Josefine

Åh ljuva morgonstund.. hm, eller kanske inte.
Jag är ju faktiskt inte direkt någon morgon-entusiast, snarare tvärt om.
Men jag tror nog att jag ska ta mig igenom den här morgonen också.

Jag hade en fin liten uppenbarelse igår på spinningen - i form av en stilig blong ung man med polisonger.
Och jag måste erkänna det, jag är en sucker för polisonger. Varför vet jag inte riktigt, men det ser jävligt sofistikerat och stiligt ut. Jag gillar det.
Fast då ska det vara snygga polisonger också. Och det hade den här pojken lyckats med.
Tyvärr uppstod hinder i och med en annan lång ung man som hade cykeln mellan oss, och lyckades skymma sikten hela tiden. Samtidigt som han utsöndrade en stark odör av.. ja.. svett, vilket i sig inte är så konstigt eftersom det var i en träningssal, men det gav mig ändå smärre andingsproblem.
Attans.
Men min träningstimma blev endå lite mer spännande, trots hinder. ^^

Fast.. jag fick sjukt ont i foten efter ett tag och kunde inte cykla stående.
Ignorerade det till en början, men tillslut gick det inte mer.
Fothelvete.

Sömnproblemen har gjort sig påminda nu igen.
Jag fattar inte, jag är dödstrött men min kropp verkar inte kunna slappna av ändå.
Eller kanske snarare mitt huvud.
Jag hatar det.
Därför har jag lagt upp dagen såhär:
Efter skolan, direkt hem och äta. Åka tillbaka ner på stan och träna för att därefter ta mig hem till ca halv tio.
Se på tv som Veronica tipsade om - Velvet (?), något modeprogram, blir spännande.
Och sen efter det - straight to bed. Och då ska jag bannemej sova.

Faktiskt så känns det ungefär som så att jag skulle lägga mig ner på golvet här och sova hela natten.

Äntligen klar, med blandade känslor.
Det kändes som att det var en sådan där bok som man bara måste läsa, men jag kan inte säga att det var en roande upplevelse precis hela tiden.
Den är ju ganska långdragen och Defoe har väldigt långa utläggningar om vad Robinson har för sig, in i minsta detalj.
Men det var ändå med glädje som jag läste de sista kapitlen.
Den var helt klart bra, och det är ju en klassiker.
Jag är inte besviken.

Vi såg den på historian och jag gillade den - skarpt.
Särskilt det att Sofia Coppola verkligen verkar ha fokuserat på att visa att hon trots allt bara var en tonåring, en förvirrad och hjäntvättad tonåring till på köpet.

Filmen handlar alltså om Marie Antoinette som var prinsessa i Österrike och giftes bort med Ludvig XVI, den blivande kungen av Frankrike, vid fjorton års ålder för att sedan festa en hel massa, föda ett par barn och slutligen bli avrättad i giljotinen i och med den franska revolutionen.

Det var intressant att få en inblick i hovlivet under rokokon, och jag gillade hur de hade blandat all denna sjuttonhundratalskultur med härlig rockmusik. Det gjorde mig glad.

Favoritscenen var den när Marie Antoinette och några av hennes vänner efter en kväll av festande vinglande och småfulla tar sig ner till en sjö och tittar på soluppgången.
Om man bara bortser från kläderna så skulle det kunna vara vilken tonåring som helst.
Åh, jag gillar den verkligen.
Fint.

Jag, Johanna och Tove var de roliga herdarna som dansade med käppar, spelade
rugby med jesusbarnet och så.
Dansen var rolig, men jag hade hellre gjort något sådant här som de fina pojkarna
från Durmstrang i Harry Potter - filmen. Hade inte det varit rätt tufft?

I see a red door and I want it painted black
No colors anymore I want them to turn black
I see the girls walk by dressed in their summer clothes
I have to turn my head until my darkness goes

I see a line of cars and they're all painted black
With flowers and my love, both never to come back
I see people turn their heads and quickly look away
Like a newborn baby it just happens ev'ryday

I look inside myself and see my heart is black
I see my red door and it has been painted black
Maybe then I'll fade away and not have to face the facts
It's not easy facing up when your whole world is black

No more will my green sea go turn a deeper blue
I could not forsee this thing happening to you
If I look hard enough into the setting sun
My love will laugh with me before the morning comes

I see a red door and I want it painted black
No colors anymore I want them to turn black
I see the girls walk by dressed in their summer clothes
I have to turn my head until my darkness goes

Hmm, hmm, hmm...

I wanna see it painted black, painted black
Black as night, black as coal
I wanna see the sun, blotted out from the sky
I wanna see it painted, painted, painted, painted black
Yeah

Det är sorgligt det där när man inser att man faktiskt inte längre är involverad i en väns liv.
Att man inte ha rnågon aning om vad som händer henne. Vad som gör henne glad, vad som gör henne ledsen.
man vet inte när hon grät sist. Man vet inte vad det där roliga som hände henne förra veckan är.
Allt sådan där man visste förut.
Och det är en person som man har så oerhörda minnen med, en person som man älskar.
Men som man inser att man fatkiskt knappt vet något om längre.
Sorgligt som tusan.
Och man vet att man borde höra av sig, men det händer så mycket annat hela tiden, och personen i fråga är precis lika dålig på att höra av sig.
Men grejen är ju att en dag kan man vakna upp och inse att det är försent, eller inse att man bara inte bryr sig längre. Vilket som är värst kan man ju fråga sig.

Jag saknar dig.

Okej, hej, jag kan officiellt stämplas som en chicken.
Jag hade ju bestämt mig för att ge "Allah"-killen en chans och skulle därför träffa honom idag.
Vad kunde det skada liksom?
Han har dock smsat konstant hela fredag kväll, lördag och hela dagen idag så jag tyckte att han verkade en smula efterhängsen.. Men ändå, alla är värda en chans.
Vi skulle ses efter att jag hade tränat, men under träningen insåg jag att jag vet ju faktiskt ingenting om pojken, mer än att han verkade trevlig.
Jag har ingen aning om hur gammal han är, vad han sysselstätter sig med etc.
Utan att jag riktigt ville det började min hjärna måla upp en massa mardrömscenarion om vad som kunde gå fel och jag insåg att nej.. jag vill nog inte träffa honom alls.

Vi hade bestämt vart vi skulle ses, men så tyckte han att jag skulle komma ner till polishuset. Det tyckte inte jag, han fick komma till södertull. Tio minuter skulle det ta, alltså borde han vara framme ungefär halv.
Jag hatar ju att vänta, så jag gick till den bestämda mötesplatsen någon minut efter halv.
Där stod jag och tänkte ungefär "Snälla kom inte, kom inte, kom inte!" och plötsligt slog det mig att härs tår jag och väntar på en människa som jag faktiskt inte ens vill träffa.
Men jag vill ju inte vara elak och bara dra.. så jag tänkte att jag ger honom tio minuter att ta sig dit, men har han inte kommit då så drar jag.
Jag panikringde ett samtal till Ivannia också för att få höra att jag inte är världens största as. Det kändes bra.
Lite synd om flickan bara, för hon var tvungen att ta sig upp ur badet för att svara i telefon. Maha.

Så i alla fall. det slutade med att jag gick därifrån. Jag satt på bussen, och kände mig en smula elak, då jag fick ett sms:
Jag kommer om 5 min.
Jag svarade att jag var ledsen men att jag var tvungen att åka hem.
Han tyckte att jag skulle komma tillbaka, jag höll inte med.

Jag vet att jag var massa massa elak och dum som sa att jag ville träffa honom och sen drog.
Men nu har han smsat typ hundratjugofem gånger och ringt tre gånger.. Så jag känner att det var nog lika så bra.
Då kan jag vara en chicken, och jag är glad för det.
För väldigt efterhängsna killar som varken kan fatta en vink eller ta ett nej går fetbort. Inte okej, sådetså.

Förlåt mig, jag totalmissade poängen i hela barbie-episoden. Skyller på trötthet..
Men det jag blev upprörd över var att de kallade mig "barbie" - som en komplimang.
Och jag frågar mig, sen NÄR är det en komplimang att bli kallad för en oproportionerlig jävla plastdocka med noll IQ?
Jag uppskattar det inte i alla fall, för mig är det en rejälv förolämpning. Inte snyggt killar, inte snyggt..
Och jag skulle bli rejält chockad om jag träffade någon som faktiskt tyckte att det var snällt.
Så, det var alltså själva grejen. Hoppas att jag har bringat lite klarhet här nu.

Frågan kvarstår fortfarande, vad är det för fel på folk, eller.. är det jag?
Jag måste ju på något vis sända ut signaler som gör att jag drar alla skumma människor till mig.
Kanske borde undersöka det där.
Men liksom.. va?
Och att det alltid kommer i sådana oregelbundna vågor. Helsjukt.
Godnatt.

Jag känner mig nöjd och genuint glad efter en väldigt lyckad dag.
Dagen var väl inte särskilt innehållsrik i sig, men kvällen var desto trevligare då den bestod av en långfika med min kära Ivannia. Vi pratade oavbrutet i sex timmar - galet.
Dock missuppfattade jag, eller ja, det handlar väl mest om att jag har ett uselt minne, när vi skulle träffas. Så jag var en halvtimme tidig till vårt möte.
Lyckligt ovetande som jag var sätter jag mig på en bänk och väntar och lyssnar på The Cure. Wiie.

Helt plötsligt från ingen stans kommer en hand framför ansiktet på mig. Jag ger ifrån mig ett urfånigt litet pip och hoppar sisådär en halvmeter upp i luften, vänder mig om i tron om att det är Ivannia som roat sig i ett utbrott av morbid humor, och finner mig stå öga mot öga med en överförfiskad ung man.

Han - Hej, vad gör du?
Jag - Jag sitter och väntar på en vän..
Han - Jaha, blir det fest eller?
Jag - Njae, vi ska och fika.
Han - Jaha.. vart då någonstans?
Jag - Öh.. på världens bar.
Han - Jaha.. så då blir det inget sex då alltså?
Jag - Vad fan.. va?!
Han - Ja, alltså, du vill inte ha sex med mig då alltså?
Jag - NEJ!!
Han - Nähej.. okej, för jag har letat efter en tjej som vill det typ hela kvällen, vet du var de finns eller?
Jag - Öhm.. hrm.. du kan ju prova nere i hamnen..?
Han - Jaha, brukar du hålla till där eller?
Jag - Men nej för fan.. men äsch.. Är du arton då?
Han - Nej jag är sjutton. (Ser oförstående ut)
Jag - Jaha.. jag tänkte att annars kunde du ju gå till Otten.
Han - Jaha.. aja, men du ville alltså inte då då?
Jag - Nej du.. jag tror att jag klarar mig..
Han - Jaha, okej.. aja, då ksa jag väl dra vidare då då.
Jag - Joo.. lycka till hördu.

Pojken avlägsnar sig obekymrat vinglande och stannar ett tag för att uträtta sina behov på De Geergymnasiets vägg.. Jag slits mellan en lätt chock av obehaget och en kittlande komik. Att han var ensam och så pass pckad vid strax efter sju på kvällen tycker jag var en bedrift.. Och vad tusan är det för fel på folk egentligen?!
Men skräcken för att något liknande skulle hända tog överhanden och jag skickade ett panikartat sms till Ivannia, som en smula konfunderad svarade att vi ju inte skulle träffas förrän kvart i åtta.
Fan fan fan - tänkte jag, men fick henne att komma ut ändå.

Vi tog oss till Världens bar och satt och studerade människor och diskuterade i stort sätt allt mellan himmel och jord. Där satt vi väl till strax efter tio när vi kände att vi ville röra på oss litegrann och så kom det sig att vi drog oss in mot stan. Ivannia insåg att hon var hungrig så vi gjorde en avstickare in till McDonalds och stillade vår hunger med diverse "mat".
I "båset" bredvid vårat sitter ett antal killar och pratar högt.
När Ivannia går och köper något och lämnar mig ensam kvar får jag en obehaglig känsla av att ngåon tittar på mig, vänder mig åt deras håll, och ycket riktigt, en av dem sitter och tittar. Irriterande tycker jag.. ignorerar.
Men då börjar de prata.
"Bla bla bla Barbie, kolla barbie, bla bla bla"
Vad tusan, tänker jag.. vem snackar de om? Jag inser ganska snabbt att det måste vara mig, eftersom snabbmatsrestaurangen vid den här tidpunkten var förvånansvärt avfolkad.
En av killarna vänder sig mot mig och frågar vad jag gör. Jag svarar ganska avmätt att jag sitter ju och äter glass.. (det ser väl för tusan varenda jäkel). Han undrar om det är trevligt och jag förklarar i målande ordalag hur öerhört trevligt det i faktum är varpå han säger, jaha, men min kompis här tycker i alla fall att du är väldigt söt. Jaha.. säger jag, Trevligt, tack så mkt.
Kollar en msula panikslaget efter Ivannia som är borta vid kassan.
Den ängeln tolkar min blick alldeles korrekt, skyndar sig tillbaka och söger att nu går vi.
Jag suckar tacksamt, jag gillar ju faktiskt inte sånt där.. Det känns alltid lika obehagligt och fel. Nej, bara nej.

Vi bestämmer oss för att gå hem till Ivannia istället och där fortsätter vi med våra samtal.
Jag tycker att det är så fint att vi har så pass mycket att prata om så det aldrig blir något avbrott, förutom av naturliga omständigtheter förstås.
Det är jävligt fint faktiskt.
Nu ska jag sova tror jag, det börjar bli dags.

Just to do something spontaneous, give somone the benefit of the doubt. I think I will.

Bara för att den är så jävla jag.

Fredagskvällen var lyckad.
Moa ringde och frågade om jag ivlle följa med på fest, vilket jag faktiskt kände för och så bar det av till några av hennes vänner först och sen vidare till någon privatfest som några pojkar hade fixat i blå huset (av alla ställen). Jag och Moa gick dock riktigt riktigt fel först och hamnade nere i någon gubb-bar.. Det var en smula läskigt sådär.
Men strax efter det hittade vi rätt och jag tror att pojkarna som anordnat festen led av en smula storhetsvansinne - de tog inträde, hade vakter och garderob etc. Men alla ska ju få ha sitt roliga. En av anledningarna kan ju vara att de hade bar också.
Och så var det ju ett problem.. Det var artonårsgräns. Attans tänkte jag, men vad kunde det egentligen skada att försöka ta sig in ändå? Jag är ju lite stolt för jag tror bannemej att det är första gången som jag flirtat mig in någonstans. Såhär gick det till:

Vaktsnubben - Får jag se legitimation?
Jag - Åh.. öh, jag visste inte att man behövde det så jag har ingen med mig..
Vaktsnubben - Jaha, ja då kommer du inte in.. Eller.. är du arton?
Jag - (Får panik, ska jag ljuga eller inte aaaah, wöwöwö..?!) Öh.. asså.. hmm.. nej..
Vaktsnubben - Okej, men då finns det inget jag kan göra.
Jag - Men.. alltså, jag ska bara vara här en kort stund och jag har inga pengar så jag ändå inte köpa något att dricka. (Ler stort som tusan.)
Vaktsnubben - Okej, gå in gå in.. men det är BARA för att du är söt.
Wuhuw. ^^

Fast.. jag medger, det var ju inte smidigt precis, jag behöver nog träna på det där. xP
Väl inne var väl inte själva festen någon jättehit, jag ville dansa men det var det inga som gjorde.
Men vi hade rätt så roligt i alla fall, och efter ett tag så skulle resten av folket dra vidare till krogen och eftersom jag starkt betvivlade mina chanser att kunna flirta mig in där så bestämde jag mig för att det var dags att åka hemåt. Det gjorde mig inte så mycket heller, för jag var massa trött.
Så jag ringde min käraste bror som sa att han skulle komma och hämta mig.

Men jag fick stå och vänta ett tag och då går det förbi två killar och hälsar.
Jag är ju artig och så (eller.. i alla fall försöker vara) så jag hälsade tillbaka, varpå pojkarna stannar och börjar prata.
Vart ska jag? Varöfr ska jag hem? Jaha, jag är inte arton, aja, men jag kan följa med hem till dem och festa, nehej, inte det? Väntar jag på bussen? Brorsan kommer och hämtar, jaha, men hejdå då!
De var trevliga men det är alltid med en smula obehag sånt där händer, för mig i alla fall.
Så de gick vidare, kommer ett tjugotal meter, gör helt om och kommer (till min stora förskräckelse) tillbaka.
De går fram till mig igen, den ena ler lite generat och börjar fråga vart jag bor och så. Efter en stunds småprat kommer han fram till att han vill ha mitt nummer. Jag vet inte alls vad jag ska säga, människan är trevlig men jag känner honom inte! Öh, öh.. blackout.. Men jag vet ju inte ens vad du heter?
Åh, vad dum han är, tycker han och sträcker fram handen. Han säger sitt namn, och i mina öron låter det ungefär som "Allah", vilket jag tycker är ett väldigt skumt namn eftersom det väl bertyder "gud" på arabiska? Och så borde man ju inte kunna heta. Men jag godtar det, och han frågar igen om mitt nummer.
Jag får panik, vet inte alls vad jag ska säga, ska man säga nej, ljuga, ge honom fel nummer, ge honom rätt nummer?! Aaaah.. jag kommer inte på något alls och det slutar med att jag hör mig själv ge honom mitt rummer - RÄTT nummer.
Okej, jag ringer i morgon säger han och jag hoppar in i bilen som min bror just har dykt upp med och åker hem.

Grubblar lite på hemvägen.. nu kommer han ju antagligen att ringa, vill jag det? Hm.. nja, men han var ju väldigt trevlig. Fast asch.. jag vet inte?!
Väl hemma smsar han i alla fall, frågar om jag vet vem han är, så jag svarar att han antagligen är killen jag precis gav mitt nummer till. Jag ville ju inte skriva "Ja.. jag antar att du är den där "Allah" som jag träffade på stan.." eftersom jag kände att jag antagligen hade hört fel, vilket det i sinom tid visade sig att jag hade.
Han svarade i alla fall att ja, det var han och då måste ju jag vara den fina tjejen som han gav sitt hjärta till för en stund sedan.
Var inte den repliken cheesy, så säg? xD
Nåja, vi smsar ett tag och jag tänker att jag kan väl inte ta ngåon större skada av att träffa pojken egentligen.

Sent om sider går jag och lägger mig, efter många långa och undehållande diskussioner om humor, dödstraff, rännesanslitteratur, hulahuladans och kemiska beteckningar. Fråga inte.
Och nu på morgonen har han smsat igen, och jag känner nog inte alls för att träffa honom. Inte idag.. Kanske en annan dag.
Dessutom har jag förbannat ont i min fot och haltar?! Hur tusan gick det till? Jag har inget minne av att ha ramlat eller någonting.. Och jag drack inte en droppe igår, jag var inte på det humöret.
Vi klättrade ju i och för sig över ett staket, men det var runt nio eller något, så det borde jag ju bannemej ha börjat känna av igårkväll. Jävla fot.

Och så hade jag sjukt skumma drömmar i natt.
Någon snodde min jacka.. men jag hittade den, med plånboken i, bankkortet kvar. Det de hade tagit var bibliotekskortet och friskis & svettis - kortet. Vad tusan?
Det kanske är min största rädsla just nu. Mahaha.
Okej, in i dushen kanske?
För att sedan övertala någon om att den inte vill något helre än att ugmås med mig idag/kväll.

Vad är det förresten med oss människor som gör att vi måste sätta en ettikett på precis allting? Måste man verkligen kategorisera in varenda jäkla känsla, sak eller person som finns?
Varför kan vi inte bara få.. vara? Varför ska man vara tvungen att välja?

Varför?

Alltså Ivannia Aguirre Santander! Man GÖR INTE såhär mot mig! Men skriver inte ett sms där man antyder att man har en massa saker att berätta men inte vill gå in på detaljer och upplyser mig om att jag måste vänta på att få veta allt till i morgon! Inte om man, som de flesta borde vara, är medveten om att jag är ungefär den mest nyfikna människa på denna jord. Hur ska jag kunna sova inatt?! Va? VA?!
Hm, nja okej, just det lär ju inte bli något problem i sig eftersom jag är dödstrött, men fortfarande! Raawr!
Jag vill veta, nu nu NU!
Jag hoppas att den stackars flickan inte är lyckligt ovetande om dessa fakta och att hon inte kommer bli sådär överdrivet chockad i morgon när jag bokstavligt talat flyger på henne och hotar henne till livet om hon inte spottar ut sin spännande information på tre röda.
Ungefär.
Annars måste jag ju tillägga att jag är glad för hennes skull eftersom det verkade positivt, och eftersom jag faktiskt är väldigt fäst vid denna smått underliga men på sitt eget sätt helt otroligt härliga person, så HURRA.
Det var då fan på tiden. Nu kanske jag tar ut en massa glädje i förskott osv men låt mig - jag är som sagt dödstrött.

Du vet är en låt riktigt berör dig. När det känns som att den är skriver precis till dig och du kan känna igen dig i varenda liten textrad. När en låt är så vacker att det riktigt värker i dig och du inte kan hitta på något sätt för att få utlopp för den obeskrivliga glädje och samtidiga melankoli som du känner när någon annan sätter ord på dina egna tankar och känslor. När du vill sjunga låten så högt det bara går men inte vågar för att du är rädd att du ska förstöra den på något vis. När du nästan får tårar i ögongen bara av att tänka på den. När du kan lyssna på den om och om igen och varje gång hitta något nytt litet ord som i sig betyder tusen för dig och gör låten ännu mer komplett. När den melodiska harmonin stämmer precis överens med det du själv känner i samma stund.
Då har du hittat en bra låt. Och det har jag.
Jag är kär, inte en sådan där övergående kärlek, utan en everlasting - let's grow old together - I'll never leave you - kärlek som man sällan upplever. Så känner jag, och det är bara, bara på grund av den här underbara låten.

Loke - Urusel vals.

Den är bara så jävla.. jag.

Var på föreläsning på pappas jobb idag. Jättebra, jag gillade gubben/mannen (vad säger man?). Nåja, det roligaste var nog att han började med att ta av sig strumporna och sa att han alltid brukar vara barfota när han talar. ^^ Alla har vi ju våra idéer.
Men han hade i alla fall väldigt många bra åsikter och argument, jag gillade det, mkt.
Dessutom var det ju också lite kvalitetstid med min kära pappa, vilket han verkade uppskatta - jag med.

Vi måste krossa det fossila kapitalet innan det krossar vår planet.

Jag läser min nya vampyrbok nu. Jag har äntligen lyckats börja. Efter att ha läst Stephenie Meyers böcker känns ju alla andra som lite.. hm.. sämre. xP
Men jag fick en glad överraskning, så här långt i alla fall.
Fas tjag måste säga att den här boken är väldigt speciell.
Tänk er ett samhälle där vampyrer är ett välkänt faktum, att de är accepterade och att de allt som oftast livnär sig på framklonat blod.
Det är en väldig kontrast mot alla andra vampyrböcker jag läst, men det är nyskapande.
Jag gillar det.

Nu har det äntligen skett, ögonblicket som jag längtat efter i ungefär ett och ett halvt år - Tandställningen rök i morse. Lyckan är!
Fast trots min otålighet att bli av med åbäket va rmin första reaktion ungefär "men nej sätt på den igen! AHH!"
Det är RIKTIGT läskigt att se sina tänder igen, de är.. gigantiska. xP haha, och jag känner mig naken!

Min kära far formulerade det i telefon till Sara som att: "Jaa.. Josefine, hon är nyrenoverad och flera kilo lättare!"
Han har alltid haft ett underbart sinne för humor. xP

Människan kan ju i stort sätt vänja sig vi vad som helst, och jag antar att ävenj ag kan såt ut med en plastbit i munnen på nätterna. MEN DET ÄR ÄCKLIGT! Och jag gillar det inte! Men som sagt.. man vänjer sig. ^^
Jag känner mig något fruktansvärt oattraktiv för tillfället. Wööh.

Men det blir ju bättre det också.
Grattis till mig i alla fall, och.. jag lovar, jag är glad! Trots alla klagomål. ;D

Tänkte passa på att tipsa er om Hanna Fridéns blogg när jag ändå sitter här. Bara för att hon är så sjukt jävla bra och för att man verkligen får ut något av att läsa det hon skriver.
Hon blandar fenomenal bajshumor med oerhört vettiga politiska tankar samt ett och annat inlägg om mode. Dessutom är hon en sådan där person man skulle vilja vara som. I alla fall jag. LÄS.

Helg igen, underbar efterlängtade helg - Och vad har jag sysselsatt mig med denna underbara lördag då? Jo.. jag började dagen någotsånär duktigt med att träna med Veronica och Maja, jättebra, eller.. kanske inte egentligen eftersom jag i veckan lyckades dra på mig en liten förkylning och sen stod ute i regnet i flera timmar och samtalade under natten. Så.. träningen var bram det var skönt att få komma igång igen, men snek om jag hem och kollapsade ungefär.
Jag hade ju tänkt att jag skulle ha en hemmakväll för jag fick för mig att det vore bra för mig. Fast så tänker jag ofta å andra sidan, och det slutar alltid med att jag klättrar på väggarna och måste hitta på något att göra.
Fast idag har jag mest legat avdomnad i min säng och smågluttat på One Tree Hill säsong 2, vilket förstås inte är fy skam det heller.
Kände mig en smula dryg som tackade nej till erbjudanden av söta vänner, eftersom jag säkert hade orkat med det egentligen om jag bara intalade mig att jag inte var sjuk (för tro mig, är det något jag kan så är det att intala mig själv saker) men jag kände faktiskt att jag inte skulle vara något vidare sällskap, och då kan man lika gärna strunta i det.
Och nu mår jag faktiskt bättre dessutom. Hurra för mig.

Fast nu tror jag ändå att jag ska gå och dra något gammalt över mig. ^^

Ovan syns en konversation mellan mig och min kära vän John. Jag känner mig så glad och omtyckt, här fick jag ju precis det jag bad om. Bekräftelse ja! Wey! xD
Dessutom hade pojkarna en förbannat rolig incident på E4an påväg upp. Sådär sjukt kul så att man nästan avlider. Jag sitter just nu och asgarvar (alldeles ensam) franför datorn och vågar inte riktigt tro på det ännu - eftersom John faktiskt har lurat mig ett x antal gånger förut. Men skämt eller ej så är det helt otroligt roligt.

Igår stötte jag på ett stort mysterium på Emils blogg. Han svarade på frågor ur en sådan där tråkig lista som ciskulerar överallt på internet. Jag tror ni vet vad jag menar.
I alla fall så hade han svarat oerhört undvikande på frågan om huruvida han har en hemlig fetisch.
Sjävklart blev jag jättenyfiken och var tvungen att luska i ämnet. Så ovan ser vi alltså vad Emil gillar, så om man vill ha honom på fall ska man visst kringla håret som prinsessan Leah.
Haha, okej, egentligen var det väl kanske inte riktigt så han menade, men det skulle onekligen vara roligt. Så låt oss alla låtsas som att Emil har en stor crush på Leah. Jag ska nog tipsa alla han framtida flickvänner om att de ska använda sig av en guldbikini när de ska ha sina mer "intima" stunder. Kanske till och med ge dem en liten bild av prinsessan. För att hjälpa dem på traven liksom. Mihi. ^^

Nytt år, ny termin, nya tag, nya möjligheter. Det ska bli minnesvärt det lovar jag.
Det är ju trots allt sista terminen i Sverige nu. ^^ ÅÅH! Jag längtar så jag spricker! Vill åka nu, nu, nu, NU!!
Jag har stora förväntningar på det här året faktiskt, det ska bli sjukt bra.

Skolan har dragit igång igen och det känns riktigt skönt att få starta upp allt, att få sätta igång med alla aktiviteterna. Mot slutet bestod jullovet mest av verklighetsflykt i form av böcker, filmer etc. Inte för att läsa någonsin har varit ett dåligt tidsfördriv, men allt detta görande av ingenting alls har resulterat i en oerhört rastlöshet.. Så jag är "back on track" med andra ord.
Min första tanke i måndags när jag återigen gick in genom entrédörrarna till De Geergymnasiet var ett rungande "ÅHNEEEEEEJ...", men jag insåg efter en ganska kort stund at det var många ansikten jag saknat under lovet - härligt att se alla igen.

Åh, jag måste ju berätta om den oerhörda bedrift jag lyckades med i söndags. Jag skulle, med rätt så hög fart, springa upp för en trappa men missar på något vänster själva trappstegen och springer rakt in i trappräcket.. med höftbenet, av alla kroppsdelar?! Det gjorde fruktansvärt ont och jag skrek - tro mig. Det är ju en sjukt onödig kroppsdel att slå i, det är ju inte precis som att den sticker ut eller så.. Lyckat.
Nu känns det som att jag borde ha ett gigantiskt blåmärke, men tursamt nog har jag undsluppit det. Wehey for me.

Någon Arjeplog resa blev det ju inte av - en kombination av en upptagen Gustav, en fegis-John och envisa föräldrar. Nej, jag klandrar inte pojkarna egentligen. Jag hade aldrig ens erbjudit mig att övertala någons föräldrar.. Men jag sitter och är en smula (som i jättemycket!) avundsjuk på dem just nu.. Jag hoppas i alla falla att de har sjukt roligt där uppe i Lappland, och ja, för att vara helt ärlig, och som den hemska människa jag är, så hoppas jag även en smula att de ramlar på en isfläck eller så. I alla fall att de tänker att det "nog skulle ha varit roligare om Josefine var med ändå". Det skulle jag tycka om. ^^

Jag pratade precis i telefon med min kära Sara, som jag också vill slå lite grann men ganska hårt för den ungen är i Egypten, och jag insåg plötsligt hur oerhört mycket jag saknar den flickan. Men hon kommer ju hem på torsdag så det är ju ingen större fara egentligen.
Hon är visst värd en hel massa kameler har jag hört ryktas och hennes lillebror jobbar på att övertala hennes föräldrar att sälja henne, men förhoppningsvis är hon med på planet hem i alla fall.

Och jag hade ett samtal med min kära mor idag också, tänk det ni, där vi diskuterade konflikten jag har med min mage. Vi kommer ju inte alls överens.. Diskussionen ledde till att mamma börjar fundera på om jag är glutenallergiker. Vore inte det fullständigt underbart? Att vara både laktosintolerant och glutenallergiker!? ÅÅH VAD JAG SKULLE ÄLSKA DET WÖWÖWÖH.... Jag har ju för tusan aldrig varit allergisk mot NÅGOT i hela mitt liv! Vad är felet? Jag avskyr det, och jag hoppas innerligt att så inte är fallet..
Då blir jag ledsen faktiskt. Det skulle väl antagligen inte röra sig om någon allvalig allergi i sig förstås, men det är fruktansvärt irriterande att inte kunna äta vad man vill. BLÄ.
Nä vad säger ni, jag kanske ska gå och bli vegan direkt?
Det är antagligen ingenting att oroa sig för alls. Jag är friskast i stan. Sådetså.

Det känns som att det kanske börjar bli dags att ge upp.. Jag har försökt och försökt - tro mig, hur mycket som helst, men jag tycks inte kunna komma ifrån det. Det kommer inget positivt ur det hela, jag känner mig till största delen bara elak och omvärlden kan ju knappast tycka att det är särskilt underhållande, egentligen..
Det är inte rättvist mot någon av oss.
So maybe.. It's time for us to go our separate ways?

Jag saknar Jessica som en tok och jag tycker att hon kan komma hem snart och sluta lämna mig ensam utan henne här i kalla jävla Sverige. Dumdumma unge som åker ut i stora världen. Kom hem nu? Du är mig kärast. <3

Det första sagt av Robbin i en diskussion om fridykning:

"Ja, men en människa kan ju hålla andan i 40 minuter.."

Det finaste var att han var så säker på sin sak.
Nummer två var så fint tt jag måste skriva ner det. Jag befinner mig alltså hemma hos Veronica tillsammans med Jonna och Ivannia och vi samtalar om mitt (tydligen något ovanliga) umgänge med det andra könet. Det är visst inte nåot vanligt att man har många killkompisar. I vilket fall så ansåg Ivannia att de killar jag känner har en tendens att te sig något beskyddande mot mig och behandla mig ungefär som en lillasyster (Kan inte riktigt svara på om det ligger något i det, men Ivannia brukar oftast ha huvudet på skaft, så att säga. ^^) . Tillslut utbrister hon alltså:

"Du är ju som värsta mön, alltså, du är ju draken själv! Vad ska du med en massa riddare till?!"

Jag tycte det var fint. I alla fall som jag tolkade det. I min tolkning mende hon alltså inte att jag var något slags människoätande monster, utan att jag är en självständig person som kan klara mig själv. Och det vill jag vara, så det tackar jag för.
Det var i övrigt en väldigt trevlig kväll.

Och i morgon kommer (hör och häpna) det två söta pojkarna John Jansson och Gustav Nöjd hem till mig och ska försöka övertyga mina kära föräldrar om att de är två ansvarsfulla artonåringar som kan ta vara på sig själva, och mig, och som vist är mogna nog att köra upp till lappland. Det blir intressant att se om de lyckas. Jag har svårt att tro det - men jag hoppas som tusan! För det vore så sjukt kul.