Josefine

Onsdag

Bara för att klargöra ett par saker.
Pappa, jag har inte uppdaterat min träningsdagbok, men vänta du bara. Du ska få spö så det ryker om det. Hoppas jag i alla fall.
Och John (mest för att göra Veronica glad), vad är det här för en bil då?



Idag har vi gått på äventyr till Rydes lilla bibliotek. Vi fick medlemskort osv av en extremt rödhårig pojk.
Han var trevlig och eftersom jag är utsvulten vad gäller socialisering med människor i min egen ålder, som inte heter Seda, så blev jag upplivad av vårt lilla samtal om bibliotekskort. Sorgligt, inte sant?
 
Imorgon blir det i alla fall fart på det sociala när de, åh så omtalade, utbytesstudentpojkarna kommer och hälsar på. Grönlänningen ska tydligen se bra ut – säger Pamela. Spännande spännande.
Det ska visst vara nåon form av karneval i stan också som vi kanske tar oss en titt på. Finfint.

På biblioteket lyckades vi efter många om och men ta oss till datorerna och logga in på internet en stund. Det gick extremt långsamt – man hade en timma på sig och det tog ungefär en kvart att logga in – men jag fick ändå en del gjort. Ber om ursäkt för de saknade prickarna i de mail som sändes iväg.
Tangentborden var helskumma och jag var tvungen att leta massor efter sådana triviala saker som frågetecken. Värdelöst.

Annars har det inte hänt särskilt mycket alls. Det har varit en väldigt lugn (händelselös) dag. Jag hade en jätteskum mardröm precis innan jag vaknade imorse.
Först var jag tvungen att säga hejdå till alla igen. Jag, Veronica och Sara var vid resecentrum i Norrköping – som skumt nog såg ut som Rydes busstation – och sen skulle vi gå genom stan. Veronica grät, och var tvungen att lämna oss med sin cykel.
Det var extremt sorgligt.
Sen skulle jag och Sara hitta hem. Istället hamnade vi i någon slags källare där Linus och alla hans musikalvänner var. Musikalvännerna var läskiga, och otrevliga. Vi dansade en stund, men sedan insåg jag och Sara att vi var tvugna att hitta hem. Vi sa hejdå till alla – ingen svarade.. Vi fortsatte gå, men Sara ersattes av Elaf (från min paralellklass i högstadiet) och vi hade snöbollskrig på hennes uppfart. Jag påpekade att det var skumt att det fanns snö där i Augusti. Hon ryckte på axlarna och kastade en isboll i huvudet på mig. Elakt.
Sen skulle jag hem, och jag tänkte gå in genom bakdörren som ledde till en källare. Tydligen så hade vi gjort om källaren till någon slags bönerum för en skum religion. Det kom ut en läskig man med jättelångt vitt skägg och buskiga, men spetsiga, svarta ögonbryn. Han bar på ett ljus och liksom kom emot mig. Jag vände och tänkte att jag nog skulle ta den vanliga dörren ändå. Jag gick på en liten stig och vände mig plötsligt om. Den där jäkla skägg-gubben var precis bakom mig! Jag hoppade till som fan, sprang in i huset och försökte låsa. Men det gick inte. Händerna darrade för mycket.

Då vaknade jag med ett ryck av att jag fick sms, från min nya telefonoperatör Orange, som verkar övertygade om att få sms från dem en gång i timmen är det bästa som kan hända i mitt liv.. Gaah. Vad skulle jag göra utan dem?

”Geeh, I feel like I just found out my favorite lovesong was written to a sandwich” - 27 dresses.
Ett tips Ivannia, se den filmen och identifiera dig som tusan med huvudrollen.
Galet.

Ni fattas mig.