Josefine

Resan är slut. Eller. Den kanske bara har börjat.

Nu är jag framme i alla fall. Ryde.
Det är troligen världens sötaste stad. Små slingrande gator kantadeav engelska små tegelhus. I love it.

Nu har jag ju inte sett så himla mycket egentligen – mer än buss stationen och en himla massa väspor – men det jag sett hittills har varit lovande.
Och .. väsporna beror på att det är någon slags helgdag. De är överallt. Vrålpimpade.

Nåja. Jag bor nog i Rydes minsta hus. Rydes fulaste hus till och med. Men jag gillar det.
Ungefär som när man tycker om en ful katt. För att den är så sliten och för att ingen annan skulle tycka om den.
Jag gillar det – huset. De lila heltäckningsmattorna och slitna väggfärgen till trots.

Nej, nu låter det som att jag klagar igen, det gör jag faktiskt inte. Först var jag lite tveksam, men det känns som att jag kan bo här. Det här kan vara mitt hus, för ett år. Jag har till och med fått en substitutkatt. Sheba.
Hon bor hos grannen, men kommer in hit när det regnar.
Så .. Jag lär se mycket av henne med andra ord.
Tyskan är livrädd för husdjur, av alla sorter, så det är ju lite synd om henne.
Mahaha, jag ska bota henne. Typ jama i hennes öra på nätterna.

Vi delar rum förresten. Ett rum med lila blå väggar och lila heltäckningsmatta. Det är inte vackert, men det har potential. Personlighet.

John: Vi såg en Lamborgini! Men det var inte så att jag stannade upp, blundade och tog mig själv i ansiktet med händerna. Det gjorde däremot den manliga delen av utbytesstudenterna.
På bilens registreringsskylt stod det dessutom – Bad boy. Ha ha. Ha ha ha ha ha.
Fånigaste jag sett tror jag bestämt. Det tappade ägaren cred på – massa cred.

Pamela är rätt fin hon med. Hon är inte den knubbiga Mrs Weasley, men hon är verkligen ingen snipig, hästansiktig kvinna heller.
Hon är blond, varken tjock eller smal och har sån där brittisk humor. Potential där med alltså. Yes.

Sara (alla andra med kanske för den delen), du kanske undrar om jag lyckats undvika att vara dryg mot folk hittills.
Hm, nja.
Jag var nog jäkligt dryg mot svensken fårn Danderyd, men det var oundvikligt. Han var 08a. Självgod och asdryg själv. Fast lite härlig också. Ibland. Honom var jag rätt så dryg mot alltså - fast han förtjänade det.
Och så har jag faktiskt drygat mig lite mot tyskan också. För att värma upp henne liksom. Jag får ta det stegvis. Maha. Stackars flicka.

Hon gav mig tysk choklad och någon skum grej som hennes mamma hade sytt/stickat/virkat.
Fan ta er som sa att jag inte behövde ta med någon present till henne. Wöh.
Jag improviserade och gav henne lite sverigegrejer. Hon tackade och tog emot.

Pamela gillade sin ABBA-skiva förresten. Yay. Jag hoppas bara att hon inte kommer spela den så mycket så att jag hör.

Imorgon ska vi göra stan. Och jag ska köpa allt som jag behöver som jag inte fick med mig. Det blir spännande.

Pamela verkar dessutom vara en hejare (åh, hypersvenskt uttryck! Ja!) på att prata i telefon, särskilt med hennes favorite gal pal Sally, som också har två utbytesstudenter. En pojk fårn Grönland (!) och en från Tyskland. De lär vi få träffa.
Om nu inte Pamela och Sallys relation helt går via telefonen – men då lär vi ju får prata med dem i alla fall. Fint.

Idag:
Regn – Ja, till en början. Sen så blev det faktiskt sol! Wow!
Pojkar – 0. None that’s caught my eye så att säga.

Imorgon kanske jag ska passa på att göra Veronica stolt och ta en springtur också. Det vore nog bra för mig. EF tror nämnligen att man kan leva på vitt bröd med tvivelaktigt pålägg, chips, kakor och vatten. Newsflash! Det kan man INTE.

Godnatt.