Josefine

Fredag

Första Kung-Fu lektionen avklarad. Det var helkul, jag gillar det.
Vi började med att ”lyssna” med kroppen i någn slags avslappningsövning. Sen fick vi lära oss att avvärja strypattacker och hur man tar sig loss från någon som har tagit tag i ens arm. Väldigt användbart tycker jag. Eller, jag har hittills aldrig blivit utsatt för någon strypattack, men man vet ju aldrig.

Just strypattackerna fick jag öva med en kille som hette Dave. Alltså, wow. Tatueringarna. Det var en smula nepigt att konsentrera sig där kan jag tala om för er. Jag måste fråga honom var han gjort dem. Vi var nog lite distraherade båda två, för efter ett tag glömde vi bort att vi skulle försöka strypa varandra och pratade istället. Dåligt av oss. Men inte helt otrevligt. Tvåtimmarspasset avslutades med att alla skulle göra tio armhävningar. Riktiga armhävningar – sådär på tå ni vet. Huh. Det har nog aldrig riktigt varit min kopp te. Jag brukar hålla mig till knä-versionen. Men icke. Först skulle alla göra det samtidigt, och sen fick alla göra det en och en – när resten tittade på.
Hjälp.
Det gick förvånansvärt bra för mig. Men sen sa Simon att jag måste ha armbågarna närmare kroppen hela tiden. Galna man. Då gick det inte lika bra längre, men jag klarade det. Jag är stolt som tusan. Jag menar, tänk om ett år. Då kommer det inte vara några problem alls. Wehej.

Det känns jättebra i skolan nu. Jag är inte längre beroende av min lilla grupp utbytisar (även om de fortfarande utgör en trygghet) utan jag kan glatt socialisera med de flesta infödingarna. Jag skulle ju prova på cross country idag efter skolan också, men Debbi övergav mig (Dumma tysk. Fast.. hennes ursäkt var att hon hade ett gigantiskt berg med läxor. Hon borde gjort som jag och tagit roliga ämnen istället för att läsa dubbelvalet ”Business”. Dålig planering tycker jag.) och jag kände inte jättemycket för att gå dit helt ensam. Vem vet vilka galningar som springer runt där liksom? Nej, jag bestämde mig för att två timmars Kung-Fu fick vara nog träning för en dag.

Imorgon ska jag prova min skogsstig. Och sen blir det picknick och extremsportsfestival i Sandown. Eller.. Vi ska till Sandown i alla fall, sen får vi väl se vad som händer.

Och Sara! Nu har jag sett det första avsnittet av One Tree Hill. OH MY GADD! Dramatiken liksom. Jag babblade så mycket om det efteråt så att Seda blev alldeles inne i det och vill ha tag i första säsongen. Men jag kunde ju inte prata med någon som FÖRSTOD. Det var hemskt.

Till Hästen. Jag har hittat ett litet substitut för dig i Chris. Han är precis lika överdramatisk och kommer in och suckar och säger att han vill ta livet av sig. Men sen när man frågar vad det handlar om så ger han bara ifrån sig en martyrisk suck och säger: ”Noo.. It’s nothing..” Precis som du. Och vissa dagar är han helgalen och överenergisk. Precis som du. Jag älskar det. Inte så att jag har ersatt dig, för det finns bara en häst för mig. Men lite som att en del av dig är med mig här i England. Det är rätt fint.

PUSS

Jag känner mig lite som Cady i Mean Girls.
Ni vet. Ny tjej, från ett annat land liksom. tas emot med öppna armar av skolans homosexuella kille som ger henne allt skvaller hon behöver för att klara sig. De är ju rätt fint.

Andra veckan i skolan är strax avklarad. Känns bra. Jag är på topp - eller inte riktigt kanske. Jag är lite förkyld.
Imorgon är det cross country och Kung Fu som gäller. Jag är taggad som tusan!

Igår gick jag och Seda en promenad och snubblade över en skogsstig alldeles nära huset. Sjukt bra.
Ingen mer trottoarslöpning för mig alltså! Jag gillart.

I övrigt så har skolan kommit igång på riktigt nu. Vi fick ett uppdrag på fotografin att ta bilder till skolans "prospectus" (typ reklambroschyr). Jag och min grupp lyckades få till det så bra att vi fick vara med och fotografera när en year eleven klass dissekerade ett hjärta och ett par lungor.
Det blev finfina bilder det.

Idag insåg jag att jag inte tycker att det är konstigt att alla pratar engelska längre. Det känns helt naturligt.
Det gjorde mig lite rädd. Vad lätt det är för människan att vänja sig vid saker.

Vi har äntligen lyckats hitta någonstans att vara till den planerade grillfesten för alla öns ef-studenter. Finfint. Lovisas värdfamilj var vänlig nog att donera sin bakgård. Galet snällt av dem.
Så nu måste jag och Seda bara komma igång och ta kontakt med alla. Det bord einte bli så svårt.

På lördag blir det extremsports festival i Sandown.
Spännande spännande. Jag har faktiskt ingen aning om vad det innebär över huvud taget, men det blir nog kul.

Söndag

Ah. Dagen efter. Mindre behagligt måste medges. Jag tror faktiskt inte alls att min kropp tycker om socker.
Jag mår som en liten gnu, fast det har förbättrats något sedan i morse. Sockerbakis liksom.
Hur normalt är det på en skala egentligen?

I alla fall. Kalaset var trevligt. Det bjöds på tårttävling, grillad mat, twister, jag har aldrig och salsadans. Myspys.
Jag, Lovisa och Oda bildade ett skandinaviskt tårtlag och gjorde en klassisk jordgubbs och grädd-tårta. Den var himmelsk. Vi var snabbast också (långsamma tyskar) så vi fick roa oss med att äta tårtingredienser och leka skumma lekar. Vi roade oss kungligt vi skandinaver medan resterande européer slavade med tårtor.
Väldigt nyskapande kreationer måste jag säga med helgalna ingredienser. Det var nog med fara för mitt liv som jag smakade de andras tårtor. Men jag överlevde. Jordgubbstårtan var bäst. Tycker jag i alla fall.

Sedan spelade vi Twister. Det var jätteroligt, tills Lovisa insåg hur urdålig hon var och roade sig med att förstöra för mig när jag höll på att vinna. Dumma svenska. Kvällens största överraskning var nog när Oygen avslöjade att han är salsadansare i världsklass hemma i Tyskland. Han skulle ha mig att dansa också pojken. Jag var en aning bortkommen va, men jag fick faktiskt höra att jag var duktig ändå. Trots att det mest kändes som att han slängde omkring mig som jagvetintevad där i vardagsrummet.

Allt som allt var det en heltrevlig kväll med många skratt. Efter ett tag blev det i alla fall dags att dra sig och jag och Lovisa vandrade hem till hennes hus. Oygen gjorde oss sällskap också. Väl där blev det godis, godis, godis och Sex and the city (till Oygens stora förtjusning, hrm, typ). Jag fick träffa Tyson också! Åh, underbara hund.
Vi pratade oss igenom i stort sätt hela natten, kollade på svensk humor på youtube och pratade en del med Lovisas värdpappa Stephen. Han berättade om 70-talet. Fint var det.
Och jag fick BRANFLAKES till frukost! Härliga härliga morgon!

Idag har jag alltså varit helseg hela dagen. Vi vandrade runt i Newport större delen av dagen.
Träffade Hanna och Seda och umgicks litegrann. Mysigt.

Det känns rätt bra det här. Jag har väl inga nära vänner ännu, men jag har en grund att stå på – någonstans att börja – och det känns bra som tusan. Jag gillart.

Lördag

Solen skiner, helgalet!
Fredagskvällen var lyckad. Ja, hela fredagen var lyckat faktiskt. Nu har jag ju bekantat mig med ett par infödingar och igår blev jag minsann socialiserad. Jag blev visst inbjuden till en något suspekt födelsedagsfest också. Tror jag. Jag förstod inte riktigt – brittiska ungdomar är galna.

På kvällen var det Kung-fu tioårsjubileum som gällde. Jag och Seda försökte ju kolla om vi kunde prova på det någon gång och blev genast inbjudna till tioårsfesten. Spännande.
Vi fick se en massa uppvisningar med Kung-fu, liondance och magdans (som framfördes av en kvinna kanske inte helt i sina bästa år precis. Hon tog verkligen uttrycket magdans till en helt ny nivå. Men hon var otroligt duktig måste jag erkänna.) Efter uppvisningarna serverades det kinesisk mat och dryck.
Vi minglade med folket och träffade knäppa engelskatanter, überseriösa kampsportskillar och en privatskolsflicka vid namn Katie. Hon undervisade oss i engelska ungdomsuttryck.

Is my face bothered?

Alla var jättehärliga och i slutet av kvällen kände vi oss övertygade om att Kung-fu var något för oss. Vi pratade med Simon, ledaren, och han lovade att han skulle kunna få oss ”very fit and strong” på bara ett år. Finfint.

Det som imponerade mest på mig var dock när en ca tolvårig grabb med armar som sparrisar skulle försvara sig mot två fullvuxna karlar. De skulle visst iscensätta ett gatuslagsmål. Och tro det eller ej, men pojken klarade det med bravur. Nog för att karlarna inte tog i med riktigt 100 procent, men ändå.
Jag vill också kunna bryta någons arm med mitt paraply!
Fast det är klart.. Då måste jag köpa ett nytt först. Dumma dumma värdelösa Lagerhausparaply..

Efter ”partyt” hade vi lite myskväll ige och såg på Jane Austen Bookclub. Den var mysig. Sen somnade jag som en klubbad oxe.

Idag är det födelsedagskalas som gäller. Dansken Daniel har ju blivit hela sjutton år. Jag och seda var kreativa och tillvärkade ett gratulationskort – alldeles själva. Ett kort med alla utbytesstudenterna från skolan på. Fint.
Han vill ju inte ha några födelsedagspresenter pojken. Men vi tänker nog inte riktigt lyssna på det örat va.
Presentkort på bio ska han få minsann.

Efter kalaset är det svenskkväll som gäller hemma hos Lovisa. Två svenskor, obcsena mängder godis och svenska hela natten. Underbart.

Jag börjar förresten haja hur allt hänger ihop i skolan nu. Ha lite koll på aktuellt skvaller och sånt alltså. Allt är Chris förtjänst förstås – min hinduiske, genomdjupa, helgalna infödingsbekantskap. Fint som snus.
Både han och Seda vill förresten konvertera mig till respektives religion. Galna människor.
Men vem vet. När jag kommer hem igen kanske jag är hindu/alevimuslim. Det vore ju något. Men inte så värst troligt va..

Visste ni förresten att jag kan stanna här i två år om jag vill? Den ni!
Jag har minsann träffat en norska som är här för sitt andra år. Hon ska introducera mig för utelivet på ön snarast. Äntligen en artonåring till! Way!

Nu är det nog dags att bli kalaspresentabel.

PUSS

Torsdag

Ah, ännu en vecka har gått.
Skolan har blivit lite mindre kaotisk och jag förstår faktiskt vad folk säger nästan hela tidem.
Dessutom har jag börjat socialisera med infödingar!
Finfint.
Ämnena jag läser är jätteintressanta allihopa och jag tror nog att jag ska klara det här med den engelska skolan.
Idag har jag umgåtts med Chris från min Engelskaklass. Vi hade djupa diskussioner om hinduism och diverse andra religionen över ett par bitar choklad och en bagelwrap. Filosofi pratade vi om också.
Han är sådär galet djup. Och hindu - på riktigt. Coolt.
Imorgon ska han presentera mig för sina vänner, då blir jag officiellt upptagen i de britiska ungdomarnas sociala liv. Coolt.

Jag och Seda ska prova på Kung Fu. Vi gick till lokalen för att höra oss för lite hur det gick till och träffade en jättetrevlig man som visade oss runt i alla lokaler och svarade på alla våra frågor.
Det verkar skitbra.
Vi blev inbjudna till deras tioårsjubileumsfest. Imorgon.
Kung Fu-fest med kinamat och uppvisningar. Spännande.

Jag har lyckats hitta en skolkör också så att jag får sjunga lite. Och det verkar som att jag kan ta gitarrlektioner på skolan.
Det verkar ordna sig ordentligt det här.
Skitbra.

Till helgen väntar födelsedagsfirande av en dansk med barbeque och allt vad det innebär. Sen ska jag spendera natten hos Lovisa. Vi ska äta godis och prata massa massa svenska. Galet kul.

Det här blev nog inte det bästa blogginlägget någonsin, men det tar extremt lång tid att ladda upp bilder och jag är under tidspress.
Jag ska försöka berätta mer detaljerat om vad som händer nästa gång.

PUSS

Söndag

Således, en redogörelse över helgen.

Fredagen var mysigt. Eller.. först hade jag lite panik. Vi har ju inte riktigt lärt känna några ”infödingar” ännu och har därför inte så mycket att göra på helgerna – utom att träffa andra utbytesstudenter, vilket ju egentligen inte är helt fel.
Och ingen i min nuvarande umgängeskrets är myndig, så det är icke tal om att gå till någon lokal pub, spela biljard och dricka Staropranen. Tyvärr.
Eller.. jag tror att man får vistas på engelska pubar från och med att man är sexton, så länge man inte dricker alkohol. Tål att kollas upp. I alla fall.
Jag hade lite panik eftersom det var fredagkväll och vi inte hade några planer what so ever, och det inte heller såg ut som att det skulle dyka upp något roligt att sysselsätta sig med. Kvällen räddades dock av att jag och Seda hade en liten mys-film-kväll med film på min dator och chokad från henne enorma godisväska från Tyskland. (Tyskar är galna.)
Det var mysigt. Paniken infann sig ej.
Fint.

Lördagen å sin sida ägnades till största delen åt skridskoåkning.
Vi hade dragit ihop ett gäng på tio utbytesstudenter (2 svenskor, 2 norskor, 4 tyskar, 1 ungerska och 1 dansk) och vi vandrade i samlad tropp till skidskohallen utan att någon hade minsta aning om kostnad eller huruvida man kunde hyra skridskor på plats. Det var myket välplanerat med andra ord. Trots detta gick allt som på räls. Vi fick skridskor och snart var det dags att inta planen (rinken?). Och jag måste säga att engelsmännen har gjort något med skridskoåkningen som vi svenskar helt har missat. Här handlar det inte om någon vanlig, starkt upplyst skridskohall inte. Nej då. Vi snackar nedsläckt skridskohall med discokula, spotlights i varierande färger, DJ-bås och dunkande högtalare. Det var helkul. Och galet roligt. Tyvärr kom jag inte på tranken att ta fram kameran förrän de flesta hade dragit vidare. Dålig planering från min sida.
När vi hade tröttnat på att åka skridskor (Det tog olika lång tid för alla – längst tid för Seda som var som ett litet barn. ”Please! Just one more lap?”) så åt vi gott och umgicks sådär som man gör.
Myspys.

Söndagen – idag alltså – har tillbringats i Newport. Förmiddagen i alla fall. Vi träffade Lovisa, Debbie, Reka och två nytillskott: Attila (Ungern) och Christian (Schweiz). Vi vandrade runt i affärer, hittade söta små gömda gator och fikade utomhus (ett riktigt äventyr i det helgalna engelska vädret ska ni veta!).
Ungrarna lärde oss en fras:
Fuss kurva fuss!

Det var fint, och jag försökte faktiskt lära dem att säga ”rackarns rabarber” (med blandat resultat) samtidigt som jag övertygade dem att det är den värsta förolämpningen som finns på svenska. Otroligt underhållande.
En underhållande och rolig dag alltså. Lyckat.

Imorgon är det skola igen. Spännande spännande.

Fredag

Om första skoldagen (DUM DUM DUM - föreställ er dramatiska bastoner och rungande, åskliknande trummor så får ni rätta stämmningen) :
Dagen till ära regnade det - förstås. Jag har kommit frma till att mitt paraply suger. Missförstå mig inte, det är sött som tusan. Men det måste vara det värsta lågpris-crap jag ngåonsin ägt. Det kan inte fullgöra sin uppgift på minsta vis! Dumma Lagerhaus.
(Förresten fick jag höra idag att engelska män inte använder paraply - det anses vara gay. Och när jag tänker efter så harjag inte sett en enda engelsk man/pojke/grabb med ett paraply. Kul grej.)

I alla fall. Vi gick till skolan alltså (Och jo Pappa, promenader räknas som träningspoäng. särskilt när man går över jäkla engelska kullar fram och tillbaka hela dagarna. Det bränner kalorier ska jag tala om för dig! Du kan ju komma hit och gå lite med mig så kanske du också kan få höga poäng på träningsguiden. Mahaha.) och det regnade. Inte så värst behagligt alls faktiskt.
Vi kom dit och fann byggnaden smockfull med elever i diverse storlekar och former. Jag och Seda blev ihopfösta med några andra utbytesstudenter - vi ska tydligen alla ingå i samma "tutorgroup".
De andra bestod av en norska (Oda), en ungerska (Reka), en dansk (Daniel) en svensk (jag alltså) och fyra tyskar (Nathalie, Seda, Oygen och Debbie) och vi fann varandra ganska direkt. Det ligger ngåot i det där med att man alla är i samma situation.

Efter att vi haft ett litet möte med vår Tutor, vars namn börjar på Ms. och slutar på något som har lyckats försvinna från mitt minne) och fått våra totalt obegripliga scheman var det dags att gå på första lektionen.
Min var sport, och jag märkte ganska snabbt att det ämnet nog inte var något för mig riktigt.

Det var jag, Oygen och dussinet pojkar som alla deltog helhjärtat i någon slags lagsport på fritiden. Ämnet skulle läsas tio timmar i veckan.
Man var tvungen att coacha en träningssession i någon form av sport.
Jag skulle alltså behöva hålla i en fotbollsträning eller liknande med pojkarna.
Tanken fick mig att rysa.
Läraren sa att jag kunde göra det med ngåon individuell sport också och frågade vad jag provat på.
Jag såg framför mig hur jag delade ut rosa svettband och gula bodys (a lá 80-talet) till pojkarna och sedan tvingade dem att genomgå ett aerobicspass. Jag fnissade inombords.

Pojkarna var väl nog så trevliga. Öpnnade dörrar och sånt för mig och flyttade på sig illa kvickt när jag ville komma förbi. Helartiga britter som de är. Det värsta var nog att så fort jag öppnade munnen så vände sig alla om och stirrade på mig. Som om de aldrig hade sett en kvinnlig varelse förut.
Ja, de hade de väl inte väntat sig heller säkert. En galen svenska som vill läsa sport tio timmar i veckan.
Nej, jag kände at det inte riktigt var min påse Estrella chips och såg till att få byta till Turism och resor illa kvickt.
Det kändes bättre.

Sedan var det fotografi som gällde och det verkar helkul.
Vi får åka till London!
Jag var i himmelriket!

Så, allt som allt var det en lyckad första skoldag.
det enda dåliga var väl egentligen att allt var så himla kaotiskt, och att det var lite "vi och dem-känsla" då alla utbytesstudenterna blev ihopfösta i en grupp och runtvallade.
Vi blev dock lovade någon slags fadder-elev som skulle hjälpa till att socialisera oss. Fint.


Idag var det ju skola igen, och det var bara lite mindre förvirrat än gårdagen.
Jag provade på Engelsk litteratur (vi ska läsa Othello och jag känner mig hemma som fisken i vattnet - den elisabethanska engelskan till trots) och Engelska (som var en aning mer skrämmande och förvirrande då jag inte fattade ett ord av vad kvinnan sa i början. Det gick över som tur var och det var väldigt intressant. De första veckorna ska ägnas åt Grafologi. Fint.)

På engelskan konverserade jag faktiskt lite med ett par infödingar! Massa coolt.
Jag fick en extremreaktion när jag berättade att jag kom från Sverige. "OH MY GOD! SWEDEN! Iäve always wanted to go there!"
Det var lite roligt.
Ännu en lyckad skoldag, och jag tror absolut att det kommer fungera utmärkt.

Nu sitter vi på Joe's igen och dödar lite tid innan middagen.
Ny bartender - söt bartender. (Den förra har jag inte sett skymten av sedan första gången vi var här, men han är inte så jättesaknad om jag ska vara helt på den ärliga sidan.)
Jag drack varm choklad med marschmallows - love it.
Och han gav mig massa marschmallows i koppen, en hel hög vid sidan av på tallriken och en liten chokladstång.
Tack säger jag bara.
Jag tror att han via telepati kände det enorma sockersug jag då led av (var tvungen att dra mig själv ut i örat ur en affär där jag hittade Marabouchoklad - lyckades dock. Jag är stolt över mig själv).
Nu är jag tillfredsställd.

Imorgon blir det skridskoåkning med utbytesstudenterna från skolan.
Då ska jag minsann ta bilder har jag bestämt.
Fint.

(Och mamma, jag mådde lite dåligt över det avbrutna samtalet igår kväll. Det bara bröts liksom, mitt i en mening. Helt oavslutat. Det var extremjobbigt. Men jag ska försöka ringa igen om ett tag. Och så får vi höras via mail. Jag saknar alla som en galen gnu för tillfället. Om jag tillåter mig själv att tänka på det. Så, jag älskar er.)

Kärlek.

Söndag

Åhå, jag råkade snubbla över ett oskyddad trådlöst nätverk när jag slog på datorn. Jag lånar lite (busigt busigt).

Idag har vi varit i Shanklin, en annan mysig liten kuststad på ön, och hälsat på Steen och Dario. Vi gick ner till stranden och underhöll oss med diverse saker. Typ som att springa omkring i vattenbrynet, kasta sten och liknande. Jag och Seda skrev en massa söta saker i sanden och tog kort. Jag tog en massa kort, men bara med engångskameran tyvärr. Så ni får klara er utan dem.
Ni kan ju få se när jag kommer hem förstås.

Vi tog tåget till Shanklin och det var verkligen en upplevelse. Jag kände lite att jag transporterats till mitten av nittonhundratalet när jag satt i den extremt skakiga vagnen och blickade ut över gröna fält och skogar.
Jag såg ett par får också.

En hälsning till Ponny: Jag uppskattar boken jag fick av dig, den är finfin. Tack.

Åh, just det. Igår:

Lovisa kom hit till Ryde och vi spenderade den förvånansvärt solga förmiddagen på stranden. Det var verkligen som på film. Ni vet när typ halva stranden tas upp av en beach-fotbollsplan och tjugotalet unga män i bar överkropp jagar en boll som galningar. Inte mig emot liksom.
Dock så verkar hela den manliga halvan av populationen anse att minsta solstråle är anledning nog att slänga tröjan. Hm, rött krulligt brösthår har aldrig varit min kopp te, och kommer aldrig att bli.

På kvällen tog vi bussen med Lovisa tillbaka till Newport, där vi mötte Agape, Steen och Dario. Vi gick på bio och såg Hellboy 2. Dock var vi tvugna att vänta rätt länge innan filmen började.
Jag fick tiden att gå genom att försöka lära Dario at svära på svenska. Han var ju ingen vidare bra elev riktigt..

Åh, och han underhöll oss med pojkarnas tidigare äventyr på McDonalds. De hade tydligen lämnat sina väskor på ett par stolar (redan det här tyckte jg var extremkorkat..) och sedan gått iväg för att beställa mat. När de kom tillbaka hade någon tjej tagit Darios stol. Han var upprörd. Tjejen var snygg. Tjejen frågade var han kom ifrån, och när han svarade Tyskland blev hon helt plötsligt väldigt intresserad av sin mat och ville inte konversera längre. Mahaha.

Filmen var.. rolig. Men det var också allt. Jag skulle inte direkt tipsa någon att se den. Den må vara värd de fem pund som det kostade att se den här, men jag skulle aldrig ha gått på den hemma i Sverige.
Det är galet billigt att gå på bio här.
Seda försökte övertala mig att följa med på High School Musical 3 när den kommer ut. Jag sa att jag hellre skulle gnaga av min egen fot. Hon skrattade åt mig.
High School Musical är tydligen the thin i Tyskland.
Jag har aldrig hajat den där hysterin. Filmerna är ju helt fantastiskt superdåliga.

Nu är vi trötta och mätta.
Pamela bakade någon slags Butter Pudding. Det var gott.
Men väldigt väldigt annorlunda.

Jag drömde en mardröm igen för ett par nätter sedan.
Jag var hemma i Sverige, som helt plötsligt verkade befinna sig i krig med något av Korealänderna. Koreanerna bombade Norrköping. Jag var med Moa vid något vatten. Vi hörde bomber och vi hoppade ner i vattnet fort som tusan - man var skyddad där nämligen. Men Moa va rinte tillräckligt snabb och fick en massa typ.. granatsplitter i sig. Sen var jag tvungen att bära henne genom skogen till något hus.
Det var helt galet.

I natt drömde jag bara fina drömmar.
Jag hittade en egen Edward. Han hette Charles.
Det ni Jupiter.

Puss

Fredag

Newport alltså.
Vi lyckades hlebra med att hitta rätt buss, vilket kanske inte var jättesvårt egentligen med tanke på storleken på Rydes busstation, och kliva av på rätt station, som inte heller var särskilt koplicerat eftersom det var ändsstationen.
På bussen upptäckte jag att det finns fjortisar i Storbritannien också. Vi är tydligen inte ensamma om det problemet i Sverige. Känns skönt.

Vi träffade Lovisa från Bromma (svenskan alltså) och vandrade sedan runt på gatorna i Newport. Jag fyndade en fin sjal som jag kommer att älska länge.
Det blåser nämligen rätt så mycket här.
Och så fyndade jag extremt billiga underkläder. Wiho. Jag hittade till och med ett par butiker jag kände igen – Topshop och H&M.
Topshop, där kläderna brukar kosta en hel del i Stockholm, var massa billiga här. Nice.

Jag köpte inget dock, trots att jag hittade en jätte jätte jättesöt tröja.
Lite självkontroll har jag (Seda drog mig baklänges ut ur butiken – vad skulle jag göra utan flickan?).

Vi blev hungriga, men eftersom Lovisas värdfamilj har fyra hundar och Seda är galet rädd för alla slags djur så var det ingen bra idé att äta där.
Tro mig, vi försökte.
Och då träffade vi världens sötaste lilla hund som hette Tyson.
Jag ville ta med honom hem - han kan ju få bo med piraten under sängen. Seda ville springa därifrån.

Vi kom alltså fram till att det vore smartare att äta i stan. Det blev McDonalds, mest för att vi var för fega för att prova något annat.
McDonalds kändes säkert.
Trots den hemmavana känslan var jag helt lost när det gällde att beställa. Jag fattade noll, stackarn bakom disken fattade noll.
Till slut lyckades vi dock komma överens om vad jag ville beställa och jag fick min mat. Det var gott.

På kvällen hade vi bestämt oss för att gå till Joe’s (Internetcafét), och det gjorde vi också. Men det visade sig att man var tvungen att vara arton för att vara där en fredagkväll. Dumt.
Jag kunde ju inte direkt säga åt Seda att vänta utanför, utan vi fick vackert vända om och gå hem igen.

När vi kom hem igen blev Pamela väldigt förvånad. Tydligen är det helt okej enligt lag för sextonåringar att komma in på barer, så länge de inte dricker något. Dumma vakt.. Eller. Vi kan ju ha missförstått varandra någonstans. Nåja. Vi fick i alla fall en promenad, och allvarligt talat pappa, du kommer få så fett med stryk när jag uppdaterar min träningsdagbok.
Fattar du hur mycket vi går här eller? Det är galet.
Men jag tror det är bra för mig eftersom maten inte riktigt är den nyttigaste på planeten precis.

Imorgon kommer Lovisa hit, tror jag, och vi ska se karnevalen (igen). Men den här gången på kvällen. Då blir det uttråkade barn i knäppa kostymer som viftar med ljuspinnar. Coolt.
Sen ska vi visst på bio med utbytesstudentpojkarna. Fint.

Det är helgalet, jag vet, men jag längtar lite till att skolan börjar. Torsdag den fjärde. Det kommer bli skönt att få ett ordentligt socialt umgänge.

Puss

Shoppingbilder:

Torsdag

Ja, idag var den omtalade dagen då Sally och hennes utbytesstudenter skulle komma och hälsa på.
De kom runt två.

Ta två medelålders kvinnor. Addera dem med fyra utbytesstudenter och en inhemsk tonårsgrabb.
Placera dem i ett extremt litet vardagsrum i två soffor – mitt emot varandra.
Den pinsamma tystnaden var öronbedövande..

När jag inte kunde stå ut längre (och jag försökte faktiskt konversera, tro mig) så föreslog jag att vi skulle gå ner till stranden. Förslaget godtogs.

Vi: Jag, Seda, Carl (UK), Dario (Tyskland) och Steen (Grönland) mötte upp Agape (Schweiz) och bestämde oss för att pröva på bowling. Carl erkände att han en gång råkat ha sönder golvet på banan i den lokala bowlinghallen så vi funderade en stund på om de verkligen skulle släppa in honom. Det gjorde de.

Bowlingen gick förvånansvärt bra – till en början. Antingen har min bowlingtalang verkligen blommat ut under sommaren, eller så sög de andra bara lite hårdare än jag brukar.
Jag var såå nära att vinna.. Men Dario (den jäkeln) hade jättetur i slutet och vann med typ nio poäng.
Det kan ju ha hjälpt i och för sig att jag lyckades få noll poäng tre gånger i rad.. Hm.. Kanske.

Efter det gick vi en promenad längs stranden och runt en liten ”sjö” (mer av en damm egentligen men Carl envisades med att kalla det sjö) där vi konstaterade att svanar är äckliga djur. Fina på långt håll, men äckliga på nära håll.
Dario frågade vänligt om han kunde få putta i mig i vattnet. Jag avböjde å det artigaste, men sa att jag gärna kunde kolla på om han själv ville bada.

Sedan roade vi oss med att titta på Rydes karneval – som mest bestod av mer engagerade föräldrar och mindre engagerade barn som hade konstiga kostymer på sig och viftade med pinnar. Det var väl underhållande, i en halvtimme eller så. Dessvärre tog det karnevaltåget ca två timmar att passera platsen vi stod på. Nåja, alla överlevde.

Vi lallade runt i centrum ett tag. Hittade en hög mur som pojkarna klättrade på och lekte Titanic (Jag och Seda) vid en pir. Jag blev kall och både Agape och Steen erbjöd mig sina jackor.
Ah, osvenska pojkar är sådana gentlemän (antingen det, eller så har svenskornas tvivelaktiga rykte föregått mig.. hm..).

Och åh åh! Jag glömde nästan! Vi träffade en SJUNGANDE PIRAT!
Jag var i extas! Eller.. han sjöng ju inte först förstås. Han kom fram till oss med en liten sparbössa och en ukulele och frågade:

- Have ye got any trrrreasurrres I wonderrr?
- Yes.. maybe.
- Arr..?
- Can you play that? (Jag pekar på ukulelen)
- Well yes of courrrse milady!
- Play something for us then and you shall have your treasures.

Han tyckte att det var en bra deal och spelade och sjöng någon fin liten brittisk visa om vad man gör med alkoholiserade sjömän (tydligen rakar man magen på dem med en rostig rakhyvel när de sover) och efter det fick han alla mina småpengar.
Jag menar alltså de där fåniga småpengarna (1 penny, 2 pence, 5 pence osv.). Jag var massa nöjd med det. Win win situation liksom.
En pirat sjunger för mig + att jag får bli av med alla jobbiga mynt. Yay!

Måh! Han var så fin. Jag ville ta med honom hem. Han kunde fått bo i min byrålåda och jag skulle matat honom med sådana där små chokladpengar. Det hade varit perfekt.

Allt som allt var det en lyckad dag. Det kändes riktigt bra att få umgås lite med folk. Socialisera så att säga. Och pojkarna var trevliga.
Imorgon är det Newport och svenskan som gäller. WEHEY. Jag får prata svenska liksom. Det är galet, jag har börjat tänka på engelska redan. Hjälp..!

Här är lite bilder:

Onsdag

Bara för att klargöra ett par saker.
Pappa, jag har inte uppdaterat min träningsdagbok, men vänta du bara. Du ska få spö så det ryker om det. Hoppas jag i alla fall.
Och John (mest för att göra Veronica glad), vad är det här för en bil då?



Idag har vi gått på äventyr till Rydes lilla bibliotek. Vi fick medlemskort osv av en extremt rödhårig pojk.
Han var trevlig och eftersom jag är utsvulten vad gäller socialisering med människor i min egen ålder, som inte heter Seda, så blev jag upplivad av vårt lilla samtal om bibliotekskort. Sorgligt, inte sant?
 
Imorgon blir det i alla fall fart på det sociala när de, åh så omtalade, utbytesstudentpojkarna kommer och hälsar på. Grönlänningen ska tydligen se bra ut – säger Pamela. Spännande spännande.
Det ska visst vara nåon form av karneval i stan också som vi kanske tar oss en titt på. Finfint.

På biblioteket lyckades vi efter många om och men ta oss till datorerna och logga in på internet en stund. Det gick extremt långsamt – man hade en timma på sig och det tog ungefär en kvart att logga in – men jag fick ändå en del gjort. Ber om ursäkt för de saknade prickarna i de mail som sändes iväg.
Tangentborden var helskumma och jag var tvungen att leta massor efter sådana triviala saker som frågetecken. Värdelöst.

Annars har det inte hänt särskilt mycket alls. Det har varit en väldigt lugn (händelselös) dag. Jag hade en jätteskum mardröm precis innan jag vaknade imorse.
Först var jag tvungen att säga hejdå till alla igen. Jag, Veronica och Sara var vid resecentrum i Norrköping – som skumt nog såg ut som Rydes busstation – och sen skulle vi gå genom stan. Veronica grät, och var tvungen att lämna oss med sin cykel.
Det var extremt sorgligt.
Sen skulle jag och Sara hitta hem. Istället hamnade vi i någon slags källare där Linus och alla hans musikalvänner var. Musikalvännerna var läskiga, och otrevliga. Vi dansade en stund, men sedan insåg jag och Sara att vi var tvugna att hitta hem. Vi sa hejdå till alla – ingen svarade.. Vi fortsatte gå, men Sara ersattes av Elaf (från min paralellklass i högstadiet) och vi hade snöbollskrig på hennes uppfart. Jag påpekade att det var skumt att det fanns snö där i Augusti. Hon ryckte på axlarna och kastade en isboll i huvudet på mig. Elakt.
Sen skulle jag hem, och jag tänkte gå in genom bakdörren som ledde till en källare. Tydligen så hade vi gjort om källaren till någon slags bönerum för en skum religion. Det kom ut en läskig man med jättelångt vitt skägg och buskiga, men spetsiga, svarta ögonbryn. Han bar på ett ljus och liksom kom emot mig. Jag vände och tänkte att jag nog skulle ta den vanliga dörren ändå. Jag gick på en liten stig och vände mig plötsligt om. Den där jäkla skägg-gubben var precis bakom mig! Jag hoppade till som fan, sprang in i huset och försökte låsa. Men det gick inte. Händerna darrade för mycket.

Då vaknade jag med ett ryck av att jag fick sms, från min nya telefonoperatör Orange, som verkar övertygade om att få sms från dem en gång i timmen är det bästa som kan hända i mitt liv.. Gaah. Vad skulle jag göra utan dem?

”Geeh, I feel like I just found out my favorite lovesong was written to a sandwich” - 27 dresses.
Ett tips Ivannia, se den filmen och identifiera dig som tusan med huvudrollen.
Galet.

Ni fattas mig.

Tisdag

Förmiddagen spenderades på stan. Shopping. Yes.
Jag lyckades förvånansvärt lätt att skaffa ett engelskt SIM-kort till mobilen, så nu har jag nytt nummer.
Vill ni ha tag på mig fungerar alltså inte mitt gamla nummer.

Annars investerade jag i en pyjamas, handdukar, skor (fina svarta promenadskor som funkar bra i skitväder – bra va, mamma?) och en plånbok. Jag slogs nämligen av hur fenomenalt opraktisk min plånbok från Sverige var, då den inte hade någon plats för mynt.
Engelsmännen har sjukt mycket mynt. Jag fattar inte hur de orkar. One penny, two pence, five pence, ten pence, twenty pence, fifty pence, one pound, two pounds. Det är dem jag har stött på i alla fall. Galna människor..

Efter stadsturen blev det en promenad längs stranden och esplanaden. Mah, det är så galet vackert. Fast.. det var lågvatten nu, så man kunde gå typ halva vägen till fastlandet. Jag hoppas verkligen att det blir sol snart så att vi kan spendera en dag på stranden.

Annars längtar jag mest efter att få träffa lite folk. Eftersom skolan inte har börjat ännu är vi en aning isolerade. Eller, vi har ju i alla fall varandra – jag och Seda. Och Pamela förstås.
Men det vore roligt att få lära känna lite engelska ungdomar liksom.

På torsdag ska vi få träffa de två pojkarna som bor hos Sally (Pams vän) och sen på fredag ska vi till Newport och träffa den andra svenskan på ön. Hon är från Bromma. Fint.

Så vill jag dedikera ett par rader till hästen som faktiskt firar sin födelsedag idag. Hon blir tretton flickan. (Maha) Stor häst. Nej, men allvarligt Ivannia.
Jag hoppas att du haft en underbar födelsedag med fina presenter och sånt. Och att du tyckte om min förstås.
Jag saknar dig en bit. En ganska stor en till och med.

Massor av kärlek.

Här är de utlovade bilderna.



Rummet. Min sida alltså. Min säng. Med blommiga lakan. Fint.



Sedas sida då alltså. Och Seda själv. Visst är hon fin? Och.. Jupiter. Ser ni vad hon läser?



Här är väl i princip resten av rummet. det vita underverkat till möbel i hörnet rymmer mina kläder.
Fint. Och Ivannia - ser du vem som sitter på hyllan?



Här är huset. Jag bor alltså i halva. Man går in där, vid pilen. Bilen är Pamelas. John, om du läser,
ser du vad det är för någon? ^^



Det här är min tyska. Och en sådan där typsik engelsk gata.



Utsikten fårn St John's hill. Staden ligger alltså på en jäkla massa kullar.



Det finns palmer! Helgalet liksom.




Finfina hus. Och sånt. Jag kommer förresten antagligen att dö i trafiken. För .. folk kör som dårar,
och jag har inte riktigt hajat det härm ed vänstertrafiken än. Och. Vägarna i staden består endast av kurvor.
Typ.



Ser ni havet? Fint.



Det finns en hel del fina hus också. Alla gjorde av tegel förstås. Jag har verkligen inte sett ett enda trähus.
Mah. Jag är lite kär i staden som sagt.

Nu är Seda lite uttråkad - hennes dator dog. Vi glömde adaptern. Dumt.

Jag saknar er ska ni veta.
Massa kärlek till folket!

Resan är slut. Eller. Den kanske bara har börjat.

Nu är jag framme i alla fall. Ryde.
Det är troligen världens sötaste stad. Små slingrande gator kantadeav engelska små tegelhus. I love it.

Nu har jag ju inte sett så himla mycket egentligen – mer än buss stationen och en himla massa väspor – men det jag sett hittills har varit lovande.
Och .. väsporna beror på att det är någon slags helgdag. De är överallt. Vrålpimpade.

Nåja. Jag bor nog i Rydes minsta hus. Rydes fulaste hus till och med. Men jag gillar det.
Ungefär som när man tycker om en ful katt. För att den är så sliten och för att ingen annan skulle tycka om den.
Jag gillar det – huset. De lila heltäckningsmattorna och slitna väggfärgen till trots.

Nej, nu låter det som att jag klagar igen, det gör jag faktiskt inte. Först var jag lite tveksam, men det känns som att jag kan bo här. Det här kan vara mitt hus, för ett år. Jag har till och med fått en substitutkatt. Sheba.
Hon bor hos grannen, men kommer in hit när det regnar.
Så .. Jag lär se mycket av henne med andra ord.
Tyskan är livrädd för husdjur, av alla sorter, så det är ju lite synd om henne.
Mahaha, jag ska bota henne. Typ jama i hennes öra på nätterna.

Vi delar rum förresten. Ett rum med lila blå väggar och lila heltäckningsmatta. Det är inte vackert, men det har potential. Personlighet.

John: Vi såg en Lamborgini! Men det var inte så att jag stannade upp, blundade och tog mig själv i ansiktet med händerna. Det gjorde däremot den manliga delen av utbytesstudenterna.
På bilens registreringsskylt stod det dessutom – Bad boy. Ha ha. Ha ha ha ha ha.
Fånigaste jag sett tror jag bestämt. Det tappade ägaren cred på – massa cred.

Pamela är rätt fin hon med. Hon är inte den knubbiga Mrs Weasley, men hon är verkligen ingen snipig, hästansiktig kvinna heller.
Hon är blond, varken tjock eller smal och har sån där brittisk humor. Potential där med alltså. Yes.

Sara (alla andra med kanske för den delen), du kanske undrar om jag lyckats undvika att vara dryg mot folk hittills.
Hm, nja.
Jag var nog jäkligt dryg mot svensken fårn Danderyd, men det var oundvikligt. Han var 08a. Självgod och asdryg själv. Fast lite härlig också. Ibland. Honom var jag rätt så dryg mot alltså - fast han förtjänade det.
Och så har jag faktiskt drygat mig lite mot tyskan också. För att värma upp henne liksom. Jag får ta det stegvis. Maha. Stackars flicka.

Hon gav mig tysk choklad och någon skum grej som hennes mamma hade sytt/stickat/virkat.
Fan ta er som sa att jag inte behövde ta med någon present till henne. Wöh.
Jag improviserade och gav henne lite sverigegrejer. Hon tackade och tog emot.

Pamela gillade sin ABBA-skiva förresten. Yay. Jag hoppas bara att hon inte kommer spela den så mycket så att jag hör.

Imorgon ska vi göra stan. Och jag ska köpa allt som jag behöver som jag inte fick med mig. Det blir spännande.

Pamela verkar dessutom vara en hejare (åh, hypersvenskt uttryck! Ja!) på att prata i telefon, särskilt med hennes favorite gal pal Sally, som också har två utbytesstudenter. En pojk fårn Grönland (!) och en från Tyskland. De lär vi få träffa.
Om nu inte Pamela och Sallys relation helt går via telefonen – men då lär vi ju får prata med dem i alla fall. Fint.

Idag:
Regn – Ja, till en början. Sen så blev det faktiskt sol! Wow!
Pojkar – 0. None that’s caught my eye så att säga.

Imorgon kanske jag ska passa på att göra Veronica stolt och ta en springtur också. Det vore nog bra för mig. EF tror nämnligen att man kan leva på vitt bröd med tvivelaktigt pålägg, chips, kakor och vatten. Newsflash! Det kan man INTE.

Godnatt.

Lördag

Äventyret har tagit sin början.
Jag lämnade mitt trygga hem i Norrköping vid tiotiden på morgonen – efter en näst intill sömnlös natt – och blev avvinkad av ett par underbara själar.
Jag satt med gråten i halsen hela resan till Stockholm och Arlanda, eller, inte hela resan kanske, för jag somnade. Och då kändes det bättre sen.
Mina kära föräldrar följde med mig till flygplatsen och vinkade av mig (sötnosarna) och jag fick syn på de andra svenskarna som jag skulle åka med. En sorglig skara var min första bedömning. Trots det var det en angenäm flygresa och vi kom fram utan problem på vägen. Fast. Han jag satt bredvid luktade.. bebis. Nybytt, pudrad bebis. Ganska obehagligt. Fast alltså.. hade jag åkt själv hade det ldrig kunnat gå vägen. Jag var helt lost på Arlanda och fortsatte på det spåret även när vi landat i Heathrow. Tacka vet jag flygvana stockholmare.

När vi hade landat träffade vi EF-representanter och blev ihopfösta med en till grupp förskrämda utbytesstudenter. Typ 145 tyskar, 5 österrikare och 3 och en halv japan. Jag skådade de tyska linjerna efter MIN tysk och hittade två möjliga. Kunde dock inte vara cool nog att gå fram och hälsa då jag visste att det skulle blivit ett kort samtal.
Typ hej, är det du som är Seda? Jaha, hur känns det, gick resan bra? Vi ska visst bo tillsammans .. he he .. Öh, hejdå. Liksom. Det var min omuntra (Är det ett ord? Det borde det vara.) förutspåelse i alla fall.

Vi hängde på flygplatsen ett tag och fick inte särskilt mycket information alls. Vi lärde oss i alla fall att på Heathrow har man coola fontäner och hightech-toaletter med superhandtorkar. Det var inte helt bortkastad tid alltså. Yes.

Efter ett tag kom en buss som efter ett jäkla tag lyckades leverera oss till Winchester University där vi tillbringar natten. Och på bussresan, tro det eller ej, så hade jag en lagom lång och givande konversation med min tyska. Fint. Hon är liten. Kortare än jag (men inte kortare än Stephanie) och söt.

Jag skulle faktiskt vilja sträcka mig så långt som att säga att hon verkar perfekt. För vet ni vad – och nu kommer du sätta salivet (eller om du har något annat spännande i munnen) i halsen Ivannia – att på bussen va, så satt flickan och läste en bok.

Breaking Dawn av Stephenie Meyer.

Ja just det! Min tysk är den bästa alltså. Dessutom kom hon på den fenomenala idén att jag borde välja tyska som ämne i skolan. Då kunde hon hjälpa mig med läxorna. Perfekt.

Nu ligger jag på mitt rum på det fina universitetet. Det känns bra, luktar lite sådär friskt hotelligt. Fast golvet knarrar. Mitt emot mig bor svenskorna och en japan. Han hette Kan (eller något). Jag tyckte det var ett kort och bra namn. Han tyckte bara att det var kort.

Folk envisas förresten med att prata tyska med mig. Öh, är standardsvaret. English please? Oh, I’m sorry! Thought you were german. Din mamma kan vara tysk. Ser jag tysk ut? Mah. En pojk pratade franska med mig också. Som att jag skulle se fransk ut på minsta vis liksom. Puckoutbytesstudenter.

Nej alltså. Trots klagomålen så har jag fett trevligt. Att vara utbytesstuden är värt som tusan. (Jag har faktiskt umgåtts med 08or hela dagen. Eller. En svensk är faktiskt från Flen, som skulle kunna klassas som Sveriges fånigaste ortsnamn. Och en är från Strängnäs – som inte ligger i Dalarna. Har jag lärt mig.) Finfint.

Nu borde jag sova, jag och Sven. Myspys. Imorgon är det upp tidigt. Och sen, hej Pamela! Jag hoppas hon är en Mrs Weasley.

Förresten ska jag göra en liten studie här och se om jag kan motbevisa att det bara regnar jämt i England och att det i princip inte existerar några attraktiva varelser av manligt kön. Därför:

Hittills:
Regn: Ja, massa massa regn.
Pojkar värda min blick: 1 (Men jag tror minsann att han var fransman, så han räknas kanske inte.. Fast, jo, det får han visst göra.)

Jag åker ju i morgon. Fast .. Jag har liksom inte förstått det än. Så för att försöka få in det i huvudet på mig själv underhåller (plågar) jag er med bilder från Ryde och Isle of Wight från http://www.isleofwightpictures.co.uk/. Det är ju fint. Jag klagar inte.

 
 

Augustifesten. Hela Norrköping vaknar.

Jag hade bestämt mig för att stanna hemma. Jag hade inte lust med någonting mer än att bädda ner mig i min säng och tycka synd om mig själv.
Sara ringde och förstörde det för mig. Av någon anledning kan jag visst inte säga nej till den flickan.. Nåja, jag var nog inte särskilt svårövertalad egentligen.

Så vi drog oss ner till staden. Träffade massa folk och såg på Rix FM festivalen. (Sprid inte ut det..) Ola var fånig, Nordman var ganska söt och Brolle var.. fånigare än jag vill att han ska vara. Han är ju fin. Måste han vara så .. göh?

Vi trallade runt lite vid karusellerna. Jag dansade lite, mindre frivilligt till en början, med Stina och en liten pojke vann (utan att riktigt vara medveten om det) en gummiboll åt mig. Fint.

Till slut hamnade vi på Trädgårn. Där är det alltid mysigt. Och vem hittar vi där, om inte käraste Johnen? Han var full och glad som tusan. Men han tyckte att det var ovärt att betala "tvåhundra spänn för att få komma in på Otten och hoppa". Vi satt och myste en stund. John fortsatte vara full och glad och ägnade sig åt svamla en hel massa, nästan fimpa i sin cider, svälja sin telefon hel och så vidare.
Höjdpunkten på kvällen var nog när han stoppade in tändaren i munnen och försökte tända den med cigaretten. Det var underbart.

Efter ett tag var det dags att dra sig hemåt. Men nu har ju bussarna ändrats och går helkonstigt så det slutade med att vi fick gå hem. Jag och Sara. Det var rätt mysigt ändå.


Jag börjar få lite ångest nu. Jag kommer sakna alla så förbannat mycket. Jag hatar det.

Stockholmshelgen var lyckad.
Fett nice och helt värd. (För att säga det så att 08or förstår alltså)

Vi blev välkommnade av huvudstadens egna Piff och Puff, fikade med mina små konfirmandisar, "chillade" hemma hos Ylvas kompis kompisar och drack champange. Mums.
Kom hem klockan sju på morgonen- inte lika mums.

På lördagen var vi trötta. Vi utforskade butikerna i centrum. Jag var sur, för min fina skjorta var slut precis överallt. Blä.
Kvällen spenderades på ett mysigt ställe som hette Little Persia, med några saltsjöbadisar som Ylva kände mer eller mindre. Vi var rätt trötta och drog oss hemåt i skaplig tid.

Söndagen dedikerades åt shopping äventyr. Igen. Jag var fortfarande sur över min skjorta och substituthandlade reafynd på Indiska i ett försök att må bättre.
Det lyckades ganska bra.

Så skulle Ylva jobba och de sista timmarna var de två norrköpingsborna vilse i storstan. Nej, det gick faktiskt förvånansvärt bra och vi var glada.
Vi passade dessutom på att riktigt pränta in de där stockholmsuttrycken. Fett nice liksom.

Det var en mysig helg.

Nu bär det av.
Mot hufvudstaden. Stockholm alltså - för er som är mindre begåvade.
Jag och käraste Sara. Och vi ska träffa Ylving. Det blir hur fint som helst.
Party, helt enkelt.

De är nog faktiskt två av mina favoriter förresten. Ylving och Sara alltså.
Så det blir nog en rätt så fin helg tror jag.
Jag och mina favoriter. I Stockholm.

Jag ska köpa lite grejer också har jag tänkt.
Fast bara små saker, lätta saker. Fina saker.

Igår lämnade jag barnvakteriet vidare till Sara förresten.
Det kändes väldigt bra, och jag tror faktiskt att både barnen och föräldrarna kommer att bli mer kära i henne än vad de är i mig. Faktiskt. Sar kan det där med barn förstår ni, liite bättre än jag.

Och annars så börjar paniken stiga lite nu.
Hur ska jag hinna träffa alla och säga hejdå innan jag åker?
Tänk om alla i England hatar mig?
Tänk om Pamela är en läskig, spinkig tant som luktar leverpastej och tvingar mig att äta läskiga saker?
Och tänk om Tyskan verkligen luktar korv, eller kebab för den delen (hon är visst lite fårn turkiet också, spännande). Fast.. kebab luktar ju ganska gott så det kan jag stå ut med. MEN. TÄnk om hon är otrevlig då? Eller inte pratar över huvud taget. Wöh.

Det är sådana här roliga och ångestfyllda tankar som upptar mitt huvud för tillfället.

Jag träffade Emil igår också. Kvalitetstid var det. Fast han fick hela min familj att skratta åt mig - den jäveln.
Jag kommer sakna honom. Kommer sakna det.
Stå två timmar utanför mitt hus och prata om allt, fast egentligen ingenting alls. Fint.

Nu ska jag nog titta på när Sara packar.
Hon blir så nervös då. ^^

Stockholm, här kommer vi. Lalala.

Fredagskväll med Sara.
Vi skulle ut, jag var massa pepp.

Kvällen började hemma hos Sara. Det blev nostalgimusik och vin. Mums.
Sedan tog vi oss, efter många om och men, ner till stan. Trädgården var målet. Men där var det stängt.
Innan vi tagit oss så långt så att vi märkt det blev vi dock infångade av Saras, inte så läskiga, ragg och hans, lite mer läskiga, vänner. De hade en gul skåpbil med en skinnsoffa i. Vill ni följa med? Njaa.

Det är förresten mig de använder för att stanna bilarna när förskoleklasser ska korsa gatorna. Det visste ni inte, och inte jag heller. Kreativiteten vad gäller raggningsrepliker är det inget fel på i alla fall.

Vi slet oss ifrån pojkarna efter ett tag och de åkte vidare i sin skåpbil.

Trädgården var som sagt stängd, så vi drog vidare till Hugo där vi skulle träffa Linus och folk.
Det hela utvecklades till en mycket trevlig kväll och nostalgin fortsatte i och med att det fullständigt kryllade av gamla bekantskaper.
Dans dans dans. Och så vidare.

Ikväll är det avskedsfest. Vi får se hur det utvecklar sig.
Just nu är jag pyjamasklädd och sådär dagen-efter-ofräsch.
Underbart.
Det ska bli ändring på det snart.
Fint.