Josefine

Söndag

Åhå, jag råkade snubbla över ett oskyddad trådlöst nätverk när jag slog på datorn. Jag lånar lite (busigt busigt).

Idag har vi varit i Shanklin, en annan mysig liten kuststad på ön, och hälsat på Steen och Dario. Vi gick ner till stranden och underhöll oss med diverse saker. Typ som att springa omkring i vattenbrynet, kasta sten och liknande. Jag och Seda skrev en massa söta saker i sanden och tog kort. Jag tog en massa kort, men bara med engångskameran tyvärr. Så ni får klara er utan dem.
Ni kan ju få se när jag kommer hem förstås.

Vi tog tåget till Shanklin och det var verkligen en upplevelse. Jag kände lite att jag transporterats till mitten av nittonhundratalet när jag satt i den extremt skakiga vagnen och blickade ut över gröna fält och skogar.
Jag såg ett par får också.

En hälsning till Ponny: Jag uppskattar boken jag fick av dig, den är finfin. Tack.

Åh, just det. Igår:

Lovisa kom hit till Ryde och vi spenderade den förvånansvärt solga förmiddagen på stranden. Det var verkligen som på film. Ni vet när typ halva stranden tas upp av en beach-fotbollsplan och tjugotalet unga män i bar överkropp jagar en boll som galningar. Inte mig emot liksom.
Dock så verkar hela den manliga halvan av populationen anse att minsta solstråle är anledning nog att slänga tröjan. Hm, rött krulligt brösthår har aldrig varit min kopp te, och kommer aldrig att bli.

På kvällen tog vi bussen med Lovisa tillbaka till Newport, där vi mötte Agape, Steen och Dario. Vi gick på bio och såg Hellboy 2. Dock var vi tvugna att vänta rätt länge innan filmen började.
Jag fick tiden att gå genom att försöka lära Dario at svära på svenska. Han var ju ingen vidare bra elev riktigt..

Åh, och han underhöll oss med pojkarnas tidigare äventyr på McDonalds. De hade tydligen lämnat sina väskor på ett par stolar (redan det här tyckte jg var extremkorkat..) och sedan gått iväg för att beställa mat. När de kom tillbaka hade någon tjej tagit Darios stol. Han var upprörd. Tjejen var snygg. Tjejen frågade var han kom ifrån, och när han svarade Tyskland blev hon helt plötsligt väldigt intresserad av sin mat och ville inte konversera längre. Mahaha.

Filmen var.. rolig. Men det var också allt. Jag skulle inte direkt tipsa någon att se den. Den må vara värd de fem pund som det kostade att se den här, men jag skulle aldrig ha gått på den hemma i Sverige.
Det är galet billigt att gå på bio här.
Seda försökte övertala mig att följa med på High School Musical 3 när den kommer ut. Jag sa att jag hellre skulle gnaga av min egen fot. Hon skrattade åt mig.
High School Musical är tydligen the thin i Tyskland.
Jag har aldrig hajat den där hysterin. Filmerna är ju helt fantastiskt superdåliga.

Nu är vi trötta och mätta.
Pamela bakade någon slags Butter Pudding. Det var gott.
Men väldigt väldigt annorlunda.

Jag drömde en mardröm igen för ett par nätter sedan.
Jag var hemma i Sverige, som helt plötsligt verkade befinna sig i krig med något av Korealänderna. Koreanerna bombade Norrköping. Jag var med Moa vid något vatten. Vi hörde bomber och vi hoppade ner i vattnet fort som tusan - man var skyddad där nämligen. Men Moa va rinte tillräckligt snabb och fick en massa typ.. granatsplitter i sig. Sen var jag tvungen att bära henne genom skogen till något hus.
Det var helt galet.

I natt drömde jag bara fina drömmar.
Jag hittade en egen Edward. Han hette Charles.
Det ni Jupiter.

Puss

Fredag

Newport alltså.
Vi lyckades hlebra med att hitta rätt buss, vilket kanske inte var jättesvårt egentligen med tanke på storleken på Rydes busstation, och kliva av på rätt station, som inte heller var särskilt koplicerat eftersom det var ändsstationen.
På bussen upptäckte jag att det finns fjortisar i Storbritannien också. Vi är tydligen inte ensamma om det problemet i Sverige. Känns skönt.

Vi träffade Lovisa från Bromma (svenskan alltså) och vandrade sedan runt på gatorna i Newport. Jag fyndade en fin sjal som jag kommer att älska länge.
Det blåser nämligen rätt så mycket här.
Och så fyndade jag extremt billiga underkläder. Wiho. Jag hittade till och med ett par butiker jag kände igen – Topshop och H&M.
Topshop, där kläderna brukar kosta en hel del i Stockholm, var massa billiga här. Nice.

Jag köpte inget dock, trots att jag hittade en jätte jätte jättesöt tröja.
Lite självkontroll har jag (Seda drog mig baklänges ut ur butiken – vad skulle jag göra utan flickan?).

Vi blev hungriga, men eftersom Lovisas värdfamilj har fyra hundar och Seda är galet rädd för alla slags djur så var det ingen bra idé att äta där.
Tro mig, vi försökte.
Och då träffade vi världens sötaste lilla hund som hette Tyson.
Jag ville ta med honom hem - han kan ju få bo med piraten under sängen. Seda ville springa därifrån.

Vi kom alltså fram till att det vore smartare att äta i stan. Det blev McDonalds, mest för att vi var för fega för att prova något annat.
McDonalds kändes säkert.
Trots den hemmavana känslan var jag helt lost när det gällde att beställa. Jag fattade noll, stackarn bakom disken fattade noll.
Till slut lyckades vi dock komma överens om vad jag ville beställa och jag fick min mat. Det var gott.

På kvällen hade vi bestämt oss för att gå till Joe’s (Internetcafét), och det gjorde vi också. Men det visade sig att man var tvungen att vara arton för att vara där en fredagkväll. Dumt.
Jag kunde ju inte direkt säga åt Seda att vänta utanför, utan vi fick vackert vända om och gå hem igen.

När vi kom hem igen blev Pamela väldigt förvånad. Tydligen är det helt okej enligt lag för sextonåringar att komma in på barer, så länge de inte dricker något. Dumma vakt.. Eller. Vi kan ju ha missförstått varandra någonstans. Nåja. Vi fick i alla fall en promenad, och allvarligt talat pappa, du kommer få så fett med stryk när jag uppdaterar min träningsdagbok.
Fattar du hur mycket vi går här eller? Det är galet.
Men jag tror det är bra för mig eftersom maten inte riktigt är den nyttigaste på planeten precis.

Imorgon kommer Lovisa hit, tror jag, och vi ska se karnevalen (igen). Men den här gången på kvällen. Då blir det uttråkade barn i knäppa kostymer som viftar med ljuspinnar. Coolt.
Sen ska vi visst på bio med utbytesstudentpojkarna. Fint.

Det är helgalet, jag vet, men jag längtar lite till att skolan börjar. Torsdag den fjärde. Det kommer bli skönt att få ett ordentligt socialt umgänge.

Puss

Shoppingbilder:

Torsdag

Ja, idag var den omtalade dagen då Sally och hennes utbytesstudenter skulle komma och hälsa på.
De kom runt två.

Ta två medelålders kvinnor. Addera dem med fyra utbytesstudenter och en inhemsk tonårsgrabb.
Placera dem i ett extremt litet vardagsrum i två soffor – mitt emot varandra.
Den pinsamma tystnaden var öronbedövande..

När jag inte kunde stå ut längre (och jag försökte faktiskt konversera, tro mig) så föreslog jag att vi skulle gå ner till stranden. Förslaget godtogs.

Vi: Jag, Seda, Carl (UK), Dario (Tyskland) och Steen (Grönland) mötte upp Agape (Schweiz) och bestämde oss för att pröva på bowling. Carl erkände att han en gång råkat ha sönder golvet på banan i den lokala bowlinghallen så vi funderade en stund på om de verkligen skulle släppa in honom. Det gjorde de.

Bowlingen gick förvånansvärt bra – till en början. Antingen har min bowlingtalang verkligen blommat ut under sommaren, eller så sög de andra bara lite hårdare än jag brukar.
Jag var såå nära att vinna.. Men Dario (den jäkeln) hade jättetur i slutet och vann med typ nio poäng.
Det kan ju ha hjälpt i och för sig att jag lyckades få noll poäng tre gånger i rad.. Hm.. Kanske.

Efter det gick vi en promenad längs stranden och runt en liten ”sjö” (mer av en damm egentligen men Carl envisades med att kalla det sjö) där vi konstaterade att svanar är äckliga djur. Fina på långt håll, men äckliga på nära håll.
Dario frågade vänligt om han kunde få putta i mig i vattnet. Jag avböjde å det artigaste, men sa att jag gärna kunde kolla på om han själv ville bada.

Sedan roade vi oss med att titta på Rydes karneval – som mest bestod av mer engagerade föräldrar och mindre engagerade barn som hade konstiga kostymer på sig och viftade med pinnar. Det var väl underhållande, i en halvtimme eller så. Dessvärre tog det karnevaltåget ca två timmar att passera platsen vi stod på. Nåja, alla överlevde.

Vi lallade runt i centrum ett tag. Hittade en hög mur som pojkarna klättrade på och lekte Titanic (Jag och Seda) vid en pir. Jag blev kall och både Agape och Steen erbjöd mig sina jackor.
Ah, osvenska pojkar är sådana gentlemän (antingen det, eller så har svenskornas tvivelaktiga rykte föregått mig.. hm..).

Och åh åh! Jag glömde nästan! Vi träffade en SJUNGANDE PIRAT!
Jag var i extas! Eller.. han sjöng ju inte först förstås. Han kom fram till oss med en liten sparbössa och en ukulele och frågade:

- Have ye got any trrrreasurrres I wonderrr?
- Yes.. maybe.
- Arr..?
- Can you play that? (Jag pekar på ukulelen)
- Well yes of courrrse milady!
- Play something for us then and you shall have your treasures.

Han tyckte att det var en bra deal och spelade och sjöng någon fin liten brittisk visa om vad man gör med alkoholiserade sjömän (tydligen rakar man magen på dem med en rostig rakhyvel när de sover) och efter det fick han alla mina småpengar.
Jag menar alltså de där fåniga småpengarna (1 penny, 2 pence, 5 pence osv.). Jag var massa nöjd med det. Win win situation liksom.
En pirat sjunger för mig + att jag får bli av med alla jobbiga mynt. Yay!

Måh! Han var så fin. Jag ville ta med honom hem. Han kunde fått bo i min byrålåda och jag skulle matat honom med sådana där små chokladpengar. Det hade varit perfekt.

Allt som allt var det en lyckad dag. Det kändes riktigt bra att få umgås lite med folk. Socialisera så att säga. Och pojkarna var trevliga.
Imorgon är det Newport och svenskan som gäller. WEHEY. Jag får prata svenska liksom. Det är galet, jag har börjat tänka på engelska redan. Hjälp..!

Här är lite bilder:

Onsdag

Bara för att klargöra ett par saker.
Pappa, jag har inte uppdaterat min träningsdagbok, men vänta du bara. Du ska få spö så det ryker om det. Hoppas jag i alla fall.
Och John (mest för att göra Veronica glad), vad är det här för en bil då?



Idag har vi gått på äventyr till Rydes lilla bibliotek. Vi fick medlemskort osv av en extremt rödhårig pojk.
Han var trevlig och eftersom jag är utsvulten vad gäller socialisering med människor i min egen ålder, som inte heter Seda, så blev jag upplivad av vårt lilla samtal om bibliotekskort. Sorgligt, inte sant?
 
Imorgon blir det i alla fall fart på det sociala när de, åh så omtalade, utbytesstudentpojkarna kommer och hälsar på. Grönlänningen ska tydligen se bra ut – säger Pamela. Spännande spännande.
Det ska visst vara nåon form av karneval i stan också som vi kanske tar oss en titt på. Finfint.

På biblioteket lyckades vi efter många om och men ta oss till datorerna och logga in på internet en stund. Det gick extremt långsamt – man hade en timma på sig och det tog ungefär en kvart att logga in – men jag fick ändå en del gjort. Ber om ursäkt för de saknade prickarna i de mail som sändes iväg.
Tangentborden var helskumma och jag var tvungen att leta massor efter sådana triviala saker som frågetecken. Värdelöst.

Annars har det inte hänt särskilt mycket alls. Det har varit en väldigt lugn (händelselös) dag. Jag hade en jätteskum mardröm precis innan jag vaknade imorse.
Först var jag tvungen att säga hejdå till alla igen. Jag, Veronica och Sara var vid resecentrum i Norrköping – som skumt nog såg ut som Rydes busstation – och sen skulle vi gå genom stan. Veronica grät, och var tvungen att lämna oss med sin cykel.
Det var extremt sorgligt.
Sen skulle jag och Sara hitta hem. Istället hamnade vi i någon slags källare där Linus och alla hans musikalvänner var. Musikalvännerna var läskiga, och otrevliga. Vi dansade en stund, men sedan insåg jag och Sara att vi var tvugna att hitta hem. Vi sa hejdå till alla – ingen svarade.. Vi fortsatte gå, men Sara ersattes av Elaf (från min paralellklass i högstadiet) och vi hade snöbollskrig på hennes uppfart. Jag påpekade att det var skumt att det fanns snö där i Augusti. Hon ryckte på axlarna och kastade en isboll i huvudet på mig. Elakt.
Sen skulle jag hem, och jag tänkte gå in genom bakdörren som ledde till en källare. Tydligen så hade vi gjort om källaren till någon slags bönerum för en skum religion. Det kom ut en läskig man med jättelångt vitt skägg och buskiga, men spetsiga, svarta ögonbryn. Han bar på ett ljus och liksom kom emot mig. Jag vände och tänkte att jag nog skulle ta den vanliga dörren ändå. Jag gick på en liten stig och vände mig plötsligt om. Den där jäkla skägg-gubben var precis bakom mig! Jag hoppade till som fan, sprang in i huset och försökte låsa. Men det gick inte. Händerna darrade för mycket.

Då vaknade jag med ett ryck av att jag fick sms, från min nya telefonoperatör Orange, som verkar övertygade om att få sms från dem en gång i timmen är det bästa som kan hända i mitt liv.. Gaah. Vad skulle jag göra utan dem?

”Geeh, I feel like I just found out my favorite lovesong was written to a sandwich” - 27 dresses.
Ett tips Ivannia, se den filmen och identifiera dig som tusan med huvudrollen.
Galet.

Ni fattas mig.

Tisdag

Förmiddagen spenderades på stan. Shopping. Yes.
Jag lyckades förvånansvärt lätt att skaffa ett engelskt SIM-kort till mobilen, så nu har jag nytt nummer.
Vill ni ha tag på mig fungerar alltså inte mitt gamla nummer.

Annars investerade jag i en pyjamas, handdukar, skor (fina svarta promenadskor som funkar bra i skitväder – bra va, mamma?) och en plånbok. Jag slogs nämligen av hur fenomenalt opraktisk min plånbok från Sverige var, då den inte hade någon plats för mynt.
Engelsmännen har sjukt mycket mynt. Jag fattar inte hur de orkar. One penny, two pence, five pence, ten pence, twenty pence, fifty pence, one pound, two pounds. Det är dem jag har stött på i alla fall. Galna människor..

Efter stadsturen blev det en promenad längs stranden och esplanaden. Mah, det är så galet vackert. Fast.. det var lågvatten nu, så man kunde gå typ halva vägen till fastlandet. Jag hoppas verkligen att det blir sol snart så att vi kan spendera en dag på stranden.

Annars längtar jag mest efter att få träffa lite folk. Eftersom skolan inte har börjat ännu är vi en aning isolerade. Eller, vi har ju i alla fall varandra – jag och Seda. Och Pamela förstås.
Men det vore roligt att få lära känna lite engelska ungdomar liksom.

På torsdag ska vi få träffa de två pojkarna som bor hos Sally (Pams vän) och sen på fredag ska vi till Newport och träffa den andra svenskan på ön. Hon är från Bromma. Fint.

Så vill jag dedikera ett par rader till hästen som faktiskt firar sin födelsedag idag. Hon blir tretton flickan. (Maha) Stor häst. Nej, men allvarligt Ivannia.
Jag hoppas att du haft en underbar födelsedag med fina presenter och sånt. Och att du tyckte om min förstås.
Jag saknar dig en bit. En ganska stor en till och med.

Massor av kärlek.

Här är de utlovade bilderna.



Rummet. Min sida alltså. Min säng. Med blommiga lakan. Fint.



Sedas sida då alltså. Och Seda själv. Visst är hon fin? Och.. Jupiter. Ser ni vad hon läser?



Här är väl i princip resten av rummet. det vita underverkat till möbel i hörnet rymmer mina kläder.
Fint. Och Ivannia - ser du vem som sitter på hyllan?



Här är huset. Jag bor alltså i halva. Man går in där, vid pilen. Bilen är Pamelas. John, om du läser,
ser du vad det är för någon? ^^



Det här är min tyska. Och en sådan där typsik engelsk gata.



Utsikten fårn St John's hill. Staden ligger alltså på en jäkla massa kullar.



Det finns palmer! Helgalet liksom.




Finfina hus. Och sånt. Jag kommer förresten antagligen att dö i trafiken. För .. folk kör som dårar,
och jag har inte riktigt hajat det härm ed vänstertrafiken än. Och. Vägarna i staden består endast av kurvor.
Typ.



Ser ni havet? Fint.



Det finns en hel del fina hus också. Alla gjorde av tegel förstås. Jag har verkligen inte sett ett enda trähus.
Mah. Jag är lite kär i staden som sagt.

Nu är Seda lite uttråkad - hennes dator dog. Vi glömde adaptern. Dumt.

Jag saknar er ska ni veta.
Massa kärlek till folket!

Idag har vi fått en rundtur i Ryde.
Jag har sett min skola – ett tegelmonster – och så har vi varit på Union street och någon mer gata.
Where all the shops are, som Pamela uttryckte det.
Jag investerade i lite tvål och shampo. Och ett par tofflor. Rosa. För att det är min favoritfärg liksom.
Nej, faktiskt. Färgen vägs upp av att de är extremt sköna och varma. Wehey.

Den där springturen för att göra Veronica stolt blev det nog inte så mycket av.. men jag och Seda (tyskan) ska iväg till ”Smokey Joe’s” senare. Det är ett internetcafé och då ska jag uppdaera bloggen och se om det är någon som saknar mig så pass mycket att den komponerat ett mail. Maha. Spännande. Öh, poängen var i alla fall att då får vi ju en promenad i alla fall.

Jag ska försöka ladda upp ett par bilder på mitt rum och så också tror jag. Så ni får se hela härligheten.
Wunderbart!

Under stadsturen förundrades jag över att allt är billigare än i Sverige.
Mina tofflor till exempel kostade £3.50 – typ 42 kronor alltså. Finfint. Fast .. det kanske beror på att det är en sådan liten stad. Eller att det är en turiststad. Hm. Tål att funderas på.

Jag måste köpa ett par skor också, eftersom att de par jag tog med mig från Sverige är tygskor.
Inte jättesmart kanske.. Ett par rejäla jympaskor som är vattentäta alltså. Då blir mamma glad hemma i Sverige.

Det bor ju en svenska och en tyska i Newport (Öns huvudstad) och där ska den bästa shoppingen vara också. Det går bussar dit var tionde minut för £1. Det blir massa fint.

Vi var inne i någon slags turist informationsgrej också och fick en massa kartor så att vi ska lära oss hitta.

Tydligen så har jag en ångjärnväg på cykelavstånd från huset.
Pappa kommer att älska det.
Jag kanske besöker den till och med, bara för att göra honom stolt – och lite avundsjuk.

Pamela vill förresten para ihop mig med en vän till henne.
En 28-årig badvakt som för närvarande inte jobbar, utan tar hand om sin son som är 6 år.
Låter det inte som ett kap? Mahaha.
Jag försökte artigt förklara att 28 nog var lite för gammalt för mig. Jag tror att hon förstod.
Jag HOPPAS att hon förstod.

Att jag redan fyllt arton imponerade på henne förresten.
”Oh, then you can visit the local pubs!” utbrast hon glatt. Ja, sa jag. Fint är det.
Hon sa att Seda kunde följa med också, men hon fick visst nöja sig med ”Lemonade”.

Idag: Regn – Mjo. Fast snarare jättetätt duggregn som gör en helt blöt överallt, trots att man knapp lägger märke till det. Bloody weather!
Pojkar – None. Men så har jag varit extremt upptagen med att se på allt annat. Jag har knappt märkt om en hel parad Johnny Depp-wannabees hade paraderat förbi mig.

Senare tillägg:
Om pojkarna - 1. Bartendern på Joe's var massa massa söt. Jag ska nog bli stamkund här.
Eller .. ja .. det kommer jag ju att bli.

Resan är slut. Eller. Den kanske bara har börjat.

Nu är jag framme i alla fall. Ryde.
Det är troligen världens sötaste stad. Små slingrande gator kantadeav engelska små tegelhus. I love it.

Nu har jag ju inte sett så himla mycket egentligen – mer än buss stationen och en himla massa väspor – men det jag sett hittills har varit lovande.
Och .. väsporna beror på att det är någon slags helgdag. De är överallt. Vrålpimpade.

Nåja. Jag bor nog i Rydes minsta hus. Rydes fulaste hus till och med. Men jag gillar det.
Ungefär som när man tycker om en ful katt. För att den är så sliten och för att ingen annan skulle tycka om den.
Jag gillar det – huset. De lila heltäckningsmattorna och slitna väggfärgen till trots.

Nej, nu låter det som att jag klagar igen, det gör jag faktiskt inte. Först var jag lite tveksam, men det känns som att jag kan bo här. Det här kan vara mitt hus, för ett år. Jag har till och med fått en substitutkatt. Sheba.
Hon bor hos grannen, men kommer in hit när det regnar.
Så .. Jag lär se mycket av henne med andra ord.
Tyskan är livrädd för husdjur, av alla sorter, så det är ju lite synd om henne.
Mahaha, jag ska bota henne. Typ jama i hennes öra på nätterna.

Vi delar rum förresten. Ett rum med lila blå väggar och lila heltäckningsmatta. Det är inte vackert, men det har potential. Personlighet.

John: Vi såg en Lamborgini! Men det var inte så att jag stannade upp, blundade och tog mig själv i ansiktet med händerna. Det gjorde däremot den manliga delen av utbytesstudenterna.
På bilens registreringsskylt stod det dessutom – Bad boy. Ha ha. Ha ha ha ha ha.
Fånigaste jag sett tror jag bestämt. Det tappade ägaren cred på – massa cred.

Pamela är rätt fin hon med. Hon är inte den knubbiga Mrs Weasley, men hon är verkligen ingen snipig, hästansiktig kvinna heller.
Hon är blond, varken tjock eller smal och har sån där brittisk humor. Potential där med alltså. Yes.

Sara (alla andra med kanske för den delen), du kanske undrar om jag lyckats undvika att vara dryg mot folk hittills.
Hm, nja.
Jag var nog jäkligt dryg mot svensken fårn Danderyd, men det var oundvikligt. Han var 08a. Självgod och asdryg själv. Fast lite härlig också. Ibland. Honom var jag rätt så dryg mot alltså - fast han förtjänade det.
Och så har jag faktiskt drygat mig lite mot tyskan också. För att värma upp henne liksom. Jag får ta det stegvis. Maha. Stackars flicka.

Hon gav mig tysk choklad och någon skum grej som hennes mamma hade sytt/stickat/virkat.
Fan ta er som sa att jag inte behövde ta med någon present till henne. Wöh.
Jag improviserade och gav henne lite sverigegrejer. Hon tackade och tog emot.

Pamela gillade sin ABBA-skiva förresten. Yay. Jag hoppas bara att hon inte kommer spela den så mycket så att jag hör.

Imorgon ska vi göra stan. Och jag ska köpa allt som jag behöver som jag inte fick med mig. Det blir spännande.

Pamela verkar dessutom vara en hejare (åh, hypersvenskt uttryck! Ja!) på att prata i telefon, särskilt med hennes favorite gal pal Sally, som också har två utbytesstudenter. En pojk fårn Grönland (!) och en från Tyskland. De lär vi få träffa.
Om nu inte Pamela och Sallys relation helt går via telefonen – men då lär vi ju får prata med dem i alla fall. Fint.

Idag:
Regn – Ja, till en början. Sen så blev det faktiskt sol! Wow!
Pojkar – 0. None that’s caught my eye så att säga.

Imorgon kanske jag ska passa på att göra Veronica stolt och ta en springtur också. Det vore nog bra för mig. EF tror nämnligen att man kan leva på vitt bröd med tvivelaktigt pålägg, chips, kakor och vatten. Newsflash! Det kan man INTE.

Godnatt.

Lördag

Äventyret har tagit sin början.
Jag lämnade mitt trygga hem i Norrköping vid tiotiden på morgonen – efter en näst intill sömnlös natt – och blev avvinkad av ett par underbara själar.
Jag satt med gråten i halsen hela resan till Stockholm och Arlanda, eller, inte hela resan kanske, för jag somnade. Och då kändes det bättre sen.
Mina kära föräldrar följde med mig till flygplatsen och vinkade av mig (sötnosarna) och jag fick syn på de andra svenskarna som jag skulle åka med. En sorglig skara var min första bedömning. Trots det var det en angenäm flygresa och vi kom fram utan problem på vägen. Fast. Han jag satt bredvid luktade.. bebis. Nybytt, pudrad bebis. Ganska obehagligt. Fast alltså.. hade jag åkt själv hade det ldrig kunnat gå vägen. Jag var helt lost på Arlanda och fortsatte på det spåret även när vi landat i Heathrow. Tacka vet jag flygvana stockholmare.

När vi hade landat träffade vi EF-representanter och blev ihopfösta med en till grupp förskrämda utbytesstudenter. Typ 145 tyskar, 5 österrikare och 3 och en halv japan. Jag skådade de tyska linjerna efter MIN tysk och hittade två möjliga. Kunde dock inte vara cool nog att gå fram och hälsa då jag visste att det skulle blivit ett kort samtal.
Typ hej, är det du som är Seda? Jaha, hur känns det, gick resan bra? Vi ska visst bo tillsammans .. he he .. Öh, hejdå. Liksom. Det var min omuntra (Är det ett ord? Det borde det vara.) förutspåelse i alla fall.

Vi hängde på flygplatsen ett tag och fick inte särskilt mycket information alls. Vi lärde oss i alla fall att på Heathrow har man coola fontäner och hightech-toaletter med superhandtorkar. Det var inte helt bortkastad tid alltså. Yes.

Efter ett tag kom en buss som efter ett jäkla tag lyckades leverera oss till Winchester University där vi tillbringar natten. Och på bussresan, tro det eller ej, så hade jag en lagom lång och givande konversation med min tyska. Fint. Hon är liten. Kortare än jag (men inte kortare än Stephanie) och söt.

Jag skulle faktiskt vilja sträcka mig så långt som att säga att hon verkar perfekt. För vet ni vad – och nu kommer du sätta salivet (eller om du har något annat spännande i munnen) i halsen Ivannia – att på bussen va, så satt flickan och läste en bok.

Breaking Dawn av Stephenie Meyer.

Ja just det! Min tysk är den bästa alltså. Dessutom kom hon på den fenomenala idén att jag borde välja tyska som ämne i skolan. Då kunde hon hjälpa mig med läxorna. Perfekt.

Nu ligger jag på mitt rum på det fina universitetet. Det känns bra, luktar lite sådär friskt hotelligt. Fast golvet knarrar. Mitt emot mig bor svenskorna och en japan. Han hette Kan (eller något). Jag tyckte det var ett kort och bra namn. Han tyckte bara att det var kort.

Folk envisas förresten med att prata tyska med mig. Öh, är standardsvaret. English please? Oh, I’m sorry! Thought you were german. Din mamma kan vara tysk. Ser jag tysk ut? Mah. En pojk pratade franska med mig också. Som att jag skulle se fransk ut på minsta vis liksom. Puckoutbytesstudenter.

Nej alltså. Trots klagomålen så har jag fett trevligt. Att vara utbytesstuden är värt som tusan. (Jag har faktiskt umgåtts med 08or hela dagen. Eller. En svensk är faktiskt från Flen, som skulle kunna klassas som Sveriges fånigaste ortsnamn. Och en är från Strängnäs – som inte ligger i Dalarna. Har jag lärt mig.) Finfint.

Nu borde jag sova, jag och Sven. Myspys. Imorgon är det upp tidigt. Och sen, hej Pamela! Jag hoppas hon är en Mrs Weasley.

Förresten ska jag göra en liten studie här och se om jag kan motbevisa att det bara regnar jämt i England och att det i princip inte existerar några attraktiva varelser av manligt kön. Därför:

Hittills:
Regn: Ja, massa massa regn.
Pojkar värda min blick: 1 (Men jag tror minsann att han var fransman, så han räknas kanske inte.. Fast, jo, det får han visst göra.)

Jag insåg just att det här nog blir det sista jag skriver i Sverige. Jag åker ju imorgon. Men jag kommer skriva så mycket jag kan om mina äventyr, och uppdatera bloggen så fort jag kan ta mig till ett internetcafé eller liknande.

Fy tusan vad jag kommer att sakna folk.

Isle of Wight, Ryde, Pamela Benent - här kommer jag.
Bitterljuvt.

Hejdå.

Jag åker ju i morgon. Fast .. Jag har liksom inte förstått det än. Så för att försöka få in det i huvudet på mig själv underhåller (plågar) jag er med bilder från Ryde och Isle of Wight från http://www.isleofwightpictures.co.uk/. Det är ju fint. Jag klagar inte.

 
 

Och sen bjuder vi på lite humor från Johns favoritsida. Cyanide and hapiness. Jag gillart.

Det var lite som att dra ur en propp. Det gick inte att sluta. Förfärligt.
Jag gillar ju inte alls det här med avsked. Det suger fet hästballe helt enkelt. BLÖH.
Ett år går ganska fort, men det är mycket som kan hända, och det kommer hända saker - utan mig. Paniken liksom.

Hejdå fika med Jupitertjejerna idag. Det var fint. De är fantastiska. Jag kommer sakna flickorna som fan.

Och det blev ju inte bättre efter det. Mer sista-gången-grejer .. Jag och Sara hade vår sista myskväll. Disney och choklad. Finfint.
Sara somnade, men det gjorde ingenting. Sara somnar jämt. Det hade inte varit på riktigt om hon inte gjort det.

Sen gick jag hem, med musik i öronen.
Jag såg ett stjärnfall.
Fint avslut liksom.

Fan i helvetets jävla skitfitta.

Lite så är det. Fast .. positivt också liksom. På samma gång. Allt på samma gång.
Min Häst.
Min Pälsboll.

Augustifesten. Hela Norrköping vaknar.

Jag hade bestämt mig för att stanna hemma. Jag hade inte lust med någonting mer än att bädda ner mig i min säng och tycka synd om mig själv.
Sara ringde och förstörde det för mig. Av någon anledning kan jag visst inte säga nej till den flickan.. Nåja, jag var nog inte särskilt svårövertalad egentligen.

Så vi drog oss ner till staden. Träffade massa folk och såg på Rix FM festivalen. (Sprid inte ut det..) Ola var fånig, Nordman var ganska söt och Brolle var.. fånigare än jag vill att han ska vara. Han är ju fin. Måste han vara så .. göh?

Vi trallade runt lite vid karusellerna. Jag dansade lite, mindre frivilligt till en början, med Stina och en liten pojke vann (utan att riktigt vara medveten om det) en gummiboll åt mig. Fint.

Till slut hamnade vi på Trädgårn. Där är det alltid mysigt. Och vem hittar vi där, om inte käraste Johnen? Han var full och glad som tusan. Men han tyckte att det var ovärt att betala "tvåhundra spänn för att få komma in på Otten och hoppa". Vi satt och myste en stund. John fortsatte vara full och glad och ägnade sig åt svamla en hel massa, nästan fimpa i sin cider, svälja sin telefon hel och så vidare.
Höjdpunkten på kvällen var nog när han stoppade in tändaren i munnen och försökte tända den med cigaretten. Det var underbart.

Efter ett tag var det dags att dra sig hemåt. Men nu har ju bussarna ändrats och går helkonstigt så det slutade med att vi fick gå hem. Jag och Sara. Det var rätt mysigt ändå.


Jag börjar få lite ångest nu. Jag kommer sakna alla så förbannat mycket. Jag hatar det.

Stockholmshelgen var lyckad.
Fett nice och helt värd. (För att säga det så att 08or förstår alltså)

Vi blev välkommnade av huvudstadens egna Piff och Puff, fikade med mina små konfirmandisar, "chillade" hemma hos Ylvas kompis kompisar och drack champange. Mums.
Kom hem klockan sju på morgonen- inte lika mums.

På lördagen var vi trötta. Vi utforskade butikerna i centrum. Jag var sur, för min fina skjorta var slut precis överallt. Blä.
Kvällen spenderades på ett mysigt ställe som hette Little Persia, med några saltsjöbadisar som Ylva kände mer eller mindre. Vi var rätt trötta och drog oss hemåt i skaplig tid.

Söndagen dedikerades åt shopping äventyr. Igen. Jag var fortfarande sur över min skjorta och substituthandlade reafynd på Indiska i ett försök att må bättre.
Det lyckades ganska bra.

Så skulle Ylva jobba och de sista timmarna var de två norrköpingsborna vilse i storstan. Nej, det gick faktiskt förvånansvärt bra och vi var glada.
Vi passade dessutom på att riktigt pränta in de där stockholmsuttrycken. Fett nice liksom.

Det var en mysig helg.

Nu bär det av.
Mot hufvudstaden. Stockholm alltså - för er som är mindre begåvade.
Jag och käraste Sara. Och vi ska träffa Ylving. Det blir hur fint som helst.
Party, helt enkelt.

De är nog faktiskt två av mina favoriter förresten. Ylving och Sara alltså.
Så det blir nog en rätt så fin helg tror jag.
Jag och mina favoriter. I Stockholm.

Jag ska köpa lite grejer också har jag tänkt.
Fast bara små saker, lätta saker. Fina saker.

Igår lämnade jag barnvakteriet vidare till Sara förresten.
Det kändes väldigt bra, och jag tror faktiskt att både barnen och föräldrarna kommer att bli mer kära i henne än vad de är i mig. Faktiskt. Sar kan det där med barn förstår ni, liite bättre än jag.

Och annars så börjar paniken stiga lite nu.
Hur ska jag hinna träffa alla och säga hejdå innan jag åker?
Tänk om alla i England hatar mig?
Tänk om Pamela är en läskig, spinkig tant som luktar leverpastej och tvingar mig att äta läskiga saker?
Och tänk om Tyskan verkligen luktar korv, eller kebab för den delen (hon är visst lite fårn turkiet också, spännande). Fast.. kebab luktar ju ganska gott så det kan jag stå ut med. MEN. TÄnk om hon är otrevlig då? Eller inte pratar över huvud taget. Wöh.

Det är sådana här roliga och ångestfyllda tankar som upptar mitt huvud för tillfället.

Jag träffade Emil igår också. Kvalitetstid var det. Fast han fick hela min familj att skratta åt mig - den jäveln.
Jag kommer sakna honom. Kommer sakna det.
Stå två timmar utanför mitt hus och prata om allt, fast egentligen ingenting alls. Fint.

Nu ska jag nog titta på när Sara packar.
Hon blir så nervös då. ^^

Stockholm, här kommer vi. Lalala.

Jag börjar bli lite stressad nu. Jag som hade så mycket tid på mig, ingen brådska över huvud taget.
Vad hände? Gah.

Och igår var jag på bio med Mamma och såg Mamma Mia (Happy pill som tusan, värd att se.) och helt plötsligt slog det mig hur galet jävla mycket jag kommer sakna henne.
Min Mamma.
Att hon inte kommer finnas hos mig på ett år. Helgalet.
Då fick jag lite panik.

Jag har köpt världens finaste paraply (ply ply ply ply). Fint är det. Odrägligt fint till och med.
Tack lagerhaus liksom.
Nu önskar jag bara att jag hade ett par söta röda stövlar och en söt röd regnkappa att matcha med. Fint.
Uppdrag fynda i England kanske?
Där, om någonstans, borde de ju ha utvecklat regnkläder till något åtråvärt.
Annars är ju det en affärsidé. En regnklädeskollektion. Yeah.

Det har varit en sådan dag idag.
Ni vet, en sån där då man inte har lust att göra någonting.
Jag har vandrat omkring som en zombie i duntofflor och inte gjort något vettigt över huvud taget.
Förutom att hälsa på Jessica, det är ganska vettigt.

Och så har jag lagt mig till med nya favoritord - underbart.
Man tar ett positivt ord och lägger till något negativt.
T ex fantastiskt uselt, eller helt idiotiskt underbart.
Är det inte vackert?

Och i övrigt börjar jag inse att det är dags att börja ta avsked av människor nu. Det tycker jag inte om, och eftersom att jag inte vill inse det egentligen kan jag inte hålla mig allvarlig när folk blir sentimentala. Det slutar antingen med att jag skämtar bort det eller försöker övertyga dem om att de kommer ersätta mig med någon annan. Ibland både och.
Det är inte det att jag är okänslig. Jag orkar bara inte ta det till mig. Än.
Jag kommer sakna alla. Ofantligt mycket. 
Det är bara det att.. avsked är so not my bag of potato chips.. Tyvärr.
Jag är sorgligt usel på att vara sentimental - på riktigt.
Men jag är extremt bra på att vara oseriöst sentimental.
Vad kan jag säga.
It's just me.

Vänta bara. Jag kommer att bryta ihop. Bara så att ni vet, och inte blir besvikna.
Ni kanske bara inte får bevittna det.

Fredagskväll med Sara.
Vi skulle ut, jag var massa pepp.

Kvällen började hemma hos Sara. Det blev nostalgimusik och vin. Mums.
Sedan tog vi oss, efter många om och men, ner till stan. Trädgården var målet. Men där var det stängt.
Innan vi tagit oss så långt så att vi märkt det blev vi dock infångade av Saras, inte så läskiga, ragg och hans, lite mer läskiga, vänner. De hade en gul skåpbil med en skinnsoffa i. Vill ni följa med? Njaa.

Det är förresten mig de använder för att stanna bilarna när förskoleklasser ska korsa gatorna. Det visste ni inte, och inte jag heller. Kreativiteten vad gäller raggningsrepliker är det inget fel på i alla fall.

Vi slet oss ifrån pojkarna efter ett tag och de åkte vidare i sin skåpbil.

Trädgården var som sagt stängd, så vi drog vidare till Hugo där vi skulle träffa Linus och folk.
Det hela utvecklades till en mycket trevlig kväll och nostalgin fortsatte i och med att det fullständigt kryllade av gamla bekantskaper.
Dans dans dans. Och så vidare.

Ikväll är det avskedsfest. Vi får se hur det utvecklar sig.
Just nu är jag pyjamasklädd och sådär dagen-efter-ofräsch.
Underbart.
Det ska bli ändring på det snart.
Fint.

Hästen är galen. Crazyhorse.
Men hon är fin också. En riktigt prakthäst så att säga.

Vi har haft en trevlig kväll, eller .. Jag har haft en trevlig kväll i alla fall. Jag hoppas att hon haft det också.
Vi började med att inhandla diverse onyttigheter för att sedan vara kreativa en stund och skriva dadaistiska dikter på hennes kylskåp en stund. Vardagsrummet var nämligen invaderat av andra medlemmar av släkten Aguirre-Santander.

Efter ett tag fick vi tillgång till det populära rummet och vi slog oss ner och såg på Förtrollad.
Den var fånig, som jag trodde. Men rätt söt. Ivannia grät.
Inte jag.
Men det är ju så det brukar vara.

Efter filmen blev det en del pratande och mysande - trevligt - innan jag var tvungen att springa till bussen, som jag trots det ändå lyckades missa.
Det var sista bussen och även spårvagnarna hade slutat gå.
Attans.
Jag ringde min kära bror för att se om han var vaken - Icke. Han sov, och var inte nöjd över att bli väckt. Inte alls.
Klick i örat.
Jag tänkte att han har ju faktiskt ställt upp många gånger förut och varit jättesnäll. Han förtjänar sin nattsömn.
Min far svarade inte på sin telefon så jag drog slutsatsen att hela huset sov.
Ivannia ville få sin far att köra mig hem, men jag tyckte att det skulle vara rätt skönt med en promenad. Hon ville inte lyssna på mig. Jag fick springa ifrån henne för att få som jag ville.

Det är tur att hon inte är någon vidare kapplöpningshäst.

Jag gick hem. Det duggade lätt. det var mysigt, varmt.
Jag lyssnade på Slagsmålsklubben.
Det enda som störde friden var en grupp femtonåringar som hade någon slags busskurs-fest. Trots enträgna inbjudningar tackade jag nej och vandrade vidare.
Sen trampade jag på en snigel. Det var det otrevligaste på hela promenaden. Usch.

Det var en skön avslutning på kvällen.
Jag är nöjd med livet.

Ivannia har fått för sig att jag är för cool och tuff för att se på fåniga filmer. Att jag vill se Förtrollad på vår myskväll kan hon inte förstå. Den stackars flickan trodde att jag drev med henne.

Jag kan inte för mitt liv förstå var hon har fått något sådant ifrån.

Hej, min favoritfilm är Lejonkungen?

Käraste häst, har vi över huvud taget träffat varandra?

Igår va det utebio. I'm not there.
Jag hade sett halva filmen när det slog mig att jag inte förstod någonting. Jag insåg att det gjorde jag ju inte första gången jag såg den heller.. Dessutom var det kallt. Alla andra skulle gå. Utom de inbitna Dylan-fanatikerna (Vronkis, Ponny och, framför alla, Häst) som verkade ha hela filmen i ett litet nötskal.

Jag frös och hade ont i halsen, så det kändes rätt smart att följa med strömmen och dra mig hemåt.
Lite vuxenpoäng till mig där tycker jag.

Ikväll blir det myskväll med min allra käraste häst.
Vi ska kolla på fånig film och äta onyttiga saker.
Myspys.

Åh. Agony.
Det är vid sådana tillfällen man önskar att man kvävt spädbarnet i dess linda - så att säga.

Jag funderar lite över vad som hade kunnat vara och inser att - nej. Egentligen var det nog bara en förbjuden och ouppnåelig fantasi. Och det var allt, inget mer, är jag rädd.
Jag är bara ledsen att jag inte gjorde klart det. Från början.

Såhär, å andra sidan, kan det gå när min kamera bestämmer sig för att fungera ordentligt en period och jag är uttråkad. Det var faktiskt oerhört länge sedan jag lade upp några egocentrerade bilder. Så ni får stå ut. Sådetså.
Är det inte underbart med ett flertal egobilder på samma plats, med ungefär samma pose. Mjau.

 

 

Såhär kan det gå när man stäger in fyra ungdomar i en stuga mitt i ingenstanslandet Arkösund.
Det här är alltså midsommar, men jag är långsam.

Om jag inte redan skrivit det så innehöll midommar allt ifrån snapsvisor, tårtätning och jordgubbar till släktfotboll, försvinnanden och jordnötskastning.
Det var precis som det skulle vara alltså.

Tillägas bör att det som finns att se är skumma bilder som vi tog dagen innan midsommar för att undfly tristess. På den stora dagen däremot, då bestämde sig min kära gamla pensionärskamera för att dö. Hatkärlek i allra högsta grad oss emellan.

Bloggen fick sig en makeover. Jag är nöjd.

Anledning: Jag fick min biljett idag.

Nu känns det verkligen att det är på riktigt.
Jag åker om mindre än tre veckor.
Helt galet.
Shit.

Fredagskvällen var underbar. Den började med Krunegård och Kent.
Fantastiskt.
Krunegård var duktig - och jag hade pluggat in skivan hela veckan och kunde de flesta låtarna, fint - men det märktes att han var den lilla artisten. Inte det att han inte var bra, men Kent (med sin erfarenhet) var inte ens i samma klass.

Sista låten var Mannen i den vita hatten och publiken, som var i extas, överöstes av vit konfetti, hoppade och skrek. Stämningen var helt underbar. Wow. Är det enda ordet.

Konserten upplevdes i sällskap av Tove och John och då vi blivit ganska svettiga och ofräscha av allt hoppande och skrikande bestämde vi oss för att försöka göra oss lite snyggare hemma hos mig. John passade på att åka hem till sig till och med. Tanken var att han skulle komma tillbaka igen men den stackars pojken har dragit på sig något så skumt som halsfluss i örat och bestämde sig för att stå över nattens kommande eskapader.

Vi, de två återstående flickorna, ägnade oss åt att göra oss vackra på mitt rum med härliga toner av Kent i högtalarna. När vi ansåg oss snygga nog började den händelserika, om än korta, färden till Saras hus där det vankades förfest.
Tove lärde sig att öppna kapsyler på en soptunna. Skillat tycker jag.

Väl hos Sara blev vi en smula oroade på grund av avsaknaden av oljud. Har folket redan dragit ner till stan kanske? Men icke. Eftersom ingen öppnade dörren - trots upprepade pårigningar - så visade vi oss själva in.
Vi möttes av Nisse i hallen.
"Shhh .. Sara har somnat! Väck henne inte."
Vi ville inte störa den trötta värdinnan (Dålig nattsömn + långa arbetsdagar + lite flr stora mängder alkoholhaltiga drycker = utslagning) utan ägnade oss åt tårtätning och jämförande av magmuskulatur tillsammans med den andra gästerna.

Vi stötte på svårigheter vad det gällde att ta oss ner till centrum. John var ju sängliggande och min bror (som brukar ställa upp ibland - som den ängel han är) var upptagen med annat. det såg ut som att vi skulle få gå ner till stan.
Men.
Efter ett tag fick jag ett lite skumt samtal.
En alkoholiserad ung man som kommut över mitt nummer med något tvivelaktiga metoder ville verkligen att jag skulle få Tove till Hugo.
Jag förklarade tålmodigt att det, i allra högsta grad, var planen men att vi hade stött på lite svårigheter med transporten.
"Du råkar inte ha någon vän som är nykter ikväll som vill komma och hämta oss?", frågade jag - inte seriöst någonstans - varpå pojken nöjt svarade:
"Det fixar jag!"

Eftersom han inte lät särskilt nykter så vågade jag och den kära tove inte riktigt förlita oss på hans ord, men till vår förvåning och glädje fick jag snart ännu ett skumt samtal. Den här gången av en mycket nyktrare ung man som ville ha vägbeskrivning till Skarphagens Centrum. Allt såg ut att ordna sig.
Tydligen är det inte så lätt att hitta till Skarphagen som man kan tro - pojkarna lyckades på något vänster hamna ute vid Överskottsbolaget istället - men efter många om och men satt jag, Tove och Toves hängivna beundrare i en vit skåpbil påväg mot Hugo.

Väl där fick vi köa en liten stund och förklara för stackars förvirrade småländska pojkar att "ja, står det på fribiljetten att den går ut kl 24.00 så fungerar den nog inte kvart i ett..", men strax fick vi gå in - utan att visa leg. Jag blir upprörd.
Resterande delen av kvällen/natten ägnades åt dans och diverse förströelser.

Det var en riktigt lyckad kväll, som avslutandes med ett stopp på McDonalds. Fint.
Jag och Tove stupade i säng runt fem.
Vi var nöjda.

Jag är pepp som tusan.
Ikväll blir toppen.

Krunegård + Kent + Hugo

Fint som snus helt enkelt.

Allt flyter på bra som tusan. Jag älskar det.
Sommaren är min. Ett tag till.

Yes.