Josefine

Lördag

Äventyret har tagit sin början.
Jag lämnade mitt trygga hem i Norrköping vid tiotiden på morgonen – efter en näst intill sömnlös natt – och blev avvinkad av ett par underbara själar.
Jag satt med gråten i halsen hela resan till Stockholm och Arlanda, eller, inte hela resan kanske, för jag somnade. Och då kändes det bättre sen.
Mina kära föräldrar följde med mig till flygplatsen och vinkade av mig (sötnosarna) och jag fick syn på de andra svenskarna som jag skulle åka med. En sorglig skara var min första bedömning. Trots det var det en angenäm flygresa och vi kom fram utan problem på vägen. Fast. Han jag satt bredvid luktade.. bebis. Nybytt, pudrad bebis. Ganska obehagligt. Fast alltså.. hade jag åkt själv hade det ldrig kunnat gå vägen. Jag var helt lost på Arlanda och fortsatte på det spåret även när vi landat i Heathrow. Tacka vet jag flygvana stockholmare.

När vi hade landat träffade vi EF-representanter och blev ihopfösta med en till grupp förskrämda utbytesstudenter. Typ 145 tyskar, 5 österrikare och 3 och en halv japan. Jag skådade de tyska linjerna efter MIN tysk och hittade två möjliga. Kunde dock inte vara cool nog att gå fram och hälsa då jag visste att det skulle blivit ett kort samtal.
Typ hej, är det du som är Seda? Jaha, hur känns det, gick resan bra? Vi ska visst bo tillsammans .. he he .. Öh, hejdå. Liksom. Det var min omuntra (Är det ett ord? Det borde det vara.) förutspåelse i alla fall.

Vi hängde på flygplatsen ett tag och fick inte särskilt mycket information alls. Vi lärde oss i alla fall att på Heathrow har man coola fontäner och hightech-toaletter med superhandtorkar. Det var inte helt bortkastad tid alltså. Yes.

Efter ett tag kom en buss som efter ett jäkla tag lyckades leverera oss till Winchester University där vi tillbringar natten. Och på bussresan, tro det eller ej, så hade jag en lagom lång och givande konversation med min tyska. Fint. Hon är liten. Kortare än jag (men inte kortare än Stephanie) och söt.

Jag skulle faktiskt vilja sträcka mig så långt som att säga att hon verkar perfekt. För vet ni vad – och nu kommer du sätta salivet (eller om du har något annat spännande i munnen) i halsen Ivannia – att på bussen va, så satt flickan och läste en bok.

Breaking Dawn av Stephenie Meyer.

Ja just det! Min tysk är den bästa alltså. Dessutom kom hon på den fenomenala idén att jag borde välja tyska som ämne i skolan. Då kunde hon hjälpa mig med läxorna. Perfekt.

Nu ligger jag på mitt rum på det fina universitetet. Det känns bra, luktar lite sådär friskt hotelligt. Fast golvet knarrar. Mitt emot mig bor svenskorna och en japan. Han hette Kan (eller något). Jag tyckte det var ett kort och bra namn. Han tyckte bara att det var kort.

Folk envisas förresten med att prata tyska med mig. Öh, är standardsvaret. English please? Oh, I’m sorry! Thought you were german. Din mamma kan vara tysk. Ser jag tysk ut? Mah. En pojk pratade franska med mig också. Som att jag skulle se fransk ut på minsta vis liksom. Puckoutbytesstudenter.

Nej alltså. Trots klagomålen så har jag fett trevligt. Att vara utbytesstuden är värt som tusan. (Jag har faktiskt umgåtts med 08or hela dagen. Eller. En svensk är faktiskt från Flen, som skulle kunna klassas som Sveriges fånigaste ortsnamn. Och en är från Strängnäs – som inte ligger i Dalarna. Har jag lärt mig.) Finfint.

Nu borde jag sova, jag och Sven. Myspys. Imorgon är det upp tidigt. Och sen, hej Pamela! Jag hoppas hon är en Mrs Weasley.

Förresten ska jag göra en liten studie här och se om jag kan motbevisa att det bara regnar jämt i England och att det i princip inte existerar några attraktiva varelser av manligt kön. Därför:

Hittills:
Regn: Ja, massa massa regn.
Pojkar värda min blick: 1 (Men jag tror minsann att han var fransman, så han räknas kanske inte.. Fast, jo, det får han visst göra.)