Josefine

Nytt år, ny termin, nya tag, nya möjligheter. Det ska bli minnesvärt det lovar jag.
Det är ju trots allt sista terminen i Sverige nu. ^^ ÅÅH! Jag längtar så jag spricker! Vill åka nu, nu, nu, NU!!
Jag har stora förväntningar på det här året faktiskt, det ska bli sjukt bra.

Skolan har dragit igång igen och det känns riktigt skönt att få starta upp allt, att få sätta igång med alla aktiviteterna. Mot slutet bestod jullovet mest av verklighetsflykt i form av böcker, filmer etc. Inte för att läsa någonsin har varit ett dåligt tidsfördriv, men allt detta görande av ingenting alls har resulterat i en oerhört rastlöshet.. Så jag är "back on track" med andra ord.
Min första tanke i måndags när jag återigen gick in genom entrédörrarna till De Geergymnasiet var ett rungande "ÅHNEEEEEEJ...", men jag insåg efter en ganska kort stund at det var många ansikten jag saknat under lovet - härligt att se alla igen.

Åh, jag måste ju berätta om den oerhörda bedrift jag lyckades med i söndags. Jag skulle, med rätt så hög fart, springa upp för en trappa men missar på något vänster själva trappstegen och springer rakt in i trappräcket.. med höftbenet, av alla kroppsdelar?! Det gjorde fruktansvärt ont och jag skrek - tro mig. Det är ju en sjukt onödig kroppsdel att slå i, det är ju inte precis som att den sticker ut eller så.. Lyckat.
Nu känns det som att jag borde ha ett gigantiskt blåmärke, men tursamt nog har jag undsluppit det. Wehey for me.

Någon Arjeplog resa blev det ju inte av - en kombination av en upptagen Gustav, en fegis-John och envisa föräldrar. Nej, jag klandrar inte pojkarna egentligen. Jag hade aldrig ens erbjudit mig att övertala någons föräldrar.. Men jag sitter och är en smula (som i jättemycket!) avundsjuk på dem just nu.. Jag hoppas i alla falla att de har sjukt roligt där uppe i Lappland, och ja, för att vara helt ärlig, och som den hemska människa jag är, så hoppas jag även en smula att de ramlar på en isfläck eller så. I alla fall att de tänker att det "nog skulle ha varit roligare om Josefine var med ändå". Det skulle jag tycka om. ^^

Jag pratade precis i telefon med min kära Sara, som jag också vill slå lite grann men ganska hårt för den ungen är i Egypten, och jag insåg plötsligt hur oerhört mycket jag saknar den flickan. Men hon kommer ju hem på torsdag så det är ju ingen större fara egentligen.
Hon är visst värd en hel massa kameler har jag hört ryktas och hennes lillebror jobbar på att övertala hennes föräldrar att sälja henne, men förhoppningsvis är hon med på planet hem i alla fall.

Och jag hade ett samtal med min kära mor idag också, tänk det ni, där vi diskuterade konflikten jag har med min mage. Vi kommer ju inte alls överens.. Diskussionen ledde till att mamma börjar fundera på om jag är glutenallergiker. Vore inte det fullständigt underbart? Att vara både laktosintolerant och glutenallergiker!? ÅÅH VAD JAG SKULLE ÄLSKA DET WÖWÖWÖH.... Jag har ju för tusan aldrig varit allergisk mot NÅGOT i hela mitt liv! Vad är felet? Jag avskyr det, och jag hoppas innerligt att så inte är fallet..
Då blir jag ledsen faktiskt. Det skulle väl antagligen inte röra sig om någon allvalig allergi i sig förstås, men det är fruktansvärt irriterande att inte kunna äta vad man vill. BLÄ.
Nä vad säger ni, jag kanske ska gå och bli vegan direkt?
Det är antagligen ingenting att oroa sig för alls. Jag är friskast i stan. Sådetså.

Det känns som att det kanske börjar bli dags att ge upp.. Jag har försökt och försökt - tro mig, hur mycket som helst, men jag tycks inte kunna komma ifrån det. Det kommer inget positivt ur det hela, jag känner mig till största delen bara elak och omvärlden kan ju knappast tycka att det är särskilt underhållande, egentligen..
Det är inte rättvist mot någon av oss.
So maybe.. It's time for us to go our separate ways?

Jag saknar Jessica som en tok och jag tycker att hon kan komma hem snart och sluta lämna mig ensam utan henne här i kalla jävla Sverige. Dumdumma unge som åker ut i stora världen. Kom hem nu? Du är mig kärast. <3