Josefine

I morgon har jag en lektion. Naturkunskap B, 40 min.
Jag frågar mig varför jag över huvud taget går i skolan?
För att få en utbildning, en framtid.
Ja. Men kan vi då inte bara hoppa över det här och gå direkt på framtiden? Va?
Jag står bara och stampar. Det gör mig galen.
Vill inget hellre än komma härifrån, kan inget annat än att stanna.
Satan.

Det har varit kolsvart ute sedan klockan fyra.
Mörkret övermannar alla känslor.
Hur kan någon vara helt lycklig på hösten?
Det krävs under.
Mitt under är långt borta.

Tre veckor kvar till jullovet. Då är vi alla fria för ett tag.
Sedan kan vi räkna ner till studenten.
Till livet efter skolan, det riktiga livet.
Vad ska det bli av oss då?

Det har varit en fin söndag.
Jag är förvånad, för söndagar brukar annars vara fyllda med.. söndagsångest.
Ovanligt.

Har spenderat större delen av dagen framför datorn, på Skype närmare bestämt.

Sean är numera ett erkänt Twilight-fan, och vill gå och se på New Moon på bio när han kommer och hälsar på, men det ska talas tyst om det här. Han är en smula oroad av att 90 % av de som ser filmen är kvinnor.

Medan vi satt och pratade om allt och inget så började det regna i England. Inte bara regna, utan hagla, åska och blixtra också. Jävlar vad det lät i högtalarna.

Sean var tyst en stund och sedan sa han:

"If I was with you now we could play baseball.."

Det var bara så in i helvete fint.

Igår kväll myste jag med Linnea, Moa och Ben and Jerry's.
Vi tittade på Definately Maybe, Pretty Woman och The Holiday.

Det började bra, men jag insåg snart att filmerna var ganska plågsamma.
Hatar Julia Roberts för att hon får precis allt.
Hatar Cameron Diaz för att hon får kyssas i England.
Fan.

I övrigt var det en väldigt trevlig kväll.
Det gör vi om!




Bilden har jag lånat från Moas blogg.

Puss.

Söndag

Jag dricker glögg
Med balkong dörren öppen inatt
Jag är så trött på alla mail och koder
Jag vill ha dig här på riktigt inatt
Och suga liv ur din halspulsåder
Ja för en doft av sommarens sista dagar
När vinden blåser in ifrån England

Som du sa det kan vara svårt att bli riktigt nöjd
Det är så lätt att fantisera
Och mina tankar och minnen står mig upp i halsen
Men mycket vill ha mera
Och jag har kvar av sommarn om du behagar
Om du behagar komma hem från England
Jag har väl knappast lärt mig nåt sen sist
Nej inte jag
Men dina ord ligger och gnager här dag efter dag

- Lars Winnerbäck, Hugger i sten



Fan vad jag vill ha dig här just nu.

21 dagar.

Fredag.

Har precis tittat på Matrix.
Den är så himla fin. Jag kommer alltid anse den vara ett mästerverk, nyutvecklade specialeffekter till trots.
Neo. Vilken kille!

"There is no spoon.."

Deep shit.

Idag är det, eller har varit, fredag. Det gör mig glad.
Fredag är min favoritdag, min speciella dag.
Just denna fredag har jag soenderat sisådär en timma i skolan och skrivit Naturkunskapsprov, gått på stan och inhandlat lite julklappar, blivit uppringd av finaste Sara ända från England, tränat samt läst och bara varit hemma.
Skönt.

Dagarna bara flyter iväg just nu, men det är precis så jag vill att det ska vara.
Riktigt fint vore det om de närmaste tre veckorna komprimerades till, låt säga, tre dagar.
Då skulle jag bli otroligt glad.

Se, om jag vore lika bra som Neo skulle det här ju inte vara ett problem.
Attans.

Nu borde jag sova egentligen, men jag känner inte alls för det.
Ska döda lite tid i den virtuella verklighet som kallas internet.

Imorgon kommer Moa och Linnea hit och myser.


23 dagar.

Prov i Naturkunskap i morgon, ellära.
Så. Jävla. Pepp.

Jag får en lugn och skön morgon i alla fall.
Så..

Godnatt.

Torsdag.

Har varit sjukt duktig idag.
Heja mig!

Jag har också lärt mig att pepparkakor pratar engelska.
Fyraåriga Jacob var vänlig nog att upplysa mig om det.

Att allt ordnar sig bara man pratar om det, det har jag lärt mig också.
Tack för att du finns kära vän.

I morgon börjar helgen. Och som min oerhört vise far sa:

"Då ska jag INTE gå upp innan jag vaknat".

Love me or let me go.
Älska mig eller låt mig vara.
Det finns för fan inget mellanting.

Helvete.

Jag vill ha godis..



+   =  


Så.. Ehum. Någon som känner sig snäll?
Inte?

Onsdag.

Jag. Får. Inte. Somna. Aaaargh!
Om jag somnar nu kommer jag inte kunna sova inatt, heller. Fan.
Det övergår mitt förstånd hur det kan vara så lätt att somna på dagen, och så oerhört svårt på natten.
Vad är felet?
Nåja. Blir jag tillräckligt utmattad så ska det nog gå.

Idag har jag lärt mig mycket.
Hela Fantomens historia, till exempel, och en hel massa om andra superhjältar också.
Fint. Jag känner mig allmänbildad.

Det diskuterades livligt vilken superhjälte som är den absolut bästa under lunchen.
Stålmannen är min absoluta favorit. What's not to love liksom?
Men de andra föredrog visst Batman och Fantomen.
Alltså. Bruce Wayne är ju världens player, och Fantomen har minsann fula trikåer.
Nej. Tacka vet jag Stålmannen. Clark Kent, det är en riktig man det. Han vågar till och med vara världens loser när han är sitt alter ego. Vilken kille.

Det är helt sant. Vi ÄR faktiskt såhär coola.


Jag har hunnit med en tur på stan också, med Emil och hans kära Sara.
Det kan lösa sig det här. Jag börjar få koll på vad jag ska köpa åt människor.
Bra!
Jag älskar att köpa presenter, men jag blir så stressad, för jag vill verkligen att personen i fråga ska bli riktigt glad också. En dålig present är en bortkastad present liksom.
Hittade världens sötaste vantar och mössa till Bella, min lillkusin. Så! Om någon släkting skulle läsa detta har jag FÖRSTA TJING på att förse Bellabus med vantar och mössa. Så det så. Tack!

Men allvarligt talat. Jag har aldrig haft pojkvän under julen förut.
Vad köper man? Vad vill de ha?
Paniken är ett faktum, och till och med Google har svikit mig!
Jag googlade "perfect gift for boyfriend/him/guy/man/boy" och det roligaste som kom upp var en personlig ishink, personliga manchettknappar och ett litet kit med "designa ditt eget hundgodis".
Om folk på fullaste allvar köper sådan saker kan det i alla fall inte bara vara jag som har problem. En liten tröst.

Men så. Hjälp mig tack!?
Det ska vara något seriöst - utan att vara tråkigt,
något som säger "jag älskar dig" - utan att vara cheesy,
och framför allt något som faktiskt skulle göra honom glad.
(Och nej, inget Arsenalrelaterat.. Tack ändå Adrian.)
Har jag för höga krav?


Idag, på projektmötet, sa Gugge att män och kvinnor talar olika språk.
Om en kvinna är hungrig säger hon visst "titta! där är en restaurang..." och väntar sig att mannen ska förstå, medan en man slänger ur sig ett; "nu äter vi!"
Kan det bero på att de är uppfostrade olika? Föreslog jag.
Han såg måttligt imponerad ut.

Enligt honom är jag alltså inget vidare kvinnlig då.
JAGÄRHUNGRIGKANVIÄTADÅ?!
Det är nog vad jag skulle säga.


25 dagar.

Vad faaan?
Inga nya avsnitt syns till av vare sig One Tree Hill eller Gossip Girl.
Not amused.

Hungrig är jag också. Och fortfarande kall.
Inte okej. BARA obehagligt.

Laga mat åt mig, tack. Snälla?

Men NEJ!
Nu informerade min käre far mig om att det serveras blodpudding till middag.
Fan.

Nu är jag sur på riktigt.

Tisdag.

Det är för jävligt kallt i mitt rum just nu. Händerna är isbitar som förgäves trummar mot tangentbordet i ett försök att skriva något vettigt. Jag har tydligen inte välsignats med det varma norrländska blodet som flyter i ådrorna på min kära far sida av familjen. Tråkigt för mig. Och för dem som råkar ut för mig vid tillfällen då händerna är som kallast. Det bästa jag vet är nämligen att stoppa händerna innanför folks kläder och stjäla värmen från deras varma kroppar. Mohaha. Det är oftast Sean som råkar ut för den här behandligen förstås. Jag tror inte att han tycker om det lika mycket som jag gör..

Helt okej dag idag. Staden och framtiden var precis lika meningslös söm vanligt, religionen lika flummig som vanligt, och på engelskan var jag bara trött och ville gå hem.

Jag trodde ju att jag skulle vara så in i döden trött i går kväll, eftersom jag sov så dåligt föregående natten, men icke! Så fort huvudet och kudden möttes blev mina ögon stora som tefat och tankarna snurrade fortare än jag kunde hänga med. Inte okej. Det tog timmar att varva ner och jag somnade slutligen, utmattad, vid tvåtiden.

Imorgon är det onsdag - början på slutet av veckan.


26 dagar <3

Nu kan jag allt om både parallell- och seriekopplingar. Näst intill i alla fall.
Jag känner mig upplyst, UPPLYST!
Hm.

Jag somnade så fort jag kom hem. Delade säng med en liten hårig varelse som låg på min axel och spann.
Mysigt, men jag drömde så konstigt.
Än om galna läkare som mördade folk och än om mina föräldrar som skällde ut mig in public. Obehagligt.
Men jag behövde det nog. Sömnen alltså, inte drömmarna. De hade jag kunnat klara mig utan.


Nu har jag, trots min måndags negativitet, gjort allt som ska göras (skönt)
och jag kan ägna mig åt saker som jag VILL göra.
Men mest så tänker jag på dig. Saknar dig.

Och FAN att det ska vara så galet jobbigt.

And so it's all the same,
goodbye, with a flicker I'm off again
A kiss that doesn't want to end
Oh it's all, all the same
I saying my I love you's
and the sadest voice
Saying my I love you's
I don't want to go

I miss the way the corner of your mouth looks when you smile
I miss the way that only you can hold me through the night
I dedicate my songs to you then I miss you even more
I miss you, oh I miss you, oh I miss you 
I am coming home 

- Marit Bergman



Massor av kärlek till henne för att hon är så bra på att sätta ord på hur jag 
känner, när jag inte kan det själv.
I wish you were here. 

Måndag.

När jag vaknade i morse ville jag dö.
The Kooks började spela och kalla på min uppmärksamhet. "Do you wanna make love to me?"
Nej tack, jag vill inte göra någonting utom att spendera hela dagen i sängen. Det vore helt okej.
Att gå upp över huvud taget kändes för meningslöst för att över huvud taget orkas med. Inte genomförbart.
Jag har ju bara två lektioner idag.

Å andra sidan.. Jag har bara två lektioner idag.
Så.. varför inte gå? Jag är hemma igen klockan ett och då kan jag ta igen förlorad sömn innnan jag sätter igång och gör något vettigt.
Jag släpar mig upp ur sängen och förbannar allt, från väder och årstid till mina usla sovvanor på helgen.
Egentligen får jag skylla mig själv som praktiskt taget vänder på dygnet och inte lyckas somna förrän tre på en söndag kväll. Men. Det gör inte morgonen lättare.

Efter en dusch och en kopp kaffe känns livet överkomligt.
Jag behöver inte stressa, och hinner till och med sätta mig ner och officiellt förbanna måndagar på Fejjan.
Mår bättre.

Hållplatsen är tom på folk, jag lyckas till och med få en sittplats på 7.50 spårvagnen, vilket knappast hör till vanligheterna. Spårvagnen passeras en stor reklamskylt som utlöser en ström av svärord i mina tankar. "Åk till solen", eller något liknande. Ja tack, betalar ni också eller?
På mobilen spelas Anna Ternheim - Shoreline, och snart är det dags att kliva av.
De Geergymnasiets respektingivande konturer ligger framför mig, jag suckar och förbannar vardagen än en gång.

Nu har jag haft min första lektion.
Det var engelska och jag tillbringade större delen av lektionen med att, på VÄLDIGT brittisk accent, argumentera för att engelska kvinnor är vackrare än svenska. Roligt.
Nu sitter jag i en datasal och försöker fördriva den timme som är kvar till Naturkunskapslektionen.

Jag överlever nog den här måndagen också.

Och så var det det där med att kontrollera sina känslor.
Inte få emotionella små utbrott och se ut som en galning.
Jag vet inte vad det är för fel på mig nu för tiden.

Sova kanske?
Jag skäms.

Söndag.

Ack. Vart tog de mornar vägen, då jag studsade upp ur sängen och fick allt jag skulle gjort på ett par timmar?
Long gone, är vad de är.
Istället har jag idag legat och slöat i min säng till klockan ett.
Först då insåg jag att det faktiskt var dags att gå upp och göra någonting av mig själv.

Så här är jag.
Dagens plan är att fika med käraste hästen, då vi på grund av (mycket) oväntad anledning inte riktigt pratade ordentligt i fredags. Idag däremot, ska allt genomgås grundligt. Vi ska sitta och analysera de allra yttersta vrårna i våra liv. Fint. Vem behöver en psykolog när man kan få sitt liv överanalyserat och uträtt över en fika på Färcka Förkens? Sannerligen inte jag.

Här har ni resultatet efter färgningen också.
Jag är inte helt nöjd, då det blev mycket mörkare än jag tänkt det.
Men det är ju inte mörkare än det har varit förut, så jag vänjer mig nog.



Helt okej ändå, tänker jag. Eller?

Fast.. det är förtås ett galet stort steg från det här:




Ah. Jag måste ta tag i mig själv och svara på en massa brev som ligger och slänger.
Det kommer. Jag lovar!

Den där Elliott Smith förresten.
Det är en fin kille det, eller.. var.
Lyssna på de här till exempel.

Needle in the hay

Christian Brothers

Waltz #2 (XO)

Twilight

Fina grejer!

Lördag.

Bra kväll igår.
Jag gick dit utan förväntningar över huvud taget, och insåg efter ett tag att jag hade galet roligt.
Jag och Ivannia fick två nya fjortisvänner som gillade att dansa. Fint.

Nu jobbar jag på att bli mentalt redo att följa med min kära mor och handla mat.
Det kan bli jobbigt det här.
Treo.. någon?

Sedan blir det hårfärgning och, om jag har tur, Ben and Jerrys.
Det skulle bli den perfekta dagen känner jag.

Puss.

Jag peppar med Marit Bergman förresten.

Sjukt bra!

Det är sådant här man ska lyssna på en fredag kväll.
När livet känns som bäst.

Fredag

En ganska meningslös dag, men helt okej ändå.

Dagens bästa var utan tvivel den tunnhåriga killen på gympapasset, som i världens mest glesvyxna mustasch förtvivlat försökte hålla takten. Det var väldigt snart uppenbart att vissa människor helt enkelt är födda utan taktkänsla..
Tur för honom, tycker jag, att han även verkade född utan skam. För inte var han blygsam och ställa sig längst bak inte. Nej nej. Han skulle prompt stå i mitten, precis bredvid ledaren, och vifta okontrollerat med sina förvuxna lämmar.
Sjukt underhållande.

Och Rex lever fortfarande. Det känns bra också.
Gudarna ska veta att jag har oroat mig för den lilla parveln.
Vänta ni bara! En dag kommer Rex ta över heeela världen.
Det blir en fin dag.

Just nu fryser jag, men ska snart få tummen ur och börja göra mig i ordning inför kvällens festligheter. Ytterligare en av norrköpings invånare har gått och blivit myndig. En glädjens dag (..kväll?) ska det bli. Minsann.

Jag funderar lite över varför konstiga människor på internet dras till mig.
Sänder jag ut signaler som säger något i stil med "Om du har en psykisk störning, kom och prata med mig! För det tycker jag är roligt, jätteroligt. VERKLIGEN! SKITKUL!", kanske?

Eller?

Jag fattar inte.

Med undantag av sagda läskiga människor har jag en väldigt trevlig kväll.
Finaste Moa ligger i min säng och läser Breaking Dawn.
Själv sitter jag här. Spelat lite gitarr har jag gjort också.
Vi är visst inte överdrivet sociala med varandra, men jag gillar det.
Att vi kan umgås utan att prata hela tiden liksom.
Bara njuta av varndras sällskap.
Det behövs ibland.

Imorgon ska jag träffa min kära vän BERIT.
Henne saknar jag också, så det ska bli fint.
New tales of the young and loved liksom.

Sakna människor verkar vara min huvudsyssla just nu.
Det vet jag inte riktigt vad jag tycker om..

Här får ni ett exempel på mina och Moas oerhörda artist talanger.
Idol nästa kanske? Eller talang 2010?
Fint är det att vi byter person mitt i låten också.
Och fortfarande. Alltså?
HUR FAN SÅG JAG UT?
Hur tänkte jag där?
Jag vet inte.



Det här är pinsamt, men det är okej.
Jag var fjorton år och visste inte bättre.
Det är mitt försvar.
Så.
Jag skäms inte. Jag skrattar.

Moa, som fortfarande har lite kreativitet kvar i kroppen skapade dessa.
Nu kan ni lyssna till galenskapen i dess fullhet.





Två tankar slår mig.
Vart fick vi allt ifrån?
Hur tusan såg jag ut?
Och.. Det var nog en sabla tur att jag åkte till England och förbättrade mina språkkunskaper.

"..they are ramling"

Fint är det.

En sak är säker, och det är att Moa och jag var galet kreativa när vi var yngre. Filmade, spelade in grejer och hade oss. Det kan komma upp ett exempel på det senare.

Vart tog all kreativitet vägen?

Vi har alltså suttit och lyssnat och tittat igenom våra små utbrott av kreativitet.
Något jag finner oroande är de ofta igenkommande ämnena.
Död, kor, blod och mer död.
Oroande.


Och sedan kan jag tillägna en liten rad till John Jansson, för att han känner sig lite förbisedd.
Men mest för sex års vänskap. Käraste Johnen.
Jag minns fortfarande när jag cyklade till stallet en halvtimma tidigare, så att jag kunde
gömma mig i en box och undvika honom. Hahaha, det var tider.
Det är fint att vi har utvecklat vår relation tycker jag.



Han är väldigt fin den där John.
Jag saknar honom lite. Fika snart?

Torsdag

Jag avskyr det här. Mörker och regn.
Inget annat.

Eller. Det finns fina saker också.
Glögg till exempel, och varma stora tröjor.

Idag har jag varit produktiv så in i tusan, så en klapp på huvudet till mig.

Men jag är stressad.
Vad ska man göra? Vad ska man bli?
Det känns som att framtiden kommer allt närmare, och helst av allt vill jag backa så långt jag bara kan och ta tag i allt när jag är redo för det. Om en sisådär 20 år kanske?

Tiden vet att den vinner till sist.
Den där Krunegård vet vad han pratar om.

Jag är så skluven. Samtidigt som jag vill att gymnasietiden ska vara over and done with så skrämmer framtiden mig till vanvett. Hej. Jag kan inte ens tvätta kläder.

Nu kom min kära lillebror och gav mig chokladmuffins.
En chokladmuffin? Eh?
Livet känns lite lättare.
Livet är alltid lättare med choklad i magen, ironiskt nog.

Ja. Jag tror att vi lämnar det där.

Ikväll kommer käraste Moa hit.
Myspys.



Det har blivit några år nu. Det var väldigt länge sedan i roade oss med att gå på skoldiscon och spela in knäppa filmer på lunchrasterna. Det var ganska länge sedan jag var 16 och du 17 och vi tog den här bilden också. Ganska länge. Fint.

Glögg är utan tvivel det finaste som finns.
I heeela världen.
Dessutom passar det väldigt bra som förtäring vid studerande.

Nu tror jag det är dags att färga håret. Bannemej.
Det här går ju inte längre.
Brunt ska det bli (igen), men frågan är hur mörkt..
Inte så hemskt mörkt tänker jag, utan lite som det såg ut i början av sommaren.

Typ såhär:



Ja, ungefär så får det nog bli.
Det ska bannemej inte se ut såhär i alla fall:



För det är minsann för mörkt. Så det så.

Då var det löst då.
Fint.

Vad är det förresten för en jäkla min jag har på det där fotot?
Jag påminner om en galen femåring. Inte okej.

Nu närmar sig klockan två.
Jag har inte rört på mig sedan klockan tolv.
Eller. Jag har ätit.
Med hjälp av mina oerhörda kulinariska färdigheter har jag framställt ett mål klyckling i champinjonsås.
7 minuter i micron, ack vad det är lätt att vara mästerkock!

Om jag vore en gubbe i The Sims skulle nog spisen börja brinna varje gång jag lagade mat.
Min kära mor säger att det är något jag bör ändra på innan jag flyttar hemifrån. Men jag tänker såhär.
Det finns ingen bättre motivation till lärdom än överlevnad.
Om jag svälter kommer jag ju självklart att lära mig laga mat.
Massor av mat, i stora lass.
Så jag avvaktar.
Låter naturen ha sin gång så att säga.

Jag tror att jag har kommit ifrån stressen orsakad av psykologiprovet.
Allt detta pluggande gör mig deprimerad.
Det blir med andra ord ett lätt MVG då jag bara kan sitta där och analysera mina egna sympton.
Kanske inte egentligen, men det vore onekligen fint.

Om det ändå vore december..

Nationella provet i Svenska B är avklarat.
Jag skrev om relationen mellan föräldrar och barn och hur den måste utvecklas med tiden för att fungera.
Deep shit.

Och nu sitter jag här. Klockan är tolv, skolan är klar, och jag har inga planer.
Jag tycker inte om när jag får oförutsedd dötid.
Jag klarar inte av att göra något då.
Det finns så mycket jag SKULLE kunna göra.
Men jag vill inte riktigt.

Snart är det helg.

Onsdag

Såhär kan det se ut när söta och trevliga människor träffas hemma hos mig för att sjunga snapsvisor och spela galna spel. Fin kväll.

Fint. Som sagt.

Kärlek till er.

Meja plågar mig på Spotify.
Jag studerar mitt avnötta nagellack och önskar att du var här.

Man kanske skulle måla om dem?
Man kanske skulle sova?
Man kanske skulle lämna den här staden med allt vad det innebär och åka ut på fantastiska äventyr?
Som Nils Holgersson, minus gåsen.

Motivationen är, som sagt, tillbaka så pass att jag orkar ta mig an det stundande psykologi provet.
Inte så pass att jag känner för att sitta och klämma ur mig en svenskatext i fem timmar imorgon.
Inte alls.

Rött får det bli.
På naglarna.

Tisdag

Att plugga psykologi gör mig lite rädd. Det är galet hur mycket fel det kan vara på oss människor. Gaaalet.

Och jag tänker lite.
Tänk på hur ledsen man blir om man mår dåligt och ingen verkar bry sig om det. Hur ledsen blir man inte då om man är riktigt riktigt glad och det fortfarande inte är någon som bryr sig?
Att man inte har någon att dela sin glädje med. DET måste vara det värsta som finns.
Fy.


Sverige är för övrigt ett gnaksa kallt, grått och jävligt land just nu. Jag längtar bort till något annat, något nytt. Men det finns ljusglimtar. Mest längtar jag till jul just nu, och hatar mig själv lite för min oförmåga att släppa taget om ens så för en liten millimeter. Jag. Vill. Ju. Inte.


Det här har varit en sådan där dag som svängt mellan att vara jobbig och att vara bra, för att sedan landa någonstans mitt emellan på ett "mjeh". Typ. Min körskolelärare (som jag faktiskt borde försöka anstränga mig att lära mig namnet på - det är en aning pinsamt att ringa och boka körlektion och fråga efter "han den där ganska gamla som varken heter Ninos eller Arre.. du vet..?") börjar så smått erkänna att jag faktiskt kan köra bil. Min motivation verkar påväg att krypa tillbaka från sin ack så avlägsna vrå där den befunnit sig större delen av hösten. Eventuellt är jag också ett steg närmare vägen ut ur arbetslösheten, men det är ännu för tidigt att säga något om det. Vi håller tummarna i alla fall tycker jag, för det vore i sanning välkommet.
Pengar är roten till all ondska. Bristen på pengar i alla fall.

Så vi hoppas.