Josefine

Idag har jag funderat lite kring kärlek - som ju faktiskt tar upp en gigantisk del av människors liv, både i tankar, handlingar och samtalstid räknat. Ja, ibland verkar det nästan som att det är själva måttet av kärlek hos en själv, alltså om man skulle råka ha en partner eller ej, som definerar oss. Man verkar inte riktigt vara någon att räkna med om man är singel.. Detta resulterar i att några stackare bara slänger sina arma hjärtan omkring sig tills det råkar klibba fast på första bästa person som råkar gå förbi. Detta på grund av rädslan för att vara ensam förstås, för då är man ju mindre värd.
Men hur smart är det igentligen? I och för sig, det kanske funkar för vissa, men jag tycker att det är ett ganska dumt sätt att gå till väga eftersom man då utsätter sig själv för ganska stora risker. xD
Jag tycker att de flesta verkar ha obeskrivligt lätt för att bli kära, poff* så är man kär liksom, men det funkar inte alls så för mig.. Är det då jag som är, låt oss säga, känslokall - eller är det andra som är som "känslomagneter". Det tål ju att funderas på. Och borde jag vara glad för det, eller avundsjuk? Pah.

Och de här äckliga paren sen då? Som går och kladdar på varandra överallt och inte går att föra en normal konversation med eftersom den hela tiden avbryts av en massa smaskanden.. typ. xP
Problemet med dem är väl kanske inte paren i sig, men efter att ha spenderat ett tag med ett lyckligt par så känner man sig sådär lagom ensam. Därför klagar man. ^^

Öh.. nu känner jag att jag tappade bort hela poängen med det här inlägget, för tro det eller ej, men jag hade en när jag började skriva! Fast.. det har jag visst glömt. Lyckat säger jag.
Men jag tycker i alla fall att människor som tycker att de behöver någon att vara kär i för att må bra borde se om sin egen självkänsla istället.. man behöver inte andra för att vara en bra människa. Man räcker själv. Sådetså.
Och sen måste jag väl säga att dethär inte heller kommer sprunget ur några speciella personliga erfarenheter under de senaste dagarna, utan bara är sådant jag funderat lite över när jag stått och målat möbler och sånt.
För jag gör ju om på mitt rum, och WUHU, det är nästan helt klart nu! JAG ÄR SÅ DUKTIG! :D:D

Och nu väntar jag på att Sara ska komma hen från Ullared så att jag kan gå hem till henne och ge henne lite paket. Jag är rätt så hungrig med.. drygt.

Det är skumt när tankarna griper tag i en och man gör sitt bästa för att förneka, men ändå dras med och tvingas erkänna saker man inte vill, även om det bara är för en själv.


- Josefine