Josefine

Måndag

Helg igen alltså. Det har varit helbra.

Fredagen spenderades med infödingar. Kinamat, såpbubblor och glass i massor. Helbra kväll, trots att jag blev av med alla mina pengar. Utbölingar som vi är har vi inte riktigt hajat det där med dricks ännu - fenomenet är inte så vanligt i Sverige, vad jag märkt – och infödingarna verkade inte vara några hejare på det heller, vilket resulterade i att jag glatt lade fram 20 pund när jag skulle betala runt 10 och inte fick något tillbaka. Attans. Men vad gör man? Vi hade en heltrevlig kväll i alla fall. Första kvällen med infödingar, som inte varit skoldag liksom. Fett coolt. Det slutade med att vi alla följde Jess hem, och sedan fick vi skydda Chris som blev en smula paranoid i nattmörkret. Ryde är ju en sådan stor stad liksom.. Pojkstackarn. Tur för honom att han hade tre stentuffa tjejer med sig på hela 486 cm (sammanlagt). Vi klarade oss i alla fall utmärkt. Det måste ha berott på att vi ser så skräckinjagande ut.

På lördagen var det Grillfest som gällde. Äntligen. Det hela började en smula kaotiskt när vi alla skulle hitta varandra på Newports busstation fast vi inte riktigt visste vilka som skulle dyka upp och inte. Efter en stunds förvirring lyckades vi dock samla ihop hela drösen utbytesstudenter och ta oss till Lovisas hus. Det bjöds på svenska lekar och mat. Och när det blev för kallt för att vistas utomhus samlades alla i vardagsrummet för en mysig blandning av prat och gitarrspel. Helmys helt enkelt. Vi försökte leka ”Älskling älskling” men fick ganska snabbt ge upp den planen då det visade sig att alla var hopplöst urusla på att hålla sig allvarliga. Eller helt enkelt bara urtrötta. Jag och Seda fick klara oss utan varandra under natten då jag spenderade den hos Lovisa medan hon sov hos sin tyska vän Hanna. Ovant men överkomligt. Det är nog bra att vistas på skilda håll då och då.

Söndagen var lugn. Shopping med Lovisa, filmtittande hos Daniel och Oygen och sedan plugg, mer film och tysk choklad (för sista gången – jag och Seda ska inte äta godis igen förrän julafton, sådetså). Nu såg vi Pan’s Labyrinth och den var helbra. Jag älskade spanskan och tänkte på mina kära chilenare Ivannia och Stephanie. Jag vill minnas att de lovordat filmen i fårga vid ett par tillfällen också. Seda fick sig ett gott skratt när jag gömde mig under täcket för en läskig figur med ögon i händerna. Uräskta mig om jag tycker att han rörde sig obehagligt och får krypningar i hela kroppen när folk blir jagade sådär. Usch. Och ingen sympati får man. Herregud.

Och sen var det måndag igen, med allt vad det innebär. Jag är numera officiellt omdöpt till ”Jo” i skolan. Jag tror att jag kan vänja mig vid det. (Lovisas värdpappa, Stephen, kallar mig för Jo-jo till och med, vilket jag tycker är komiskt. Det låter inte som jag riktigt.) Fint.

Åh, och ja. Helgens högpunkt var (känsliga läsare varnas) när jag och Lovisa diskuterade skillander mellan Sverige och Ungern med Attila på lördagskvällen. Vi lyckades lura i pojken att det är olagligt i Sverige att idka sex före äktenskap. Och att man, efter ingått äktenskap, endast får ha det en gång – på bröllopsnatten – för att avla barn. Om det inte lyckas första gången måste man fylla i en ansökan och skicka till regeringen. Godkänns denna får man göra ett nytt försök. Annars inte. Den stackars pojken såg helt chockad ut och sa ”I’m so glad I’m hungarian!” varpå vi svenskor fick oss ett gott skratt. Vi talade om för honom lite senare hur urblåst han varit. Extremt kul.

Jag och Seda har haft en helmysko kväll. Vi skrattar åt allt. Den galna flickan hotade mig precis med sin tandborste.. Hur ska detta gå? Framtiden är oviss. Nu ligger hon i sin säng och skrattar för sig själv. Hon gör sådan ibland. Och nu blir hon filosofisk: ”I don’t like dreaming, I think it’s strange and I’m afraid of my dreams.” Jag tycker lite synd om henne. Jag tycker om att drömma. Det är mysigt – oftast. Min tyska är galen, men jag gillart’.

Och jag undra.. Hur varmt är det i Sverige nu?

Torsdag

Jag fick ett paket igår.
Ett stort paket från Sverige innehållande ett antal Marabou chokladkakor och en stor påse Djungelvrål.
Jag var i himmelriket.
Bara för att min Mamma är bäst liksom.
Tack!
(Seda gillar också den svenska chokladen, fast hon vill inte erkänna att den är bättre än den tyska fast jag vet att hon tycker det - innerst inne.)

Jag gillar mitt enrichment. Jag har ju musik, så jag går till musikläraren, hon ger mig en gitarr och sen får jag sitta och spela i ett rum i en timme. Helt okej. Och det är det enda ämnet jag behöver läsa. Suits me good.

Kung-Fu igår. Vi var bara fyra stycken där. Jag blev ihopparad med Penny. Mardrömmen. Jag fick storstryk av en trettonåring (jag har gigantiska blåmärken på armarna).. Fast. Jag bör nämna att hon faktiskt har tränat där i flera år, och att hon håller på och utbildar sig till tränare. Så jag behöver kanske inte skämmas så mycket ändå. Om man ska skylla ifrån sig lite sådär.
Det var en smärtsam lektion. Jag saknade Dave.

Idag sa Mrs Pitts att hon vill att jag ska ha ansvar för sånggruppen i skolshowen. Ta hand om dem, agera lärare. Spännande. Jag får se hur det hela utvecklas.

Annars har jag inte särskilt mycket nytt att förtälja.
Imorgon är det Chineese Night med Chris, Deia, Jess, Seda och eventuellt ett par till utybtisar som gäller. Kinamat, onyttigheter och film. Det blir nog mys.

På lördag blir det EF grillfest.

Helgen blir finfin.
Och i morgon ska jag äntligen få prova på Cross Country! Spännande spännande.

I övrigt så.. nej, inte mycket. Livet lekeer för tillfället.
Ny månad - nya pengar. Underbart.
Och jag får mitt studiebidrag också.
Jag har absolut inget att klaga på.

Fast.. jag saknar er en smula. Ändå.

Måndag

Som sagt. Det är galet vad jag vågar göra här som jag aldrig skulle våga i Sverige. Som att gå på audition till skolshowen till exempel. Helgalet. Vi fick en lapp från vår tutor: ”Audition for schoolshow Cinderella, Wednesday 15 p.m, prepare a short song.” Det var allt jag visste. Jag tänkte.. varför inte? Om jag skulle bli gravt utskämd så behöver jag ändå bara leva med det i ca ett halvår. Så jag gick dit utan en aning om vad som väntade, hur seriöst det skulle vara och med bara en vag aning om vad Cinderella handlar om över huvud taget. Jag menar, jag har ju sett Disneyfilmen. Men det är nog inte riktigt samma va.

Jag kom dit. Debbi skulle också på audition, men hon övergav mig i sista sekund och backade ur (backstabbing german bastard), så när jag kom dit var jag den enda ickebrittiska personen. Läskigt. Jag samtalade lite med de andra ungdomarna, som verkade en aning nervösa. Sen blev alla insjasade i aulan för information.

Man var tvungen att sjunga för en speciell roll, även om man inte riktigt ville ha en, och eftersom Cinderella var den enda som jag kände igen över huvud taget (okej, jag kände väl igen Prins Charming också, men kände inte riktigt att jag kunde identifiera mig med den rollen) så valde jag helt enkelt att sjunga för den rollen. Jag menar. Varför inte? Om jag ska våga någonting så är det nu liksom.

Vi som skulle sjunga för Cinderella fick därefter sitta kvar i aulan medan resterande väntade utanför. Sedan var det dags för suditions – inför de andra. Hej prestatiosångest? Inte då. Alltså.. sjunga är rätt okej, men skådespel har väl aldrig riktigt varit my bag of potatoe crisps. Dessutom, hej, engelskan. Ångesten. Hej.

Nej, det gick förvånansvärt bra. Alla de andra Cinderellorna var väldigt snälla och alla fick artiga applåder efter sina framföranden. Jag hittade min favorit Cinderella i Sadie som är miniliten, extremsöt och sjunger finfint. Man tror inte riktigt att den rösten ska få plats i den lilla kroppen, men ack så fel man har. Föga förvånande var de dömande lärarna överens med mig där. Och Sadie blev Cinderella. (Vi fick veta idag.) Själv blev jag ”singer”, med allt vad det innebär. Jag har faktiskt ingen aning, men efter vad jag kunnat luska ut här och där (med mer eller mindre lättförstådda resultat) är att jag får vara med på scenen, ha kostym och sånt, men inte behöver agera så mycket. Jag behöver bara sjunga. Det känns bra. Säkert och bra. Jag är nöjd.

Jag, Chris, Jess och Deia (jag har faktiskt ingen aning om hur flickans stavar sitt namn, men det uttalas då ungefär sådär) diskuterade auditions på torsdagens engelskalektion. De två sist nämnda var nämligen med, och de sa att jag var duktig. Jag tackade, lite generat. (Ibland är jag lika dålig på att ta emot komplimanger som du Hästen..) De tyckte att det var extremt roligt och kom på en ny lek: ”Let’s see how red we can make her.” Dumma britter..

Igår genomförde jag och Seda Veronicas seglarträningsprogram. Jätteduktigt! Efter det plockade vi blackberries (Vad är det på svenska? Björnbär? Typ hallon, fast blå/svarta?). Seda var i extas. Min kära bärplockande, strandälskande, galna tyska. Jag fick praktiskt taget släpa henne från bärbuskarna när jag hade tröttnat och plastlådan var överfull.

Och idag hade vi en minnesvärd engelsklektion. Vi fick analysera kontaktannonser. Väldigt intressant. Semantics och sådant. Skillnader mellan man söker kvinna och kvinna söker man. Det absolut roligaste – tyckte jag – var att annonserna var från Isle of Wights lokala tidning. Mahaha. Lektionens höjdpunkt var när Mrs Hand ställde frågan ”What’s significant about the population of this island?” varpå Will svarade ”They’re all inbred!”. Man måste älska humorn.

Idag skulle vi välja enrichments också. Alltså roliga tillval. Jag ville ha musik – det fanns inte med. Men jag gick och pratade med Mrs Pitts (musikläraren) och nu ska jag minsann ha musik på tisdagar. Fast.. det är bara jag. Och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Men det blir nog fint.

Imorgon är första träningen med Cinderella. Det blir spännande.

Lördag

Åhå, vilka vanor jag utvecklar i detta land. Det är helgalet. Lördagmorgonen såg ut såhär: Jag gick upp halv tio och gick ut och sprang i skogen. Sen var det frukost och att göra sig presentabel som gällde, och halv ett gick jag och Seda mot stan och bussstationen för att ta bussen till Sandown.

Det var stålande solsken och jag roade mig med att fotografera. Min kamera fungerar helbra i solsken ska ni veta. Det blir finfina bilder, men när jag försöker fotografera när det är mörkt blir det knepigt. Nåja. Nu var det ljust, soligt och ca 20 grader, så det var inga problem. Vi fick äntligen pröva de dubbeldäckade bussarna. Way! Och vi fick sitta nästan längst fram. Dubbelway! Sedan var det ju det där med att gå av vid rätt busshållsplats och hitta de andra i en stad vi aldrig satt fötterna i förut. Hm. Det är tur att ingen av städerna på den här ön är särskilt stora. Efter många om och men lyckades vi alla hitta varandra. De andra hade minsann lyckats gå av vid samma station, men inte jag och Seda. Nejdå.

I alla fall. Jag och Seda underhöll de andra mgenom att visa vad vi lärde oss igår kväll och efter det blev det att promenera längs stranden. Det blev inte så mycket av Extremsportsfestivalen, men vi hade en mysig picknick i gräset med godiskrig (de gav ut gratisgodis runt festivalområdet) som blev så pass seriöst att Lovisa kände sig tvungen att avlägsna sig och sitta en bit bort från alla andra. Det var mest hennes eget fel. Hon började att kasta på alla andra och det slutade med att alla gaddade ihop sig mot henne. Stackarn.

Efter picknicken vandrade vi runt ett tag till, de galna tyska flickorna badade med kläderna på och sedan hittade vi en lekpark. Den var mysig och vi roade oss där en stund. Sedan insåg vi att vi var lite för stora och bestämde oss för att hitta något mer vuxet att roa oss med. Vi hittade inget..

Efter ett tag blev det dags att skiljas åt. Jag, Lovisa, Agape och Ilan bestämde oss för att åka till Ryde och roa oss på bästa möjliga sätt. Det resulterade i godisätande och fåniga lekar i gröngräset. Rätt mysigt, men kallt i längden. Kvällen avslutades med att Jag och Lovisa försökte lära Seda (som dök upp lite senare på kvällen) ramsan om vilka som inte får följa med in på Systemet. HUNDEN, KATTEN, GLASSEN! HUNDEN, KATTEN, GLASSEN!

På schemat imorgon: Göra Veronicas träningsprogram med Seda (Bli stolt över mig Vronkis!)
Göra engelskaläxa (Jämföra karaktärerna Iago och Othello i Shakespeares tragedi Othello.)
Försöka städa lite på rummet
Spela gitarr

Finfint.
Godnatt.

Fredag

Första Kung-Fu lektionen avklarad. Det var helkul, jag gillar det.
Vi började med att ”lyssna” med kroppen i någn slags avslappningsövning. Sen fick vi lära oss att avvärja strypattacker och hur man tar sig loss från någon som har tagit tag i ens arm. Väldigt användbart tycker jag. Eller, jag har hittills aldrig blivit utsatt för någon strypattack, men man vet ju aldrig.

Just strypattackerna fick jag öva med en kille som hette Dave. Alltså, wow. Tatueringarna. Det var en smula nepigt att konsentrera sig där kan jag tala om för er. Jag måste fråga honom var han gjort dem. Vi var nog lite distraherade båda två, för efter ett tag glömde vi bort att vi skulle försöka strypa varandra och pratade istället. Dåligt av oss. Men inte helt otrevligt. Tvåtimmarspasset avslutades med att alla skulle göra tio armhävningar. Riktiga armhävningar – sådär på tå ni vet. Huh. Det har nog aldrig riktigt varit min kopp te. Jag brukar hålla mig till knä-versionen. Men icke. Först skulle alla göra det samtidigt, och sen fick alla göra det en och en – när resten tittade på.
Hjälp.
Det gick förvånansvärt bra för mig. Men sen sa Simon att jag måste ha armbågarna närmare kroppen hela tiden. Galna man. Då gick det inte lika bra längre, men jag klarade det. Jag är stolt som tusan. Jag menar, tänk om ett år. Då kommer det inte vara några problem alls. Wehej.

Det känns jättebra i skolan nu. Jag är inte längre beroende av min lilla grupp utbytisar (även om de fortfarande utgör en trygghet) utan jag kan glatt socialisera med de flesta infödingarna. Jag skulle ju prova på cross country idag efter skolan också, men Debbi övergav mig (Dumma tysk. Fast.. hennes ursäkt var att hon hade ett gigantiskt berg med läxor. Hon borde gjort som jag och tagit roliga ämnen istället för att läsa dubbelvalet ”Business”. Dålig planering tycker jag.) och jag kände inte jättemycket för att gå dit helt ensam. Vem vet vilka galningar som springer runt där liksom? Nej, jag bestämde mig för att två timmars Kung-Fu fick vara nog träning för en dag.

Imorgon ska jag prova min skogsstig. Och sen blir det picknick och extremsportsfestival i Sandown. Eller.. Vi ska till Sandown i alla fall, sen får vi väl se vad som händer.

Och Sara! Nu har jag sett det första avsnittet av One Tree Hill. OH MY GADD! Dramatiken liksom. Jag babblade så mycket om det efteråt så att Seda blev alldeles inne i det och vill ha tag i första säsongen. Men jag kunde ju inte prata med någon som FÖRSTOD. Det var hemskt.

Till Hästen. Jag har hittat ett litet substitut för dig i Chris. Han är precis lika överdramatisk och kommer in och suckar och säger att han vill ta livet av sig. Men sen när man frågar vad det handlar om så ger han bara ifrån sig en martyrisk suck och säger: ”Noo.. It’s nothing..” Precis som du. Och vissa dagar är han helgalen och överenergisk. Precis som du. Jag älskar det. Inte så att jag har ersatt dig, för det finns bara en häst för mig. Men lite som att en del av dig är med mig här i England. Det är rätt fint.

PUSS

Jag känner mig lite som Cady i Mean Girls.
Ni vet. Ny tjej, från ett annat land liksom. tas emot med öppna armar av skolans homosexuella kille som ger henne allt skvaller hon behöver för att klara sig. De är ju rätt fint.

Andra veckan i skolan är strax avklarad. Känns bra. Jag är på topp - eller inte riktigt kanske. Jag är lite förkyld.
Imorgon är det cross country och Kung Fu som gäller. Jag är taggad som tusan!

Igår gick jag och Seda en promenad och snubblade över en skogsstig alldeles nära huset. Sjukt bra.
Ingen mer trottoarslöpning för mig alltså! Jag gillart.

I övrigt så har skolan kommit igång på riktigt nu. Vi fick ett uppdrag på fotografin att ta bilder till skolans "prospectus" (typ reklambroschyr). Jag och min grupp lyckades få till det så bra att vi fick vara med och fotografera när en year eleven klass dissekerade ett hjärta och ett par lungor.
Det blev finfina bilder det.

Idag insåg jag att jag inte tycker att det är konstigt att alla pratar engelska längre. Det känns helt naturligt.
Det gjorde mig lite rädd. Vad lätt det är för människan att vänja sig vid saker.

Vi har äntligen lyckats hitta någonstans att vara till den planerade grillfesten för alla öns ef-studenter. Finfint. Lovisas värdfamilj var vänlig nog att donera sin bakgård. Galet snällt av dem.
Så nu måste jag och Seda bara komma igång och ta kontakt med alla. Det bord einte bli så svårt.

På lördag blir det extremsports festival i Sandown.
Spännande spännande. Jag har faktiskt ingen aning om vad det innebär över huvud taget, men det blir nog kul.

Här kommer lite mer bilder.

Tisdag

Wah, jag är trött.
Änu en skoldag avklarad. Jag lär mig så mycket här, det är galet.
Haha, nej okej. Men det är intressant, och särskilt språket börjar kännas bättre nu.
Jag behöver inte tänka efter lika länge hur jag ska formulera mig.
Det känns fint.

Idag lyckades jag äntligen med Pinhole photography, och om det går så ska jag försöka lägga ut den lykade bilden här.
Finfint.
Alla bilder (alla två..) jag försökte ta på Seda blev dåliga. Jag bytte ut henne mot ett träd - strålande resultat.
Det vara fotografi alltså.

Jag har minsann haft Travel and tourism idag också. Det är intressant. Customer service och sånt.
Strålande utsikter för mig. Typ.

Det som förvnar mig mest i det här landet är fortfarande hur galet artiga all är. Fast.. de andra utbytesstudenterna är också helartiga.
Kanske är det bara vi svenskar som är fett oartiga?
Jag vet inte.
Men jag har då aldrig upplevt så mycket dörröppnande och ursäktande förut.

För att reda ut någonting som kan förvirra folk:
Om en engelsman/kvinna vill bjuda er på Yorkshirepudding och ni är tveksamma för att ni inte vet vad det är.
Det är tjockpannkaka.
Sådär ja, då vet ni.
Fast.. det äts ju inte med sylt precis. Nejdå. Här är det ett tillbehör till kyckling. Och potatis.

För övrigt så har jag lärt mig lite tyska nu, fast bara knäppa saker.
Seda säger att jag pratar som de gör i gamla tyska filmer. Jag tror inte att det var en komplimang.
Jag tänker lite på hur de pratar i gamla svenska filmer och skrattar för mig själv.

Du bist hässlich!

Och Linus.
Jag ramlade inte en endaste gång under skridksoåkningen.
Sveriges stolthet liksom.

Det är underligt, men kul, hur mycket jag vågar göra här som jag alrdig skulle drömma om i Sverige. Imorgon blir en spännande dag.

Söndag

Ah. Dagen efter. Mindre behagligt måste medges. Jag tror faktiskt inte alls att min kropp tycker om socker.
Jag mår som en liten gnu, fast det har förbättrats något sedan i morse. Sockerbakis liksom.
Hur normalt är det på en skala egentligen?

I alla fall. Kalaset var trevligt. Det bjöds på tårttävling, grillad mat, twister, jag har aldrig och salsadans. Myspys.
Jag, Lovisa och Oda bildade ett skandinaviskt tårtlag och gjorde en klassisk jordgubbs och grädd-tårta. Den var himmelsk. Vi var snabbast också (långsamma tyskar) så vi fick roa oss med att äta tårtingredienser och leka skumma lekar. Vi roade oss kungligt vi skandinaver medan resterande européer slavade med tårtor.
Väldigt nyskapande kreationer måste jag säga med helgalna ingredienser. Det var nog med fara för mitt liv som jag smakade de andras tårtor. Men jag överlevde. Jordgubbstårtan var bäst. Tycker jag i alla fall.

Sedan spelade vi Twister. Det var jätteroligt, tills Lovisa insåg hur urdålig hon var och roade sig med att förstöra för mig när jag höll på att vinna. Dumma svenska. Kvällens största överraskning var nog när Oygen avslöjade att han är salsadansare i världsklass hemma i Tyskland. Han skulle ha mig att dansa också pojken. Jag var en aning bortkommen va, men jag fick faktiskt höra att jag var duktig ändå. Trots att det mest kändes som att han slängde omkring mig som jagvetintevad där i vardagsrummet.

Allt som allt var det en heltrevlig kväll med många skratt. Efter ett tag blev det i alla fall dags att dra sig och jag och Lovisa vandrade hem till hennes hus. Oygen gjorde oss sällskap också. Väl där blev det godis, godis, godis och Sex and the city (till Oygens stora förtjusning, hrm, typ). Jag fick träffa Tyson också! Åh, underbara hund.
Vi pratade oss igenom i stort sätt hela natten, kollade på svensk humor på youtube och pratade en del med Lovisas värdpappa Stephen. Han berättade om 70-talet. Fint var det.
Och jag fick BRANFLAKES till frukost! Härliga härliga morgon!

Idag har jag alltså varit helseg hela dagen. Vi vandrade runt i Newport större delen av dagen.
Träffade Hanna och Seda och umgicks litegrann. Mysigt.

Det känns rätt bra det här. Jag har väl inga nära vänner ännu, men jag har en grund att stå på – någonstans att börja – och det känns bra som tusan. Jag gillart.

Lördag

Solen skiner, helgalet!
Fredagskvällen var lyckad. Ja, hela fredagen var lyckat faktiskt. Nu har jag ju bekantat mig med ett par infödingar och igår blev jag minsann socialiserad. Jag blev visst inbjuden till en något suspekt födelsedagsfest också. Tror jag. Jag förstod inte riktigt – brittiska ungdomar är galna.

På kvällen var det Kung-fu tioårsjubileum som gällde. Jag och Seda försökte ju kolla om vi kunde prova på det någon gång och blev genast inbjudna till tioårsfesten. Spännande.
Vi fick se en massa uppvisningar med Kung-fu, liondance och magdans (som framfördes av en kvinna kanske inte helt i sina bästa år precis. Hon tog verkligen uttrycket magdans till en helt ny nivå. Men hon var otroligt duktig måste jag erkänna.) Efter uppvisningarna serverades det kinesisk mat och dryck.
Vi minglade med folket och träffade knäppa engelskatanter, überseriösa kampsportskillar och en privatskolsflicka vid namn Katie. Hon undervisade oss i engelska ungdomsuttryck.

Is my face bothered?

Alla var jättehärliga och i slutet av kvällen kände vi oss övertygade om att Kung-fu var något för oss. Vi pratade med Simon, ledaren, och han lovade att han skulle kunna få oss ”very fit and strong” på bara ett år. Finfint.

Det som imponerade mest på mig var dock när en ca tolvårig grabb med armar som sparrisar skulle försvara sig mot två fullvuxna karlar. De skulle visst iscensätta ett gatuslagsmål. Och tro det eller ej, men pojken klarade det med bravur. Nog för att karlarna inte tog i med riktigt 100 procent, men ändå.
Jag vill också kunna bryta någons arm med mitt paraply!
Fast det är klart.. Då måste jag köpa ett nytt först. Dumma dumma värdelösa Lagerhausparaply..

Efter ”partyt” hade vi lite myskväll ige och såg på Jane Austen Bookclub. Den var mysig. Sen somnade jag som en klubbad oxe.

Idag är det födelsedagskalas som gäller. Dansken Daniel har ju blivit hela sjutton år. Jag och seda var kreativa och tillvärkade ett gratulationskort – alldeles själva. Ett kort med alla utbytesstudenterna från skolan på. Fint.
Han vill ju inte ha några födelsedagspresenter pojken. Men vi tänker nog inte riktigt lyssna på det örat va.
Presentkort på bio ska han få minsann.

Efter kalaset är det svenskkväll som gäller hemma hos Lovisa. Två svenskor, obcsena mängder godis och svenska hela natten. Underbart.

Jag börjar förresten haja hur allt hänger ihop i skolan nu. Ha lite koll på aktuellt skvaller och sånt alltså. Allt är Chris förtjänst förstås – min hinduiske, genomdjupa, helgalna infödingsbekantskap. Fint som snus.
Både han och Seda vill förresten konvertera mig till respektives religion. Galna människor.
Men vem vet. När jag kommer hem igen kanske jag är hindu/alevimuslim. Det vore ju något. Men inte så värst troligt va..

Visste ni förresten att jag kan stanna här i två år om jag vill? Den ni!
Jag har minsann träffat en norska som är här för sitt andra år. Hon ska introducera mig för utelivet på ön snarast. Äntligen en artonåring till! Way!

Nu är det nog dags att bli kalaspresentabel.

PUSS

Torsdag

Ah, ännu en vecka har gått.
Skolan har blivit lite mindre kaotisk och jag förstår faktiskt vad folk säger nästan hela tidem.
Dessutom har jag börjat socialisera med infödingar!
Finfint.
Ämnena jag läser är jätteintressanta allihopa och jag tror nog att jag ska klara det här med den engelska skolan.
Idag har jag umgåtts med Chris från min Engelskaklass. Vi hade djupa diskussioner om hinduism och diverse andra religionen över ett par bitar choklad och en bagelwrap. Filosofi pratade vi om också.
Han är sådär galet djup. Och hindu - på riktigt. Coolt.
Imorgon ska han presentera mig för sina vänner, då blir jag officiellt upptagen i de britiska ungdomarnas sociala liv. Coolt.

Jag och Seda ska prova på Kung Fu. Vi gick till lokalen för att höra oss för lite hur det gick till och träffade en jättetrevlig man som visade oss runt i alla lokaler och svarade på alla våra frågor.
Det verkar skitbra.
Vi blev inbjudna till deras tioårsjubileumsfest. Imorgon.
Kung Fu-fest med kinamat och uppvisningar. Spännande.

Jag har lyckats hitta en skolkör också så att jag får sjunga lite. Och det verkar som att jag kan ta gitarrlektioner på skolan.
Det verkar ordna sig ordentligt det här.
Skitbra.

Till helgen väntar födelsedagsfirande av en dansk med barbeque och allt vad det innebär. Sen ska jag spendera natten hos Lovisa. Vi ska äta godis och prata massa massa svenska. Galet kul.

Det här blev nog inte det bästa blogginlägget någonsin, men det tar extremt lång tid att ladda upp bilder och jag är under tidspress.
Jag ska försöka berätta mer detaljerat om vad som händer nästa gång.

PUSS

Nu är det foton som gäller.
En salig blandning från Sedas kamera.
Look and enjoy.

Söndag

Således, en redogörelse över helgen.

Fredagen var mysigt. Eller.. först hade jag lite panik. Vi har ju inte riktigt lärt känna några ”infödingar” ännu och har därför inte så mycket att göra på helgerna – utom att träffa andra utbytesstudenter, vilket ju egentligen inte är helt fel.
Och ingen i min nuvarande umgängeskrets är myndig, så det är icke tal om att gå till någon lokal pub, spela biljard och dricka Staropranen. Tyvärr.
Eller.. jag tror att man får vistas på engelska pubar från och med att man är sexton, så länge man inte dricker alkohol. Tål att kollas upp. I alla fall.
Jag hade lite panik eftersom det var fredagkväll och vi inte hade några planer what so ever, och det inte heller såg ut som att det skulle dyka upp något roligt att sysselsätta sig med. Kvällen räddades dock av att jag och Seda hade en liten mys-film-kväll med film på min dator och chokad från henne enorma godisväska från Tyskland. (Tyskar är galna.)
Det var mysigt. Paniken infann sig ej.
Fint.

Lördagen å sin sida ägnades till största delen åt skridskoåkning.
Vi hade dragit ihop ett gäng på tio utbytesstudenter (2 svenskor, 2 norskor, 4 tyskar, 1 ungerska och 1 dansk) och vi vandrade i samlad tropp till skidskohallen utan att någon hade minsta aning om kostnad eller huruvida man kunde hyra skridskor på plats. Det var myket välplanerat med andra ord. Trots detta gick allt som på räls. Vi fick skridskor och snart var det dags att inta planen (rinken?). Och jag måste säga att engelsmännen har gjort något med skridskoåkningen som vi svenskar helt har missat. Här handlar det inte om någon vanlig, starkt upplyst skridskohall inte. Nej då. Vi snackar nedsläckt skridskohall med discokula, spotlights i varierande färger, DJ-bås och dunkande högtalare. Det var helkul. Och galet roligt. Tyvärr kom jag inte på tranken att ta fram kameran förrän de flesta hade dragit vidare. Dålig planering från min sida.
När vi hade tröttnat på att åka skridskor (Det tog olika lång tid för alla – längst tid för Seda som var som ett litet barn. ”Please! Just one more lap?”) så åt vi gott och umgicks sådär som man gör.
Myspys.

Söndagen – idag alltså – har tillbringats i Newport. Förmiddagen i alla fall. Vi träffade Lovisa, Debbie, Reka och två nytillskott: Attila (Ungern) och Christian (Schweiz). Vi vandrade runt i affärer, hittade söta små gömda gator och fikade utomhus (ett riktigt äventyr i det helgalna engelska vädret ska ni veta!).
Ungrarna lärde oss en fras:
Fuss kurva fuss!

Det var fint, och jag försökte faktiskt lära dem att säga ”rackarns rabarber” (med blandat resultat) samtidigt som jag övertygade dem att det är den värsta förolämpningen som finns på svenska. Otroligt underhållande.
En underhållande och rolig dag alltså. Lyckat.

Imorgon är det skola igen. Spännande spännande.

Fredag

Om första skoldagen (DUM DUM DUM - föreställ er dramatiska bastoner och rungande, åskliknande trummor så får ni rätta stämmningen) :
Dagen till ära regnade det - förstås. Jag har kommit frma till att mitt paraply suger. Missförstå mig inte, det är sött som tusan. Men det måste vara det värsta lågpris-crap jag ngåonsin ägt. Det kan inte fullgöra sin uppgift på minsta vis! Dumma Lagerhaus.
(Förresten fick jag höra idag att engelska män inte använder paraply - det anses vara gay. Och när jag tänker efter så harjag inte sett en enda engelsk man/pojke/grabb med ett paraply. Kul grej.)

I alla fall. Vi gick till skolan alltså (Och jo Pappa, promenader räknas som träningspoäng. särskilt när man går över jäkla engelska kullar fram och tillbaka hela dagarna. Det bränner kalorier ska jag tala om för dig! Du kan ju komma hit och gå lite med mig så kanske du också kan få höga poäng på träningsguiden. Mahaha.) och det regnade. Inte så värst behagligt alls faktiskt.
Vi kom dit och fann byggnaden smockfull med elever i diverse storlekar och former. Jag och Seda blev ihopfösta med några andra utbytesstudenter - vi ska tydligen alla ingå i samma "tutorgroup".
De andra bestod av en norska (Oda), en ungerska (Reka), en dansk (Daniel) en svensk (jag alltså) och fyra tyskar (Nathalie, Seda, Oygen och Debbie) och vi fann varandra ganska direkt. Det ligger ngåot i det där med att man alla är i samma situation.

Efter att vi haft ett litet möte med vår Tutor, vars namn börjar på Ms. och slutar på något som har lyckats försvinna från mitt minne) och fått våra totalt obegripliga scheman var det dags att gå på första lektionen.
Min var sport, och jag märkte ganska snabbt att det ämnet nog inte var något för mig riktigt.

Det var jag, Oygen och dussinet pojkar som alla deltog helhjärtat i någon slags lagsport på fritiden. Ämnet skulle läsas tio timmar i veckan.
Man var tvungen att coacha en träningssession i någon form av sport.
Jag skulle alltså behöva hålla i en fotbollsträning eller liknande med pojkarna.
Tanken fick mig att rysa.
Läraren sa att jag kunde göra det med ngåon individuell sport också och frågade vad jag provat på.
Jag såg framför mig hur jag delade ut rosa svettband och gula bodys (a lá 80-talet) till pojkarna och sedan tvingade dem att genomgå ett aerobicspass. Jag fnissade inombords.

Pojkarna var väl nog så trevliga. Öpnnade dörrar och sånt för mig och flyttade på sig illa kvickt när jag ville komma förbi. Helartiga britter som de är. Det värsta var nog att så fort jag öppnade munnen så vände sig alla om och stirrade på mig. Som om de aldrig hade sett en kvinnlig varelse förut.
Ja, de hade de väl inte väntat sig heller säkert. En galen svenska som vill läsa sport tio timmar i veckan.
Nej, jag kände at det inte riktigt var min påse Estrella chips och såg till att få byta till Turism och resor illa kvickt.
Det kändes bättre.

Sedan var det fotografi som gällde och det verkar helkul.
Vi får åka till London!
Jag var i himmelriket!

Så, allt som allt var det en lyckad första skoldag.
det enda dåliga var väl egentligen att allt var så himla kaotiskt, och att det var lite "vi och dem-känsla" då alla utbytesstudenterna blev ihopfösta i en grupp och runtvallade.
Vi blev dock lovade någon slags fadder-elev som skulle hjälpa till att socialisera oss. Fint.


Idag var det ju skola igen, och det var bara lite mindre förvirrat än gårdagen.
Jag provade på Engelsk litteratur (vi ska läsa Othello och jag känner mig hemma som fisken i vattnet - den elisabethanska engelskan till trots) och Engelska (som var en aning mer skrämmande och förvirrande då jag inte fattade ett ord av vad kvinnan sa i början. Det gick över som tur var och det var väldigt intressant. De första veckorna ska ägnas åt Grafologi. Fint.)

På engelskan konverserade jag faktiskt lite med ett par infödingar! Massa coolt.
Jag fick en extremreaktion när jag berättade att jag kom från Sverige. "OH MY GOD! SWEDEN! Iäve always wanted to go there!"
Det var lite roligt.
Ännu en lyckad skoldag, och jag tror absolut att det kommer fungera utmärkt.

Nu sitter vi på Joe's igen och dödar lite tid innan middagen.
Ny bartender - söt bartender. (Den förra har jag inte sett skymten av sedan första gången vi var här, men han är inte så jättesaknad om jag ska vara helt på den ärliga sidan.)
Jag drack varm choklad med marschmallows - love it.
Och han gav mig massa marschmallows i koppen, en hel hög vid sidan av på tallriken och en liten chokladstång.
Tack säger jag bara.
Jag tror att han via telepati kände det enorma sockersug jag då led av (var tvungen att dra mig själv ut i örat ur en affär där jag hittade Marabouchoklad - lyckades dock. Jag är stolt över mig själv).
Nu är jag tillfredsställd.

Imorgon blir det skridskoåkning med utbytesstudenterna från skolan.
Då ska jag minsann ta bilder har jag bestämt.
Fint.

(Och mamma, jag mådde lite dåligt över det avbrutna samtalet igår kväll. Det bara bröts liksom, mitt i en mening. Helt oavslutat. Det var extremjobbigt. Men jag ska försöka ringa igen om ett tag. Och så får vi höras via mail. Jag saknar alla som en galen gnu för tillfället. Om jag tillåter mig själv att tänka på det. Så, jag älskar er.)

Kärlek.

Alltså pappa.
Inte för att jag vill förödmjuka dig in public eller så.
MEN.

Du är verkligen så ägd som man kan bli.
Jag är ledsen men.

Josefine Nilsson  2734    Elit-motionär
Torsten Nilsson    1396    Avancerad motionär

Sug på den liksom.
(Du vet att jag älskar dig egentligen, men du får skylla dig själv faktiskt.)

PUSS

Onsdag

Sista lovdagen - imorgon börjar skolan, allvarligt, ansvaret. Hela härligheten.
Nervigt.
Jag är faktiskt nervös på riktigt, för i morgon måste jag umgås med en massa infödingar som har det engelska språket som i en liten ask. Själv har jag det snarare i en stor säck. Ibland måste man rota rätt rejält för att hitta de rätta orden. Men det ska nog lösa sig.

Vi har varit på skolan och valt ämnen, och det blev engelska, engelsk litteratur (för att jag alltid har varit en liten kulturnärd och alltid kommer att vara det), fotografi (som blir väldigt spännande att se hur det går med en halvfungerande kamera, spännande spännande) och sport (som jag hoppas innehåller någon form av fysisk aktivitet snarare än ett studium av sportens historia - håll tummarna).
Så ser det ut alltså. Fint.

Jag börjar halv nio imorgon alltså. Men jag har ine den blekaste aning om var jag ska befinna mig.
Seda och jag planerar därför att tillverka skyltar som vi kan hänga runt halsen. "I'm a foreign student. Please, help me."
Det blir nog bra.
Nej, vi får helt enkelt gå till expeditionen och fråga hur vi ska göra. Det blir bra.
Så länge ingen tvingar mig att ställa mig framför en grupp människor och berätta om mig jsälv så är jag nöjd.

Annars har vi träffat de andra två utbytesstudenterna av kvinnligt kön som bor i Ryde. En norska och en tyska. Perfekt. Seda och tyskan (Regina) babblade på på tyska. En massa galet tjatter blev det - det är ett roligt språk det där.
Jag och norskan (Kari) försökte kommunicera lite på svenska respektive norska, men tydligen så har jag ingen vidare talang för att förstå det lutiga språket, så vi övergick till att samtala på engelska.
Om kristna privatksolor, bibeln, religiösa övertygelser, huruvida homosexuella borde få gifta sig i kyrkan, familjeproblem och så vidare. Inget djupt samtal alltså. Kallprat liksom.
Det var väldans trevlig att få babbla på om lite mer "tjejiga" saker för omväxlings skull. Finfint.

Jag och Seda har planer på att organisera en grillfest på stranden för alla öns utbytesstudenter - eftersom ingen annan verkar ta något initiativ för att vi alla ska få träffas liksom.
Stor brasa på stranden, gitarrspel, vågor - föreställ er. Det blir nog massa mysigt.

Jag önskar lite att ni alla var här och kunde dela alla upplevelser med mig. Tankarna slår mig ibland - det här skulle Ivannia garva ihjäl sig åt, Mamma skulle verkligen inte gilla det här, det här skulle Pappa tyckt var kul, Sara skulle tycka om den här tröjan, Jessica hade älskat det där skämtet, Emil hade lugnt tyckt att den där tjejen var snygg. Och så vidare.

Om ni inte fanns med där uppe så beror det inte på att jag hatar er - bara på att jag inte tänkt på er, idag.
Så är det.

För jag saknar er, galna människor, mer än ni anar.