Josefine

Upp och hoppa klockan åtta för att efter snabb frukost, dusch osv sätta sig i bilen tillsammans med fyra femtedelar av familjen för att påbörja resan till Stockholm.
Jag sov - hela vägen.
Yrvaken fick jag sedan vandra från skeppsholmen till gamla stan.
Det blåste.

Första stoppet var Science Fiction Bokhandeln, och jag blev inte besviken.
Besöket resulterade i fyra stycken nya fina vampyrböcker.
Jag gillar det.

Sen blev det att vandra runt i staden en stund till och efter många om och men ta sig till Morderna Museet och utställningen om Andy Warhol som var.. bra.
För mig som knappt visste vem han var när jag klev in på museet var det en smula förvirrande.
Men själva utställningen var verkligen skitsnygg och den gjorde mig väldigt intresserad.
Så jag antar att den var lyckad.
Fint.

En Stockholmsresa innebär, för min familj, undantagslöst ett besök hos min kära morbror, hans fru och deras nytillskott. Det är ju förstås aldrig fel, de är rätt trevliga människor.
Så det blev massa mat och gullande med lillungen.
Där har vi nog Sveriges mest bortskämda unge. Hon kommer antagligen knappt gå att leva med om ett par år.
Men hon är söt som tusan.
Bella.

Och eftersom min mamma har förvandlats till en glittergalen melodifestivalsfantast så blev det så att vi var tvugna att stanna och kolla på spektaklet.
Det gick på inga vis att undfly detta öde.
Men det var lärorikt och jag kan nu konstatera att Alexander Bard var klart snyggast i melodifestivalens historia, att Patrik Isakssons låt borde döpas om till "Under mitt tunna hår" och att Christian Luuk inte alls är rolig. Verkligen inte.

Efter att ha sett alla bidrag fick vi slutligen åka hem.
Mamma ansåg tydligen inte röstningen vara särskilt viktig, inte heller vinnarresultaten.
Fast det är klart, dem kan man nog inte undgå att lägga märke till i morgon, i tidningarna.
Galet.

Dagens höjdpunkt var nog när pappa skulle vara pedagogisk och lugna min hyperaktiva lillebror på tretton år som babblade konstank och for omkring som en tok (i vanlig ordning).
Detta tänkte han råda bot på, fick syn på en stor staty av ett lejon och sa:
"Anton! Spring och kolla om lejonet har någon snopp!"
Jag tyckte att det var en underbart rolig idé, men min kära mor höll inte med. Hon tyckte inte riktigt att det var rätt uppfostringsmetod.
Pappa försökte förklara sig med att försvaret inte får ha snopp på sit nordiska-lejon-baner längre eftersom det anses ojämnlikt, men hon såg tvivlande ut.
Trots allt så fick det ju tyst på ungen en stund, så jag var nöjd.
Ett tag under dagen funderad ejag på om man kanske kunde tvångsmata honom med prozac, men övergav denna idé eftersom jag ändå inte har tillgång till någon.. Och han lugnade ner sig efter ett tag också. Skönt.