Mitt hopp är en skadeskjuten fågel

Jag makade mig närmare och sträckte fram hela handen för att följa konturerna av hans överarm med fingertopparna. Jag såg att mina fingertoppar darrade och visste att han skulle märka det.
   " Vill du att jag ska sluta?" frågade jag, för han hade slutit ögonen igen.
   "Nej", sa han utan att titta upp. "Du anar inte hur det känns", tillade han och suckade.

Jag lät handen glida lätt över de perfekt formade musklerna i hans arm och följa mönstret av blå vener i hans armveck, medan jag sträckte ut andra handen för att vända på hans. Edward insåg vad jag ville och vände upp handflatan med en blixtrande snabb, alarmerande rörelse. Det skrämde mig och mina fingrar stelnade till mot hans arm.
   "Förlåt", mumlade han och jag hann se de gyllene ögonen slutas igen. "Det är alldeles för lätt att vara mig själv med dig."

Jag lyfte hans hand, vände och vred på den och såg solljuset reflekteras i hans handflata. Jag förde den närmare ansiktet för att försöka se de dolda fasetterna i hans hud.
   " Berätta vad du tänker", viskade han och jag upptäckte att han iakttog mig med vaksamma ögon. "Det känns fortfarande så konstigt att jag inte vet det."
   "Så känns det faktiskt jämt och ständigt för oss andra", påpekade jag.
   "Livet är inte lätt." Inbillade jag mig bara undertonen av sorg i hans röst? "Men du svarade inte."
   "Jag tänkte faktiskt på att jag önskar att jag kunde läsa dina tankar ..." Jag tvekade.
   "Och?"
   "Jag önskar att jag vågade tro att du är verklig. Och jag önskar att jag inte var rädd."
   "Jag vill inte att du ska vara rädd."  Hans röst var bara en låg viskning.
Jag hörde var han inte uppriktigt kunde säga - att jag inte behövde vara rädd, att det inte fanns någonting atit frukta.
   "Det var inte riktigt den rädslan jag menade, även om den naturligtvis är värd att ha i åtanke."

Utan att släppa min hand hävde han sig upp på ena armbågen, så snabbt att jag inte ens uppfattade rörelsen. Hans änglalika ansikte vara bara några centimeter från mitt. Jag borde ha ryggat undan från hans oväntade närhet, men jag kunde inte röra mig. Hans gyllene ögon hypnotiserade mig.
   "Vad är du rädd för då?", viskade han hetsigt.  

Men jag kunde inte svara. För andra gången någonsin kände jag hans kalla andedräkt mot mitt ansikte. Doften var söt och utsökt, och det vattnades i ansiktet på mig. Den liknade inget annat. Instinktivt lutade jag mig framåt och andades in.

I nästa ögonblick slets hans hand ur min och han var borta. När jag väl kunde fokusera blicken igen stod han nästan tio meter ifrån mig, i skuggan av en hög gran i utkanten av den lilla gläntan. Han stirrade på mig med mörka ögon och otydbar blick.

Smärta och chock brände i ansiktet och mina tomma händer värkte.
   "Förlåt Edward ..." viskade jag, och visste att han hörde mig.
   "Vänta ett ögonblick", ropade han, tillräckligt högt för min mindre utvecklade hörsel.
Jag satt alldeles stilla. Efter tio oändligt långa sekunder kom han tillbaka med långsamma steg, men han stannade ett par meter ifrån mig och sjönk smidigt ner på marken med korslagda ben. Han släppte mig inte med blicken.

Han drog två djupa andetag och log ursäktande. "Jag vill också be om förlåtelse", sa han och tvekade. "Förstår du vad jag menar om jag säger att jag inte är mer än människa ?"
Jag nickade, men kunde inte riktigt le åt hans skämt. Adrenalinet rusade genom kroppen när jag långsamt insåg vilken fara jag befann mig i. Edward anade sig till min rädsla och hans leende blev retsamt.
   "Jag är världens bästa rovdjur, eller hur? Allt hos mig lockar dig - min röst, mitt ansikte, till och med min lukt. Som om jag behövde allt det där?"

Plötsligt reste han sig upp, försvann och dök upp igen under samma träd som förut. Han hade sprungit runt hela ängen på en halvsekund.
   "Som om du kunde springa ifrån mig", skrattade han bittert.
Han sträckte upp ena handen och slet med ett öronbedövande brak av en halvmetertjock gren från en trädstam, helt utan anträngning. Sedan kastade han grenen med förblindande hastighet så att den splittrades mot en annan trädstam, som skälvde till av smällen.

I nästa sekund stod ham framför mig igen, blickstilla. "Som om du kunde försvara dig", sa han mjukt.
Jag satt som fastfrusen och var i det ögonblicket mer rädd för honom än någonsin tidigare. jag ahde aldrig förut sett honom så fullständigt befriad från sin omsorgsfullt anlagda fasad. Han hade aldrig varit mänskligare - eller vackrare. Med askgrått ansikte och uppspärrade ögon satt jag där, likt en fågel snärjd av en orms hypnotiska blick.
   "Var inte rädd", mumlade han, och hans sammetslena röst var oavsiktligt förförisk. "Jag lovar ..." Han tvekade. "Jag svär på att jag inte ska göra dig illa." Han verkade mer angelägen att övertyga sig själv än mig. "Var inte rädd", viskade han igen och tog några oändligt långsamma steg mot mig.

Han satte sig med omsorgsfullt dröjande rörelser, tills våra ansikten var i samma höjd och bara några decimeter ifrån varandra.
   "Förlåt mig snälla", sa han med formellt tonfall. "Jag kan behärska mig. du överrumplade mig, men nu ksa jag sköta mig."
Han väntade, men jag kunde fortfarande inte tala.
   "Jag är inte törstig idag, jag lovar." Han blinkade.
Jag kunde inte låta bli att skratta åt det, men mitt skratt lät darrigt och andlöst.
   "Hur känns det?" frågade han mjukt och lade långsamt och försiktigt sin marmorvita hand i min igen.

Jag såg på hans släta, kalla hand och sedan på hans ögon. De var mjuka, ångerfulla. Jag sneglade på hans hand igen och började försiktigt följa linjerna i den med ena fingertoppen. Sedan tittade jag upp och lod tveksamt.
Han svarade med ett bländande leende. "Så var var vi innan jag betedde mig så illa?" frågade han med ett tidigare århundrades milda tonfall.
  "Jag minns faktiskt inte."

-
Om jag kunde drömma av Stephanie Meyer s. 222 - 225.




Don't want to meet your mama

Alltså jag tycker ju inte ens om att bada.
Min mor drog med mig till Sörsjön idag tillsammans med min lillebror.
Sola är fint. Mysigt. Varmt.

Bada..
Skrikande barn, kallt vatten, små äckliga fiskar överallt.
Allt som är under vatten ser dött ut.
Jag gillar't inte.

Det kan ju vara så att jag har utvecklats till världens största badkruka.

Why so serious?

Moa gav mig en fin skiva i födelsedagspresent. Den innehöll bilder, filmer och ljudinspelningar som vi skapat som barn. Typ. Alltså, mellan 11 och 14 år borde det röra sig om. Lite smått och gott och så.
Fy fan så vi sett ut.. Och helgalet hur tekniska och kreativa vi var då. Vad hände egentligen?
Smakprov. (YAY!)


Såhär söt var jag som trettonåring. Och såhär sneda var mina tänder. Det var ju tider det..


Och såhär söta var jag och Malin - Moas lillasyster. Charmigast liksom.


Det här är alltså John. Jag har inget minne av vart den här bilden kommer ifrån, men med på skivan var den i alla fall. Hysteriskt kul. Till höger syns också mitt ena öga, som det såg ut en sommarkväll på utomhusbion för ett par år sedan.

 
Såhär fina var jag och Moa när vi handlade på Konsum för lite mer än ett år sedan. Det kan hända rätt så mycket på ett år..

   
Såhär hysterisk var jag när Moa fyllde arton. Den sjätte september alltså. Förra året. Vackert. Oerhört.

 
Slutligen. Till vänster; I kontakt med min mer alkoholiserade sida. Till höger; I kontakt med Moa. Slående.

Say my name so I will know you're back

Nu är jag alltså vuxen, myndig - hela paketet.
Det känns rätt så bra måste jag säga, och det va ringen dålig födelsedag jag hade heller. Igår.

Jag vaknade av att en av katterna lyckades knuffa ner en kaktu från fönstret. Krukan gick sönder, jord över hela golvet. Grattis till mig liksom. Efter det försökte jag sova lite till, men min hjärna har fått för sig att den inte kan sova över huvud taget när det är ljust ute - även om det inte ens märks i rummet - och det betyder alltså att jag vaknar klockan sex-sju varje morgon och har enorma (hel t ohemula) svårigheter att somna om igen.
Sen så har ju inte riktigt den där "födelsedagsspänningen" lagt sig ännu. Trots att jag blivit gammal alltså. Det är fortfarande så att jag inte kan sluta le fånigt när tårtan kommer.

Jag lyckades i alla fall sova en liten stund och vid halv tio så vaknade jag av en oerhört vacker och oavsiktlig stämsång av Ja må han leva. (Förresten så vann jag. In your face Linus!) Sen blev det tårta, ljus, presenter och hela köret. Inte helt fel kändes det som.

På kvällen anlände några skojiga människor till mitt hus. Det blev mer presenter och en hel del onyttigheteir. Inte helt fel det heller. Framför allt var det ju roligt sällskap.
Efter ett tag tröttnade vi på skarphagen och bröt upp. Världens bar var nästa målet.
Sen så blev det en hel del runtdragande i Norrköpings centrum. Kul var det i alla fall.
En lyckad födelsedag helt enkelt.

Trots - TROTS - att jag inte fick visa leg någonstans. Inte på ett enda jäkla ställe.
Oansvariga vakter tycker jag faktiskt.
Men lite cred fick jag för att det var min födelsedag ändå. Halvskumma roliga människor sjöng för mig och så.

Jag hade sjukt roligt helt enkelt.

I can't explain myself at all

Idag har jag jobbat.
Jag har burit möbler - i fyra timmar.
Det ni.

Och ikväll är det ngåon slags avslutning för alla sommarjobbare på Sportscamp.
Tävlingar och sånt.
Men för oss var det där helt oorganiserat och ingen av arbetsledarna ska dit,
så jag känner mig inte alls pepp.
Inte alls.

Dagens lärdom:

Man blir bitter av att bära möbler.
Glass gör en glad igen.

I morgon är det min sista dag.
Lyckan.

Jag är ju här och väntar på dig

Facebook måste ju var det bästa som finns. Fast inte riktigt.
Särskilt när man som jag inte rikitgt gör sig jättebra på bild om man inte anstränger sig,
men ändå umgås med människor som praktiskt taget har kamerorna fastlimmad i händerna.
Att jag aldrig lär mig. Såhär kan det gå.









Allt detta dessutom i helt nyktert tillstånd.. Det ska vara jag som lyckas.
Och mest grattis till Linnea Swärd för henens oerhörda fotoförmåga.




It's your actions that defines you

Jag minns en kväll i maj. Ett par dagar efter att Jessica hade fyllt arton.
Hon hade fest, med tema. Alla var helt galet klädda.
Jag hittade en hel del bilder därifrån.
Smakprov, smakprov.
Det var sjukt kul.
Och galet.





 









Såhär roligt kan man ha alltså.
Jag borde använda min kamera mer..

Bag in da box

Nu har Sportscamp stängt. Det känns så jäkla skönt.
Två dagar kvar att jobba med att riva ner bara, sen är jag ledig hela sommaren. Wej.

På Sportscamp har jag lärt mig:
Barn gillar pizzabullar.
Barn gillar gurka.
Barn gillar majs.
Samtliga låtar som spelas på East FM. Ofrivilligt.

I disken förstår ni, har vi radio. Den upptäcktes andra veckan tror jag, och sedan dess har den stått och pumpat East FM så att diskmaskinerna hoppat. Ungefär.
Majoriteten vinner förstår ni..
Själv tycker jag att det enda bra med radiokanalen är att det "aldrig är mer än en minuts reklambreak". Fast.. Jag vet inte om det kan kallas positivt egentligen.

Men. En låt har jag faktiskt fastnat för.
Underbart.




För övrigt är jag ensam igen.
Familjen har åkt upp till Norrland och släkten.
Men, jag är nästan frisk nu!
Wehej!
Jga sov till klockan två idag. Sjukt länge - men - jag tror att det var precis vad jag behövde.

Nu ska jag maila min nya tyska.
Wish me luck.

Hello, good morning, how have you been?

Jag har förlorat min kines!
Dumma Hongkong och dumma stipendium som dumma kineser tar tillbaka.
Min kines var ju perfekt.

Nu får jag bo med en tyska istället.
Hon luktar säkert korv. Och heter Helga.
Korv-Helga.

ALLES ÜBER EINEN KAMM SCHEREN!

Visst liksom.


Jag är inte esam längrer för övrigt. Min familj kom hem igår.
De hade saknat mig. Jag hade saknat dem också, mest när jag skulle sova.
Brrr.
Fast.. De åker igen på fredag, så då blir det till att vara ensam igen. Men.
Jag kanske får lite sällskap av min kära bror. Lite.


Det är tillåtet att hålla med när någon talar illa om någon av sina egna familjemedlemmar,
men det är inte tillåtet att själv tala illa om någon annans familjemedlemmar. Inte ett ord.
Tyst.
Family comes first. Tänk på det.

I only want sympathy in the form of you crawling into bed with me

En vecka kvar, en vecka kvar!
Sedan, bannemej, blir det sol, bad och bara inget. mera. jobb. Yes.

För övrigt. Att säga att någon ser sliten ut är bara ett snällare sätt att säga att man ser förjävlig ut och borde gå och dra något gammalt över sig. Tack så jävla mycket. Lyste upp min dag, verkligen. Tack.

Fortfarande ensam hemma. Och idag är det min kväll - bara min. Jag har utrrustat mig med choklad och Scrubs-avsnitt.
Det ser lovande ut.

I don't know when, confused about how as well

En liten uppdatering av mitt liv kanske?

Jag jobbar fortfarande som en tok men nu känns det faktiskt som avv jag börjar få ordning på det sociala litegrann också. Det är bra.

Jobbet är bra för övrigt. Det är roligt - eller - folket är kul i alla fall.
Helgalna.
Som igår när vi satt och fikade (Mycket bullar blir det..) och Mershi (lite överseende med stavningen begärs här) berättade att hon alltid trott att enhörningar finns på riktigt.. Hon hade till och med haft en diskussion om det med sin lärare i  fysik/biologi och haft som argument att "om sjöhästar finns, så finns enhörningar". Sjöhästar är ju sagodjur eftersom de finns med i Den lilla sjöjungfrun som riddjur.

Eller Heidi som på frågan "Vad har man i en fruktsallad?" glatt svar "GURKA OCH TOMAT!"

Fast det i särklass bästa under hela tiden var Izla (stavningen igen här.. rätta mig kanske?) när hon stod och portionerade ut pannkakor. Jag gick förbi precis i tid för att märka att det var en liten diskussion runt pannkaksbordet och höra en arbetsledare (Sabina) skrattandes fråga en annan (Mathias) :

- Jaha, och du har bara försökt med tjejerna eller?
- Ja.

Sen gick de. Jag, som är lite nyfiken sådär, undrade vad det var frågan om och besätmde mig för att fråga Izla:

- Vad var det där om?
- Ja, alltså, han ville ha sex.
- Jaha.. ? Eller.. va?
- Ja, men jag bryr mig inte. Jag skulle kunna ge honom sex!
- Vad fan?!
- PANNKAKOR! SEX PANNKAKOR!

Jag dog en smula innombrods. Fast på ett positivt sätt.
Fint.

Nu har ju min familj lämnat mig ensam, vilket är jätteskönt på vissa sätt men smådrygt på andra.
Jag får roa mig bäst jag vill liksom.
Igår lyckades jag somna iaf. Ensam. I ett tomt hus.
Det tog ett tag.

Ikväll: Utebio. Mys.

Another line without a hook

För en vecka sedan, närmare bestämt, torsdagen den tredje juli:

Jag är nog ganska duktig på att analysera mig själv. Varför reagerade jag såhär? Vad tycker jag om det här egentligen? osv. Om dett aär till min fördel har jag inte kommit fram till ännu. Oftast lyckas jag bara med att förvärra tankehärvorna så att jag vet varken ut eller in, men med jämna (långa) mellanrum tycker jag mig ändå få en liten uppenbarelse som gör att jag förstår mig själv lite lite bättre. Fint.

Idag var en sådan dag, en dag av insikt alltså, och det kändes galet bra att äntligen få en förklaring, och därefter kunna släppa taget. Underbart.
Nog för att jag släppte taget för sjukans länge sedan, men det har ävl alltid legat och gnagt någonstans.

Det har dock inte enbart varit en dag av uppenbarelser, utan det har också varit en dag av obehagliga sanningar, lätta chocker och glass i håret.
Men framför allt - och tro mig, det överglanser allt det andra hundra gånger om - så är det här dagen då Jessica kom hem igen. Det är först nu som jag inser hur sjukt mycket jag saknat den flickan.
Välkommen hem.

Icke att förglömma kan det här också benämnas som en dag då tvivel jag knappt varit medveten om skingrats. Lättnaden, känslan, är mer än underbar.

Det är inte ofta som man inser hur lycklig man faktiskt är.

We're just a bubble in a boulevard

Ivannia gjorde mig uppmärksat på en sak.
Hon skulle gå in på min blogg men råkade skriva
www.blackspot.se
och glömde alltså själva blogg-grejen.
Men det hon hittade var så jäkla klockrent att hon blir ursäktad för sin glömska.

Kolla in.
Jag skrattade i minst tio minuter.
Underbart.

RSS 2.0