflar på dem. Mm. Ljuva tanke.

I helgen ska jag i alla fall åka iväg till mormor och morfar i Ludvika och bli bortskämd för ett par dagar. Skönt. Och efter det ska jag göra mitt bästa för att få mitt sociala liv på rätt sida igen. Sådetså.

Jag cyklar tydligen med öppen mun. Därför får jag väl skylla mig själv antar jag.. Jag var alltså, glatt ovetandes om det som stundade och försunken i djupa funderingar om livet (kind of..), påväg hem från skolan och fika med den käraste Hästen när en desorienterad liten luga får för sig att flyga rakt in i munnen på mig. Fräscht. Jag svalde den inte i all fall. Vider.

Jag har trillat dit igen. Vampyrer - vad är det som gör dem så fascinerande?
Den här gången är det den nya serien Moonlight som gäller. Jag har knarkat den större delen av dagen.
Wooah. Jag är lite förälskad.

Det är absolut inte så att jag sitter och drogar den låten på något vis.
Inte alls.
Men på tal om vampyrer tänkte jag att jag kan ju passa på att visa hur det såg ut när jag och Ylva var på maskerad.
Ylva var sextiotalsinspirerad á la någon i Austin Powers och jag var ju vampyr.. förstås.



Så kan det gå.

Hemma igen då efter en Sverige-fram-och-tillbaka-på-sju-dagar-resa. Känns bra.
Det har varit roligt, intressant och innehållsrikt.
Jag gillar det.

Följde efter en massa snack om det äntligen med den käre John upp till Arjeplog för att kolla hur han bor där uppe och så. Det var väl så dags eftersom vi snackat om det sedan han började där och han tar studenten om sisådär sex veckor. Bättre sent än aldrig liksom.
Så vi bilade upp, stannade i Sundsvall och sov, bilade mer och kom slutligen fram till en liten håla mitt i ingenstans som visade sig vara målet - Arjeplog. Omringat av snö och fjäll och sånt. Men fint.
Under tiden jag var där hann vi med saker som att köra bil, åka Arjeplog runt sjuttioelva gånger minst, umgås lite med de andra pojkarna i korridoren, tävla om vem som var mest bög, snurra i en fotölj tills vi ramlade, halka genom korridoren, se dålig TV, laga mat, grilla, elda saker som kanske egentligen inte eldas bör, festa lite på valborg, driva med folk och massa massa mer.
Det var i det hela en lyckad vecka.

Sen bar det av till Skellefteå, John var en ängel och skjutsade dit mig, och en snabbvisit till kusinerna. Och efter det Bureå och Farmor. I helgen har jag alltså typ umågtts med tanten, sett på massor med biljard på TV, ätit onyttiga saker och inte så mycket mer. Det har varit ganska stillsamt, men rätt skönt.

Idag har jag varit på resande fot - eller rumpa - mellan 9.50 och 21.20 och det känns grymt bra att vara hemma.
Jag ville ta en promenad men Emil dissad emig och sov istället. Bajsemil. Nej okej, jag förlåter honom - han var sjuk sa han. Men jag vil frotfarande röra på mina ben!

Eller sova. Jag kan inte bestämma mig.
Puss

Nu känns det verkligen att det är påsklov på riktigt.
Och början av det har varit.. händelserik. Och rolig.

I måndags kom Ivannia hem till mig och vi ksulle ägna dagen åt att få en hel del skolarbete gjort.
Det blev ju lite.. som det vart. Det var lite sisådär med motivationen från min sida.
Ivannia började gråta också, så det gjorde ju inte det hela bättre.
Det är något med kombinationen av Bob Dylan (aka Bobban) och skilsmässor som gör den flickan lite lätt gråtmild.
Nåja, kontentan är i alla fall att vi fick en del gjort - men kanske inte så mycket som vi borde.

Ett tag in på eftermiddagen dök Stephanie upp. Hon hade trotsat snöovädret för vår skull.
För snöa har de gjort.. Helgalet. Ingen snö på hela december, utan i mars! Vad är felet?
Nåja, vi lallade omkring ett tag och gjorde mer eller mindre vettiga saker tills Ivannias snälla pappa kom och hämtad eoss för att köra oss ut till Jonna på Vikbolandet.
Bäst som vi satt där i bilen insåg vi att vi faktiskt inte hade den blekaste aning om vart Jonna bor, mer än att hon bor just på Vikbolandet. Och Vikbolandet är ju ganska stort.. Så det blev till att ringa och fråga om vägbeskrivning.
Tur för oss att Jonna är bra på sådant.

Väl framme fick vi höra att vi blivit en kvinna kort. Veronica hade visst gått och sjukat ner sig. Dålig planering tycker jag. Hoppas att hon mår bättre nu dock.

Kvällen utvecklades till ett spektakel bestående av god mat, filmer, "pest eller kolera" och diverse diskussioner.
Det var sjukt trevligt, men det blev inte mycekt till sömn.
Strax efter fem lyckades vi släpa oss till sängarna.
Jag var trött och otrevlig så jag tror inte riktigt att jag tillförde så mycket på slutet där.
Jag blev även halvt ihjälskrämt av Jonnas stackars mamma..
Stephanie var galen och tog fem-bussen hem.
Okej, egentligen var det en ganska vettig idé. Jag hade nog hängt med om jag någonstans hade hittat energi nog för att resa mig upp.

Vi vaknade vid halv elva och spenderade större delen av dagen med att bara sitta och göra ingenting. det var rätt mysigt, men till slut var det dags att s'ga hejdå och påbörja resan hemåt.
Och det är där de riktiga äventyren börjar.

Jonna bor ju alltså mitt ute i ingenstans så man måste åka buss ett bra tag för att komma tillbaka till civilisationen. Så vi hade en lång bussresa framför oss, dessutom försvårad på grund av ett massivt snötäcke.
Och självklart resulterar det ju i att busshelvetet kör i diket.. Typiskt.
Men lite flyt ska man ha i alla fall, så precis samtidigt åker det förbi en taxibuss och vi får åka med den in mot stan.
Ivannia lämnade mig vid stortorget och min plan var att åka ned till resecentrum och därifrån ta spårvagnen hem. Åh, vad jag önskar att jag bara hade klivit av där.
Icke.
Istället tog jag mig efter mågna om och men ned till resecentrum där jag huttrandes fick stå och vänta på en mycket försenad spårvagn. Den fick jag åka med upp till Söder Tull.
Men väl där slutar alla spårvagnar att fungera, så alla passagerare ombeds artigt att stiga ur vagnarna och söka sig till alternatvia fördmedel.
Därav stod jag och väntade på buss 119, som också var sjukt försenad, ett bra tag. Äntligen fick jag gå på den och då kände jag att "snart är jag hemma".
Precis så blev det ju inte ritkigt då då.. Först hamnade jag mitt i någon bilkö och fick stå still ett bra tag.
Men SEN. Efter ungefär två timmars åkande hit coh dit fick jag komma hem.
Jag gav ett högtidligt löfte till mig själv om att inte lämna huset mer idag.

Jag höll det inte.
Men jag hade en bra anledning.
Jag spenderade en stund med Emil och den nya kvinnan i hans liv. Det var mycket trevligt.
Sedan blev det en liten promenad som utvecklades i galet duellerande och fäktningsmatcher.
(JAG VANN JAG VANN!)
Nu är jag trött som en gnu.

Att spendera en helg med släkten brukar från min sida bemötas med blandade känslor. Å ena sidan är det roligt, för de tär ju ändå min släkt det handlar om, men å andra sidan.. Mormor och morfar bor i Ludvika som är en liten håla i Dalarna, och låt oss vara ärliga, det är inte stället där allt händer precis.
Men den här gången kändes det ärtt skönt att bara få komma iväg och göra ingenting. Inte behöva oroa mig för saker eller tänka på saker som jag ska/borde/måste göra. Att bara leva i nuet.

I vilket fall slängde hela familjen Nilsson sitt pick och pack i bilen och påbörjade resan norrut. En bilresa med min familj brukar alltid innehålla något, men den här gången måste jag ha missat det..
Detta kan förstås bero på att jag sov större delen av vägen. Vi kom fram utan problem och välkomnades av två glada morföräldrar, en morbror, en ingift moster, en liten kusin och en himla massa fika.
En sak är säker. Man går aldrig hungrig hos mormor..

Så påskhelgen flöt på i vanlig ordning med sjukt mycket mat, fika och godis. Lägg dessutom till en lätt baby-hysteri orsakad av den nu 9 månader gamla Isabella. Hon har precis lärt sig att greppa klossar och annat och jag måste väl erkänna att även jag dras med i allt ooande och aaande, men när det hade gått ett par timmar kände jag faktiskt att jag hade fått nog av att se barnet försöka krypa och inte längre tyckte att det var lika märkvärdigt när hon plockade upp den blå klossen.. igen.. och igen.
Men hon är sjukligt söt dne lilla. Det måste jag erkänna.
Jag kom till och med på det fenomenala förslaget att när hon är elak kan man kalla henne för Belsebub, men det verkade inte vara någon mer än jag som uppskattade idén. Min släkt har visst inget sinne för vad som är roligt..

Påskmiddagen varen festmåltid med snaps och alla möjliga sådana påhitt. Ibland förundras jag verkligen över hur bra min familj passar in i den svenska stereotypen (Kankse med undantag av den ingifta kinesiskan, men ni förstår poängen?)  och jag satt halvt om halvt och väntad eåp snapsvisorna. Som tur är kom de aldrig.

Nej i det stora taget är min familj och släkt urhärlig. Jag älskar dem. Men de är väl rätt så speciella hela hopen. Morfar till exempel, den gamla historialäraren.. Om man bara råkar nämna något som kan kopplas till eller påminner svagt om någon historisk händelse får man lyssna på en lång utläggning om någon person han träffat/ känner till/ har jobbat med/ läst om som upplevde det hela (oftast till bekostnad av en eller annan kroppsdel) vare sig man vill eller inte.
Min personliga favorit i hans berättar konst är de långa pauserna han tar där man en, en smula lättad, drar efter andan och tror att han är klar. Men icke! Efter en minut eller så sätter han igång igen och fortsätter berätta. Han drar gärna paraleller till andra historiska personer och händelser.

Tro mig, jag tycker om min morfar massor, men jag gör en liten sak av att försöka undvika historiska föreläsningar när jag är ledig..

När blev förresten påsken en sådan godishögtid egentligen? Det borde ju ha kommit ganska nyligen.
Godis är nämligen något jag har fått i överflöd i helgen. Wöh, ett tag trodde jag att jag skulle komma hem och vara inte så lite bredare än jag är lång..
Därför känns det som att veckan efter påsk är ett ypperligt tillfälle att sluta äta godis igen, för ärligt talat mår jag bara dåligt av det. Jag är trött på mina "socker-bakfyllor"..

Haha, min pappa kom just ut ur "föräldrarummet", inte så lite butter, och gick in i min brors rum.
Jag frågade lite muntert vad han höll på med, för det hör inte direkt till vanligheterna att han springer omkring yrvaken i huset med täcke och kudde. Han svarade: "Jag flyr, för hon snarkar så förbannat.."
Hon är alltså min mamma. Jag tyckte att det var lite roligt.
Men så tänker jag lite att det kanske är ärftligt.. Hm, om jag ska börja snarka (för det är jag rätt så säker på att jag inte gör.. än så länge) ska det vara rejäla snarkningar. Ni vet, sådana som skakar om hela huset. Riktiga motorsågssnarkningar. Det vore rätt tufft. Annars vill jag inte snarka.

I alla fall så åkte vi hem från mormor och morfar idag och under hemresan diskuterades det livligt hur man på bästa sätt bilar till Indonesien.
Efter ett tag var det fastslaget att bästa vägen är genom Ryssland och sedan söderut genom Kina.
Anledningen är att min Morbror och hans familj ska flytta till Jakarta i sex månader i höst.
Wöh. Jag är bara glad att jag befinner mig på Isle of Wight då, ifall att min familj skulle få för sig att genomföra den helgalna resan. För allvarligt talat, med dem.. så vet man aldrig.

Nu är jag hemma i alla fall och kvällen har till större del spenderats framför TVn. Jag och mamma såg Miss Secret Agent 2.. Åh, den filmen! Vilkent film! Vilken story! Vilket skådespel! Det var nog den bästa film jag sett på länge och jag känner att den har förändrat mitt liv......

Glad påsk.

Så måste jag berätta om den fina kvällen jag upplevt också faktiskt.
Ett litet äventyr till Linköping blidde det.

Jag och Ola måste ju se Loke såklart!
Trots att han faktiskt kommer hit till Norrköping i morgon.. Men den jäkeln spelar på Världens bar och dit får bara myndiga pretentiösa jävlar komma in. BLÖÖH. (Bitter..? Jag?! Jag förstår inte vad du pratar om..)

Ola var i alla fall snäll nog att gör mig sällskap till Linköping, som för övrigt är en jävligt fin stad, ändå.
Snällt tycker jag.
Och allvarligt talat, det var en sjukt lyckad kväll!
Loke var precis lika underbar som jag ville att han skulle vara.
En kombination av grym humor, brutal ärlighet, scennärvaro och publikkontakt som sänder rysningar ned för ryggraden - bokstavligt talat.
SJUKLIGT BRA.

Olivia Bergdahl, som var med och läste poesi, var också ruskigt duktig! Henne vill jag verkligen se mer av.
Och det var så fint när de blev uppkallade till extranummer, men inte hade något att planerat.
Loke utbrast "Okej, jag har en rätt vidrig idé och jag tycker att vi genomför den!"

Så kvällen avslutades med att det blev allsång till "En natt jag drömde", komplett med armkrok och vajande fram och tillbaka i frälsningsarméanda.
Vackert. Underbart.
Jag köpte mig en tröja, fin, svartvit. Och det blir att inhandla samtliga skivor när ekonomin tillåter.
Det vill säga (eller borde vilja i alla fall..) i slutet av mars.

Efter spelningen var vi rätt sugna på att få komma hem.
Jag längtade efter mitt duntäcke. (Hur tusan hamnade jag här då egentligen..? Självdisciplin my ass.)
Så, i och med denna plötsliga hemlängtan hann vi också med ett litet tågäventyr. En smula busigt sådär. Men jag är liite för trött för att orka gå in på det känner jag.

Tänkte bara avsluta med att tillägna en rad till staden Linköping med sina trevliga och hjälpsamma busschaufförer och bara genuint (Maha Ivannia, jag fick använda det igen! WOHO!) härliga stämning.
Underbart.

Och så måste jag förstås göra er uppmärksamma er på denna fina film inspelad under TG's skidresa med stora stjärnor som Ola, Lovis och min egen Bror. Det ni. Titta och skratta.



Nu kan ni få sova.

Jag måste säga att jag känner att jag lite smått börjar ogilla Renässansen..
Efter att vi har läst om denna tidsepok tillika idéströmning i vartenda ämne, med undantag av endast matte och geografi även om jag inte skulle bli alltför förvånad om de lyckats peta in lite av den där också, så bestämde sig ändå våra kärare lärare att göra en koncentrationsdag med temat, hör och häpna, Renässans.

Det är visserligen intressant, men att lyssna på Sylve om och om igen börjar kännas lite långdraget. För allvarligt talat.. Den mannen är en underbar lärare som verkligen har hajat vad jobbet innebär, men trots detta är han något enkelspårig och använder sig av nästan precis samma ord vid varje genomgång.
Detta kan ju förstås bero på just det där att han har insett att det är ett vinnande koncept.. Nåja.

Så, vi hade alltså koncentrationsdag och den tog sin början i Aulan (Fast jag försov mig och var en smula sen så Ivannia fick nästan hjärtstillestån när hon trodde att jag inte skulle dyka upp. Jag menar, hur skulle hon kunna klara sig utan mig EN DAG TILL. Naaw. Mahaha.) med en genomgång av, just det, vad Renässansen är för någonting.

Efter det fick vi gå och ha musik med den käre Janne, som faktiskt är en härlig människa han också men trots det har en tendens att både se ut och låta som en groda när han utövar sina musikaliska kunskaper. Detta behöver väl kanske inte på något vis inverka på personligheten i sig men det har en tendens att sätta lite krydda på musiklektionerna. Eller vissa dagar bara få en mer benägen än vanligt att på något kreativt vis göra slut på sitt elände - detta händer oftast på måndagar, eller tidigt på morgonen, alla dagar.
Fast å andra sidan. Han kanske, precis som Magister Johansson, har kommit fram till att det gagnar inlärningen på något vänster.
I alla fall fick våra unga hjärnor stimuleras av diverse kyrkomusik framropad av gosskörer i stora ekande kyrklokaler. Nej, det är inte mitt val av musik.

Efter detta fick vi återse Sylve igen och prata mer om vad Renässansen är. Och se lite filmklipp frår dramer av Shakespear med flera.
Vid den här tiden var jag dock en smula distraherad och valde att smita iväg från lektionen lite tidigare för att försöka få död på mitt enerverande objekt till stalkeroffer. Men det kan vi gå inte på lite senare.
Så var det lunch och så.

Efter intagandet av ny energi och kraft så att min unga hjärna återigen var öppen och redo att suga i sig allt den fick veta (Typ) fann jag mig plötsligt alldeles övergiven..
Maja åkte hem och lämnade mig ensam att möta fasor som Renässansdans och måleri.
Men jag överlevde även dessa prövningar och hade oförskämt roligt på kuppen.

MÅleriet innebär att vi skulle fortsätta måla på en talva inspirerad av Giotto. De jag skulle jobba med från min klass var Kim, Emma, Isak och William - och det måste påpekas att de är en smula galna - så det blev ett sjuhelsikes konstverk!
Vi kom dit för att finna en målning av söta barnänglar i babyrosa, människor i undergivna poser och ett litet jesusbarn ifamnen på en ängel.
När vi gick därifårn lämnade vi efter oss en mäktig skapelse med gudsnärvaro, fallna alienänglar som brann, en gubbe med ansiktsmask (komplett med gurkor som ögon) och lite lfrivilliga blodstänk - som kom sig av allt för mycket rödfärg på en pensel och lite överdrivna rörelser - my bad.
Det var fint i vilket fall. Jävligt fint.
Se själva.



Tänk dock på att den ännu ej är klar, att hela målningen inte syns på bilden (det fortsätter en bra bit längre ned) och att kvaliten på bilder tagna med min mobilkamera icke har förbättrats.
Och för er, för jag tror nog att det finns ett par, som inte riktigt hajar den underliggande ironin så.. ja, ni fattar.

Efter måleriet var det dags för dans, och låt oss inte gå så långt in på det.
Jag tänker nöja mig med att säga att det var kul, särskilt att studera de andra deltagande.
Men hela den här "hållalillfingretochgåruntiringochskutta-grejen" är nog inte riktigt my cup of tea.

Och för att ni inte ska hinna somna innan ni har läst klart låter jag det sluta här.
Det var en lyckad koncentrationsdag.

Upp och hoppa klockan åtta för att efter snabb frukost, dusch osv sätta sig i bilen tillsammans med fyra femtedelar av familjen för att påbörja resan till Stockholm.
Jag sov - hela vägen.
Yrvaken fick jag sedan vandra från skeppsholmen till gamla stan.
Det blåste.

Första stoppet var Science Fiction Bokhandeln, och jag blev inte besviken.
Besöket resulterade i fyra stycken nya fina vampyrböcker.
Jag gillar det.

Sen blev det att vandra runt i staden en stund till och efter många om och men ta sig till Morderna Museet och utställningen om Andy Warhol som var.. bra.
För mig som knappt visste vem han var när jag klev in på museet var det en smula förvirrande.
Men själva utställningen var verkligen skitsnygg och den gjorde mig väldigt intresserad.
Så jag antar att den var lyckad.
Fint.

En Stockholmsresa innebär, för min familj, undantagslöst ett besök hos min kära morbror, hans fru och deras nytillskott. Det är ju förstås aldrig fel, de är rätt trevliga människor.
Så det blev massa mat och gullande med lillungen.
Där har vi nog Sveriges mest bortskämda unge. Hon kommer antagligen knappt gå att leva med om ett par år.
Men hon är söt som tusan.
Bella.

Och eftersom min mamma har förvandlats till en glittergalen melodifestivalsfantast så blev det så att vi var tvugna att stanna och kolla på spektaklet.
Det gick på inga vis att undfly detta öde.
Men det var lärorikt och jag kan nu konstatera att Alexander Bard var klart snyggast i melodifestivalens historia, att Patrik Isakssons låt borde döpas om till "Under mitt tunna hår" och att Christian Luuk inte alls är rolig. Verkligen inte.

Efter att ha sett alla bidrag fick vi slutligen åka hem.
Mamma ansåg tydligen inte röstningen vara särskilt viktig, inte heller vinnarresultaten.
Fast det är klart, dem kan man nog inte undgå att lägga märke till i morgon, i tidningarna.
Galet.

Dagens höjdpunkt var nog när pappa skulle vara pedagogisk och lugna min hyperaktiva lillebror på tretton år som babblade konstank och for omkring som en tok (i vanlig ordning).
Detta tänkte han råda bot på, fick syn på en stor staty av ett lejon och sa:
"Anton! Spring och kolla om lejonet har någon snopp!"
Jag tyckte att det var en underbart rolig idé, men min kära mor höll inte med. Hon tyckte inte riktigt att det var rätt uppfostringsmetod.
Pappa försökte förklara sig med att försvaret inte får ha snopp på sit nordiska-lejon-baner längre eftersom det anses ojämnlikt, men hon såg tvivlande ut.
Trots allt så fick det ju tyst på ungen en stund, så jag var nöjd.
Ett tag under dagen funderad ejag på om man kanske kunde tvångsmata honom med prozac, men övergav denna idé eftersom jag ändå inte har tillgång till någon.. Och han lugnade ner sig efter ett tag också. Skönt.

Ännu en härlig kväll har spenderats med flickorna i Jupiter.
Vi var dock "one woman short" i och med att Jonna är och roar sig i alperna (May the force be with her..),
men det hindrade oss inte från att ha sjukligt kul!
Kvällen började med ett parti poker som skulle ha gått så himla bra för mig, om jag inte hade haft sådan satans otur. Men det var kul som tusan i alla fall.
Och jag skulle kunna utvecklas till en riktig gambler tror jag. xP

Efter det blev det mat och massor massor av skvaller - jag hade svårt att hänga med där ett tag,
men det var utan tvekan intressant. Norrköping är möjligheternas stad - bara så ni vet.
Det är här det händer.

Efter maten ägnades resten av kvällen åt Singstar.
Stephanie och jag, som hade blivit totalt tillintetgjorda i pokern, gjorde en riktig comeback och tog hem segern med 10 poäng mot ynka 2 (eller 4?) vilket gjorde oss förtjänta av en chokladkaka.
Wehej!
Sedan blev det inga fler seriösa tävlingar, utan det spårade ur med diverse uppträdanden.
Jag kände att mitt starkaste bidrag var Poison med Alice Cooper.
Det var vackert, måste sägas.
Ivannia blev till och med lite rädd för mig så jag tror bannemej att jag lyckades!
Sen kan det ju inte hjälpas att jag skrek sönder rösten - man får ju offra sig för konsten. Maha.

Tack för ännu en underbar kväll flickor.


Jag älskar när du rör mig. Och när du är här.
Och jag hatar mer än allting att jag inte kan bli kär.
Jag önskar mer än allting att det fanns alternativ
till detta bittra, torra, trötta slöseri med liv.
Men jag måste konstatera, fan det känns helt oerhört,
att det jag älskade med oss har själva kärleken förstört.
För jag har ingen chans att ge det du vill ha av mig.
Jag bara älskar allt du är, jag älskar allt du gör, jag älskar allt du är..
.. Men inte dig. - Loke "Allt du är"

Lyckad helg. Bra.
Tog sin början med TG* där jag och Daniel hamnade i en mycket livlig diskussion om vem som skulle bli den bästa piraten. Den blev ganska hetsig och pojken vägrade medge att jag skulle vara bättre, vilket han egentligen borde ha förstått redan från början, och vi lyckades inte enas. Jag tror att folk blev en smula irriterade på oss..
Men efter en stund kom vi in på ett sidospår och kom in på ämnet vampyrer, varpå jag insåg att jag hellre ville vara en sådan.
Så han fick bli "the most fearsome pirate to sail the oceans" och jag fick bli vampyr.
Snacka om att byta upp sig - tycker jag.
Fast.. frågan är om man inte skulle kunna slå ihop de båda på något vis?
Föreställ er ett piratskepp bemannat av vampyrpirater. Mahw. Det vore någonting.

*TG är alltså den kristna tonårsgruppen som håller till i Söderledskyrkan på fredagskvällarna där jag, trots min tvivlan på och till viss del förnekan av den kristna tron (den historien tar vi en annan gång), spenderar en del kvällar. Det är ju människorna som gör det. För de är härligast.

Lördagen började med en städning av rummet i förebyggande syfte, därefter träning. Ett jättebra pass som man blev sådär härligt glad av, och trött dessutom.
Sen kom jag hem, var duktig och lagade lite mat (Jag kan faktiskt ibland!) och gjorde i ordning inför den stundande tjejkvällen.
Det blev en nyttigare favorit i repris då vi bytte ut diverse choklad bakverk mot grönsaksdip och naturgodis.
Rolig film och härliga samtal var resten av ingredienserna och det resulterade i en riktigt trevlig kväll.

Sen blev det söndag och jag tog mig ner på stan med min kära mamma för att gå på vad vi trodde var ett vanligt Aerobics pass. Men icke. Idag hade de bytt plats på dem och hux flux befann vi oss mitt i en Aerobics tvåa. Det var sjukt svårt, men galet roligt! Så det måste jag prova igen.
Sen, som jag antar att ni vet, så är ju inte dans riktigt min grej och jag kan inte säga att jag hängde med hela tiden. Men jag ska prova på det igen, och då ska det gå bättre.
Efter träningen mötte jag Veronica, Stephanie, Jonna och Ivannia och vi tog oss ner till Restaurang China för vår "Jupiter middag". Det blev en härlig stund av mer eller mindre djupa samtal, massa god mat och en mindre eldsvåda (Som Stephanie lyckades få till genom att ha sin servett för nära ett värmeljus. Flickan är som tur är snabbtänkt och släckte den lilla branden genom att slå på den med händerna.. Senare kom frågan om varför hon inte bara hällde sin läsk över elden, varpå hon svarade "Nej, men det ända jag kunde tänka var JAG VILL INTE DÖ!")
Åh, jag är en smula förälskad i de flickorna faktiskt. Vi är så olika, men det fungerar så bra. Jag älskar det.
Tusen massor kärlek till er.

Och när jag således tagit mig igenom fredagen, lördagen och söndagens händelser så måste jag väl också inse att helgen är slut. Vilket betyder måndag i morgon och upp klockan halv sju (WEII..). Alltså.. Godnatt.

Jag känner mig nöjd och genuint glad efter en väldigt lyckad dag.
Dagen var väl inte särskilt innehållsrik i sig, men kvällen var desto trevligare då den bestod av en långfika med min kära Ivannia. Vi pratade oavbrutet i sex timmar - galet.
Dock missuppfattade jag, eller ja, det handlar väl mest om att jag har ett uselt minne, när vi skulle träffas. Så jag var en halvtimme tidig till vårt möte.
Lyckligt ovetande som jag var sätter jag mig på en bänk och väntar och lyssnar på The Cure. Wiie.

Helt plötsligt från ingen stans kommer en hand framför ansiktet på mig. Jag ger ifrån mig ett urfånigt litet pip och hoppar sisådär en halvmeter upp i luften, vänder mig om i tron om att det är Ivannia som roat sig i ett utbrott av morbid humor, och finner mig stå öga mot öga med en överförfiskad ung man.

Han - Hej, vad gör du?
Jag - Jag sitter och väntar på en vän..
Han - Jaha, blir det fest eller?
Jag - Njae, vi ska och fika.
Han - Jaha.. vart då någonstans?
Jag - Öh.. på världens bar.
Han - Jaha.. så då blir det inget sex då alltså?
Jag - Vad fan.. va?!
Han - Ja, alltså, du vill inte ha sex med mig då alltså?
Jag - NEJ!!
Han - Nähej.. okej, för jag har letat efter en tjej som vill det typ hela kvällen, vet du var de finns eller?
Jag - Öhm.. hrm.. du kan ju prova nere i hamnen..?
Han - Jaha, brukar du hålla till där eller?
Jag - Men nej för fan.. men äsch.. Är du arton då?
Han - Nej jag är sjutton. (Ser oförstående ut)
Jag - Jaha.. jag tänkte att annars kunde du ju gå till Otten.
Han - Jaha.. aja, men du ville alltså inte då då?
Jag - Nej du.. jag tror att jag klarar mig..
Han - Jaha, okej.. aja, då ksa jag väl dra vidare då då.
Jag - Joo.. lycka till hördu.

Pojken avlägsnar sig obekymrat vinglande och stannar ett tag för att uträtta sina behov på De Geergymnasiets vägg.. Jag slits mellan en lätt chock av obehaget och en kittlande komik. Att han var ensam och så pass pckad vid strax efter sju på kvällen tycker jag var en bedrift.. Och vad tusan är det för fel på folk egentligen?!
Men skräcken för att något liknande skulle hända tog överhanden och jag skickade ett panikartat sms till Ivannia, som en smula konfunderad svarade att vi ju inte skulle träffas förrän kvart i åtta.
Fan fan fan - tänkte jag, men fick henne att komma ut ändå.

Vi tog oss till Världens bar och satt och studerade människor och diskuterade i stort sätt allt mellan himmel och jord. Där satt vi väl till strax efter tio när vi kände att vi ville röra på oss litegrann och så kom det sig att vi drog oss in mot stan. Ivannia insåg att hon var hungrig så vi gjorde en avstickare in till McDonalds och stillade vår hunger med diverse "mat".
I "båset" bredvid vårat sitter ett antal killar och pratar högt.
När Ivannia går och köper något och lämnar mig ensam kvar får jag en obehaglig känsla av att ngåon tittar på mig, vänder mig åt deras håll, och ycket riktigt, en av dem sitter och tittar. Irriterande tycker jag.. ignorerar.
Men då börjar de prata.
"Bla bla bla Barbie, kolla barbie, bla bla bla"
Vad tusan, tänker jag.. vem snackar de om? Jag inser ganska snabbt att det måste vara mig, eftersom snabbmatsrestaurangen vid den här tidpunkten var förvånansvärt avfolkad.
En av killarna vänder sig mot mig och frågar vad jag gör. Jag svarar ganska avmätt att jag sitter ju och äter glass.. (det ser väl för tusan varenda jäkel). Han undrar om det är trevligt och jag förklarar i målande ordalag hur öerhört trevligt det i faktum är varpå han säger, jaha, men min kompis här tycker i alla fall att du är väldigt söt. Jaha.. säger jag, Trevligt, tack så mkt.
Kollar en msula panikslaget efter Ivannia som är borta vid kassan.
Den ängeln tolkar min blick alldeles korrekt, skyndar sig tillbaka och söger att nu går vi.
Jag suckar tacksamt, jag gillar ju faktiskt inte sånt där.. Det känns alltid lika obehagligt och fel. Nej, bara nej.

Vi bestämmer oss för att gå hem till Ivannia istället och där fortsätter vi med våra samtal.
Jag tycker att det är så fint att vi har så pass mycket att prata om så det aldrig blir något avbrott, förutom av naturliga omständigtheter förstås.
Det är jävligt fint faktiskt.
Nu ska jag sova tror jag, det börjar bli dags.

Just to do something spontaneous, give somone the benefit of the doubt. I think I will.

Fredagskvällen var lyckad.
Moa ringde och frågade om jag ivlle följa med på fest, vilket jag faktiskt kände för och så bar det av till några av hennes vänner först och sen vidare till någon privatfest som några pojkar hade fixat i blå huset (av alla ställen). Jag och Moa gick dock riktigt riktigt fel först och hamnade nere i någon gubb-bar.. Det var en smula läskigt sådär.
Men strax efter det hittade vi rätt och jag tror att pojkarna som anordnat festen led av en smula storhetsvansinne - de tog inträde, hade vakter och garderob etc. Men alla ska ju få ha sitt roliga. En av anledningarna kan ju vara att de hade bar också.
Och så var det ju ett problem.. Det var artonårsgräns. Attans tänkte jag, men vad kunde det egentligen skada att försöka ta sig in ändå? Jag är ju lite stolt för jag tror bannemej att det är första gången som jag flirtat mig in någonstans. Såhär gick det till:

Vaktsnubben - Får jag se legitimation?
Jag - Åh.. öh, jag visste inte att man behövde det så jag har ingen med mig..
Vaktsnubben - Jaha, ja då kommer du inte in.. Eller.. är du arton?
Jag - (Får panik, ska jag ljuga eller inte aaaah, wöwöwö..?!) Öh.. asså.. hmm.. nej..
Vaktsnubben - Okej, men då finns det inget jag kan göra.
Jag - Men.. alltså, jag ska bara vara här en kort stund och jag har inga pengar så jag ändå inte köpa något att dricka. (Ler stort som tusan.)
Vaktsnubben - Okej, gå in gå in.. men det är BARA för att du är söt.
Wuhuw. ^^

Fast.. jag medger, det var ju inte smidigt precis, jag behöver nog träna på det där. xP
Väl inne var väl inte själva festen någon jättehit, jag ville dansa men det var det inga som gjorde.
Men vi hade rätt så roligt i alla fall, och efter ett tag så skulle resten av folket dra vidare till krogen och eftersom jag starkt betvivlade mina chanser att kunna flirta mig in där så bestämde jag mig för att det var dags att åka hemåt. Det gjorde mig inte så mycket heller, för jag var massa trött.
Så jag ringde min käraste bror som sa att han skulle komma och hämta mig.

Men jag fick stå och vänta ett tag och då går det förbi två killar och hälsar.
Jag är ju artig och så (eller.. i alla fall försöker vara) så jag hälsade tillbaka, varpå pojkarna stannar och börjar prata.
Vart ska jag? Varöfr ska jag hem? Jaha, jag är inte arton, aja, men jag kan följa med hem till dem och festa, nehej, inte det? Väntar jag på bussen? Brorsan kommer och hämtar, jaha, men hejdå då!
De var trevliga men det är alltid med en smula obehag sånt där händer, för mig i alla fall.
Så de gick vidare, kommer ett tjugotal meter, gör helt om och kommer (till min stora förskräckelse) tillbaka.
De går fram till mig igen, den ena ler lite generat och börjar fråga vart jag bor och så. Efter en stunds småprat kommer han fram till att han vill ha mitt nummer. Jag vet inte alls vad jag ska säga, människan är trevlig men jag känner honom inte! Öh, öh.. blackout.. Men jag vet ju inte ens vad du heter?
Åh, vad dum han är, tycker han och sträcker fram handen. Han säger sitt namn, och i mina öron låter det ungefär som "Allah", vilket jag tycker är ett väldigt skumt namn eftersom det väl bertyder "gud" på arabiska? Och så borde man ju inte kunna heta. Men jag godtar det, och han frågar igen om mitt nummer.
Jag får panik, vet inte alls vad jag ska säga, ska man säga nej, ljuga, ge honom fel nummer, ge honom rätt nummer?! Aaaah.. jag kommer inte på något alls och det slutar med att jag hör mig själv ge honom mitt rummer - RÄTT nummer.
Okej, jag ringer i morgon säger han och jag hoppar in i bilen som min bror just har dykt upp med och åker hem.

Grubblar lite på hemvägen.. nu kommer han ju antagligen att ringa, vill jag det? Hm.. nja, men han var ju väldigt trevlig. Fast asch.. jag vet inte?!
Väl hemma smsar han i alla fall, frågar om jag vet vem han är, så jag svarar att han antagligen är killen jag precis gav mitt nummer till. Jag ville ju inte skriva "Ja.. jag antar att du är den där "Allah" som jag träffade på stan.." eftersom jag kände att jag antagligen hade hört fel, vilket det i sinom tid visade sig att jag hade.
Han svarade i alla fall att ja, det var han och då måste ju jag vara den fina tjejen som han gav sitt hjärta till för en stund sedan.
Var inte den repliken cheesy, så säg? xD
Nåja, vi smsar ett tag och jag tänker att jag kan väl inte ta ngåon större skada av att träffa pojken egentligen.

Sent om sider går jag och lägger mig, efter många långa och undehållande diskussioner om humor, dödstraff, rännesanslitteratur, hulahuladans och kemiska beteckningar. Fråga inte.
Och nu på morgonen har han smsat igen, och jag känner nog inte alls för att träffa honom. Inte idag.. Kanske en annan dag.
Dessutom har jag förbannat ont i min fot och haltar?! Hur tusan gick det till? Jag har inget minne av att ha ramlat eller någonting.. Och jag drack inte en droppe igår, jag var inte på det humöret.
Vi klättrade ju i och för sig över ett staket, men det var runt nio eller något, så det borde jag ju bannemej ha börjat känna av igårkväll. Jävla fot.

Och så hade jag sjukt skumma drömmar i natt.
Någon snodde min jacka.. men jag hittade den, med plånboken i, bankkortet kvar. Det de hade tagit var bibliotekskortet och friskis & svettis - kortet. Vad tusan?
Det kanske är min största rädsla just nu. Mahaha.
Okej, in i dushen kanske?
För att sedan övertala någon om att den inte vill något helre än att ugmås med mig idag/kväll.