Josefine

Augustifesten. Hela Norrköping vaknar.

Jag hade bestämt mig för att stanna hemma. Jag hade inte lust med någonting mer än att bädda ner mig i min säng och tycka synd om mig själv.
Sara ringde och förstörde det för mig. Av någon anledning kan jag visst inte säga nej till den flickan.. Nåja, jag var nog inte särskilt svårövertalad egentligen.

Så vi drog oss ner till staden. Träffade massa folk och såg på Rix FM festivalen. (Sprid inte ut det..) Ola var fånig, Nordman var ganska söt och Brolle var.. fånigare än jag vill att han ska vara. Han är ju fin. Måste han vara så .. göh?

Vi trallade runt lite vid karusellerna. Jag dansade lite, mindre frivilligt till en början, med Stina och en liten pojke vann (utan att riktigt vara medveten om det) en gummiboll åt mig. Fint.

Till slut hamnade vi på Trädgårn. Där är det alltid mysigt. Och vem hittar vi där, om inte käraste Johnen? Han var full och glad som tusan. Men han tyckte att det var ovärt att betala "tvåhundra spänn för att få komma in på Otten och hoppa". Vi satt och myste en stund. John fortsatte vara full och glad och ägnade sig åt svamla en hel massa, nästan fimpa i sin cider, svälja sin telefon hel och så vidare.
Höjdpunkten på kvällen var nog när han stoppade in tändaren i munnen och försökte tända den med cigaretten. Det var underbart.

Efter ett tag var det dags att dra sig hemåt. Men nu har ju bussarna ändrats och går helkonstigt så det slutade med att vi fick gå hem. Jag och Sara. Det var rätt mysigt ändå.


Jag börjar få lite ångest nu. Jag kommer sakna alla så förbannat mycket. Jag hatar det.