Josefine

Onsdag

Det snöar i Norrköping.

 

 

Heja min extremt bra mobilkamera!
The big news is: Jag tycker faktiskt inte om snö.
Egentligen bottnar det nog i att jag inte tycker om att vara kall och snö är ju, som de allra flesta vet, både kallt och blött. Men.

Jag har inget emot snön i år. Inte än i alla fall. Kanske för att julkänslorna har ryckt tag i mig, eller kanske för att jag levt utan snö i ett år. Jul utan snö är ju lite som kall glögg. Inte helt rätt.

Klassen välkomnades av en vikarie på Naturkunskapen.
Så ska det visst vara hela veckan.

Jag tror att vara vikarie kan vara bland de värsta saker som finns. Som en strandad val kastas man in i situationer okända för en själv, och lika lite kontoll har man över vad som händer.
Som vikarie får du ingen respekt. Du kan inte avgöra betyg och har därför ingen mak över eleverna.
Du vet heller inte vad de jobbar med, utan tvingas improvisera när du kommer in i klassrummet, vilket leder till än mer minskad respekt då eleverna troligtvis redan gått igenom det du talar om, eller helt enkelt inta har den blekaste aning om vad du pratar om. Nej. Fy tusan för det.

Precis så var det också för Björn (eller Jan?) som entrade klassrummet med randig pikétröja och gröna friluftsbyxor i sann naturanda. Han ägnade större delen av tiden till att dra pruttskämt om metangas (som säkert går hem extremt bra i högstadiekretsarna han vanligtvis rör sig i) och att snubbla över orden.
Varannan mening avslutades med "tror jag".
Vilken kille.

Till hans försvar läggs ovanstående beskrivning av en vikaries vardag, men personligen skulle jag föredra att få uppgifter att jobba med självständigt istället för att behöva bidra till den psykiska nedbrytningen av vad annars säkert är ett strålande lärarämne.
Att jobba självständigt borde väl ändå en gymnasieklass klara av, eller?



Likt tusen nålar ter sig längtan efter din närhet som en fysisk smärta.

Har tråååååkigt.

Det finns ett visst mått av underhållning som kan kramas ur den torra luften i vad som är De Geergymnasiets chat-rum, och jag har nu vida överskridit den kvoten.

Inte ens Fejjan lockar just nu, vilket mycket väl kan ha något samband med att de allra flesta människorna i världen, eller åtminstone de på min "vänlista", har vettigare saker att göra klockan halv 11 en måndag. Hoppas jag.

I denna evighetslånga tidslucka som är min håltimma har jag i alla fall komponerat ett mail till Hästen. Varsågod! Hoppas att det är mer till glädje än det förra.
Jag vill minnas att hon en gång tilldelade mig priset för världens sämsta mail genom tiderna. Det var en traktor.
Jag undrar var den tog vägen?

Det här ger mig associationer till min kära far och den gången jag kom hem från en lång (och prestationsfylld) skoldag för att mötas av en halv traktor på garageuppfarten.
Hans svar på vad tusan en halv traktor gjorde där var:
"Jag hade inte råd med en hel", följt av ett genuint guppskrock. Komplett med händerna på magen vill jag minnas.
Han låg och läste Nostalgia (60-talets version av de moderna biltidningarna tänker jag mig) i soffan och såg ut att vara väldigt nöjd med sig själv.

Ungefär lika nöjd som han såg ut igår när han, inför resten av familjen, presenterade sin julklapp till Sean.
Herregud.


Min pappa är faktiskt en väldigt snäll och harmlös man, fastän han gärna försöker visa på motsatsen.
Detta gör han genom att slänga ur sig roliga saker som:

"Är han två år äldre än du?! Jaha.. Ja men hälsa då att jag har en yxa i källaren!"


och..

"Hälsa att jag heter TOR-STEN. Det är ett mycket gammalt vikinganamn! Och JA! Säg också att hela släkten sysslar med BLODSHÄMND!"


Dessa uttalanden kan förstås te sig mycket hotfulla, tills det att man faktiskt träffar honom.
Min pappa är faktiskt världens snällaste,
men huruvida han är så rolig som han utger sig för att vara går att diskutera.

Kärlek.

Måndag.

När jag promenerar till spårvagnen i vintermörkret uppfylls jag av en känsla av lugn. Det är någonting med världen innan den har vaknat. Något vackert och fridfullt. Det är synd att det inte håller i sig så länge.
Det har en kraftig inverkan på mitt annars, minst sagt, hetsiga morgonhumör.

Engelskan är avklarad och jag uppehåller mig i chat-rummet i väntan på Naturkunskapen. Mina ambitioner om att stanna efter skolan och göra tankekartor över de litterära epoker som måste sitta som gjutna i min arma flickehjärna på torsdag känns.. väldigt avlägsna.
Mest längtar jag tillbaka till min säng. Till värme, glömska och kravlöshet.
När jag är vaken är det så mycket som drar i mig. Hit och dit, fram och tillbaka. Vart ska jag ta vägen?

Dock är jag närmare än någonsin.
Nästan så att jag kan känna det, och jag har äntligen hittat något som jag VILL. Inte något som jag skulle kunna stå ut med, utan något jag faktiskt skulle kunna tycka om.
Jag älskar när tankar och idéer växer fram av sig själva i det undermedvetna och inte presenterar sig förrän de är helt färdigtänkta. Minimum av arbete för det medvetna. Skönt.

Jag undrar vad du gör, precis i detta nu.
Jag tänker på dig.


13 dagar.

Oj. Så det kan gå.
Insikten är närmare än någonsin.
Jag tror faktiskt att jag borjar bestämma mig.
Nu hoppas vi bara på att allt går som jag vill.
Precis som jag vill, helst.

Snart ska jag ta kontrollen över mitt liv, och då mina vänner,
kommer det att bli fruktansvärt bra.
Det är min plan i alla fall.

Min käraste bror kom och överraskade mig med en julkalender.
En sådan där med choklad i. Nostaglin är total! Jag har inte ägt en sådan kalender sedan jag var tio år, och det är min genuina övertygelse att en dag som börjar med en liten bit choklad inte kan bli annat än bra.

Sådeledes ser åsterstoden av december månad ut att bli bra.
Extremt bra.

Det tackar jag för!



Det faktum att jag får börja med att öppna hela sex luckor är också väldigt väldigt välkommet.

Söndag.

Jag är uppfylld av en ovan känsla. Konstruktiv, duktig, handlande.
Idag är jag allt annat än passiv, och det är sådana dagar jag mår extra bra.
Jag känner mig duktig. Det är skönt.

Full av positiva känslor inför den kommande veckan, särskilt som att det är den näst sista innan jullovet.
Julen hägrar med ljus, glögg, mat och kärlek. Jag kan knappt vänta!

Innan dess ska jag förstås hinna med en bunt skoljobb, men det känns överkomligt idag.
Jag kan det här. det kommer att gå bra.
Efter tolv och ett havt års skolgång borde man ha koll.

Den här helgen började extremdåligt, men har bara blivit bättre sedan dess.
Lite tänker jag att jag har hittat tillbaka til mig själv, och det gör mig väldigt glad.
Välkommen tillbaka.

Nu ska jag mumsa på lite rester av gårdagens kladdkaka.
Puss.


14 dagar.

Fredag.


The stars lean down to kiss you
And I lie awake and miss you
Pour me a heavy dose of atmosphere

'Cause I'll doze off safe and soundly
But I'll miss your arms around me
I'd send a postcard to you, dear
'Cause I wish you were here

I'll watch the night turn light-blue
But it's not the same without you
Because it takes two to whisper quietly

The silence isn't so bad
'Til I look at my hands and feel sad
'Cause the spaces between my fingers
Are right where yours fit perfectly

I'll find repose in new ways
Though I haven't slept in two days
'Cause cold nostalgia
Chills me to the bone

But drenched in vanilla twilight
I'll sit on the front porch all night
Waist-deep in thought because
When I think of you I don't feel so alone

I don't feel so alone, I don't feel so alone

As many times as I blink
I'll think of you tonight
I'll think of you tonight

When violet eyes get brighter
And heavy wings grow lighter
I'll taste the sky and feel alive again

And I'll forget the world that I knew
But I swear I won't forget you
Oh, if my voice could reach
Back through the past
I'd whisper in your ear
Oh darling, I wish you were here

- Owl City, Vanilla Twilight.

Torsdag.

Du förstår inte.
Har verkligen ingen aning.
Det vore mycket lättare om du kunde göra det.
För oss båda.


Idag har jag varit på äventyr i huvudstaden.
Saco-mässan. Upplysning.
Tråkigt nog har jag fortfarande inte den blekaste aning om vad jag vill plugga vidare som,
men jag är kanske lite närmare än förut. Kanske.

Efter att ha samlat på oss tio kilo universitetsbroschyrer ägnades mest tid till att få gratis godis, pennor och att delta i diverse tävlingar.
Och läsa Cosmopolitan på kalla stengolv förstås.
Nu har vi lärt oss hur man kysser på bästa sätt, hur man får både Kim och Adrian på fall och man inte ska satsa på alfahannar (prova komikern istället!). Fint.

Adrian och Kim tyckte att det här med tjejtidningar var lite jobbigt.
De klagade.
Adrian sa:
"Alltså.. när jag vaknade i morse och tänkte på saco-mässan trodde jag aldrig att jag skulle sitta på ett kallt stengolv och lyssna till högläsning ur Cosmopolitan.."

Sedan var han tyst och lyssnade en stund, tills han plötsligt utbrast:

"Ska vi inte gå till Pressbyrån och köpa det nya numret istället?"


Se. Han tyckte nog att det var lika lärorikt som jag.
Sedan tyckte både Kim och Adrian att de var tvugna att vara extra manliga på bussen hem. Hela vägen.
Kim satt och rapade och Adrian pratade om fotboll.
För att väga upp liksom.

Det var roligt.


Nu sitter jag på mitt rum och fryser.
Kylan tycks stråla ut ur mig.
Högra överarmen är svullen och bultar.
Borde jag vara oroad?
Du är inte här, jag vill prata med dig.
Tala om för dig hur mycket du betyder, men bara om du vill lyssna.
Jag älskar dig.


17 dagar.

Angående att jag vaccinerat mig mot Svininfluensan.
Jag och Linnéa kommunicerar djupa tankar via Facebooks eminenta chat.

Josefine

jag har ont i armen
tog spruta idag.
är stolt!

Linnéa

haha..duktiga josefine
akta så att du inte går och dör bara..:P

Josefine

jag ska försöka låta bli det.
tycker det verkar jobbigt det där med döden

Linnéa

bra..
ja det verkar ta onödigt mkt på ens krafter

Josefine

ja. göra slut på dem helt så att säga.

 

Det kan vara så att det är läggdags snart.. Kanske.
Men jag känner inte alls för att sova.

Jag ändrar mig.
Jag ÄLSKAR människor! Särskilt den här tjejen.
Henne älskar jag mest av alla i hela världen tror jag.

Grundskola på Södermalm, Stockholm

Ett gäng tjejer ~13 pratar om siamesiska tvillingar.
Tjej 1: Jag har hört att de kan känna på sig när den andra är i fara.

Cred: Silke




 

Tjuvlyssnat.se kan lysa upp din dag ibland.




Visste ni förresten att Chewbacca fick en son?
Han hette Lowbacca (aka Lowie) och blev Jedi.
Sjukt intressant, enligt Adrian.

Den här lektionen blev precis ika meningslös som jag förutspådde,
men nu har jag ju i alla fall lärt mig något.

Orkar inte ens försöka vara trevlig idag.
Så. En officiell ursäkt till alla som råkar ut för mig idag.

Jag ser sannerligen inte fram emot Staden och Framtiden lektionen just nu.
En timma och tjugo minuter av total meningslöshet.
Åh, underbara skolgång.

Och en till hälsning, till gårdagens busschaufför och min körskolelärare.
Jag hoppas att morgonpigga, högljudda vägarbetare med djupa basröster börjar arbeta utanför era fönster omkring tretiden i natt. Tondöva och högljutt sjungande ska de vara också.

Gärningarnas kretslopp kära vänner.
Karma.

Tisdag.

Idag hatar jag hela världen.
Jag tycker dessutom att jag är i min fulla rätt att hysa dessa känslor, för det är bannemej ömsesidigt.
Världen hatar mig också.

Igår var jag jättetrött och skulle äntligen få åka hem.
Bussen och spårvagnen kom samtidigt, så jag tänkte: Tar jag bussen kommer jag närmare.
Skönt. Bussen stannade precis bakom spårvagnen och jag gick mot den. Dörrarna öppnades, busschauffören tittade på mig. Jag kom fram till dörren med det röda busskortet i handen. Dörrarna stängs. Busschauffören kör.
Kvar står jag med mitt dumma röda busskort i högsta hugg, snopet, för jag stog för tusan tion centimeter från dörren när han stängde. Det finns inte en chans at than inte såg mig.
Jag förbannar busschaufförer och är övrtygad om att de bär skulden till all världens ondska och frågar mig; Vad kommer först? Busschaufförsyrket eller det sura humöret?

Jag lyckades i alla fall ta mig på nästa spårvagn och kom hem till slut.

Idag är det tisdag. Jag har körlektion, och därför måste jag vakna svintidigt istället för att utnyttja den fina lilla sovmorgon jag annars tilldelats. Klockan åtta skulle jag inställa mig på körskolan och åka en tur med körläraren vars namn börjar på.. B? eller.. N?
I alla fall.
Jag vandrade mot spårvagns hållplatsen i min morgondimma halv åtta för att ta 7.42 spårvagnen. Var där 7.34, och skylten upplyser mig om att nästa avgång är först om 17 minuter. What the..?
Så jag panikringer min stackars far som, snäll som han är, skjutsar mig ned på stan.
Jag är tidig på körskolan.
Jag väntar.. och väntar.. och väntar..

Fem över åtta frågar en av körlärarna om det är mig han har lektion med.
Nej svarar jag, jag skulle ha kört klockan åtta.
De kollar upp det, och det visar sig att receptionisten har bokat fel.
"Vi hör av oss vid nio..", säger de och det finns inget annat att göra än att gå till skolan.
En och en halv timma innan jag egentligen behöver vara här.

Ibland är livet bra underbart..
Så, kort sagt.
Den här morgonen suger!



19 dagar.