Josefine

Nej, för du vet inte, jag vet inte, ingen av oss vet.
Vad hände, vart tog du vägen?
Var är du nu?
Jag saknar dig.

Vill passa på att sända ett litet tack till de fina människorna i min klass som dels gör dagarna lite ljusare och lättare, men också står ut med mig när jag är som jag är.
När jag är övertrött och skrattar åt allt, när jag sjunger högt och dåligt i korridorerna, när jag är arg och irriterad, när jag hatar världen - och framför allt - när jag är dryg, för det är jag oftast.
Ni är finast.

I övrigt måste jag väl säga att det har varit en bra vecka.
Jag har äntligen kommit förbi min spärr vad gäller gitarren och har upptäckt en helt ny värld av låtar som jag kan roa mig med att spela och sjunga och faktiskt, till och med, få att - i det närmaste - låta som de ska.
Det är grejer det.

Jag har dock varit väldigt trött hela veckan, övertrött, galen.
Det visade sig nog tydligast i onsdags när vi spelade badminton och jag och Stephanie ytterst realistiskt och med ypperlig skådespelartalang skildrade scener ur Star Wars.
Vi varvade med att dansa lite disco också. Det var sjukt roligt.
LUKE, I AM YOUR FATHER! etc etc.
Bäst var vi ju på fäktningsscener, badmintonracken blev lasersvärd som högg av kroppsdelar till höger och vänster. Det var fint i vilket fall. Livade upp min dag så att säga. Dock kanske inte alla andras.. ^^

Jag hittade mig själv igår, på ett kort där jag var fyra år.
Jag hade änglablick och kopparlockigt hår.
Med lena kinder, mjuka drag, mitt oförstörda forna jag.
Som motsatsen till allt jag är idag.
Jag satt förstenad och funderade ett slag,
var är min oskuld och mitt samvete idag?
Vad har jag blivit, har jag lärt mig nånting?
Men det enda svar jag hittade var
Spring!

Ur Loke - Spring.