Josefine

Fredagskvällen var lyckad.
Moa ringde och frågade om jag ivlle följa med på fest, vilket jag faktiskt kände för och så bar det av till några av hennes vänner först och sen vidare till någon privatfest som några pojkar hade fixat i blå huset (av alla ställen). Jag och Moa gick dock riktigt riktigt fel först och hamnade nere i någon gubb-bar.. Det var en smula läskigt sådär.
Men strax efter det hittade vi rätt och jag tror att pojkarna som anordnat festen led av en smula storhetsvansinne - de tog inträde, hade vakter och garderob etc. Men alla ska ju få ha sitt roliga. En av anledningarna kan ju vara att de hade bar också.
Och så var det ju ett problem.. Det var artonårsgräns. Attans tänkte jag, men vad kunde det egentligen skada att försöka ta sig in ändå? Jag är ju lite stolt för jag tror bannemej att det är första gången som jag flirtat mig in någonstans. Såhär gick det till:

Vaktsnubben - Får jag se legitimation?
Jag - Åh.. öh, jag visste inte att man behövde det så jag har ingen med mig..
Vaktsnubben - Jaha, ja då kommer du inte in.. Eller.. är du arton?
Jag - (Får panik, ska jag ljuga eller inte aaaah, wöwöwö..?!) Öh.. asså.. hmm.. nej..
Vaktsnubben - Okej, men då finns det inget jag kan göra.
Jag - Men.. alltså, jag ska bara vara här en kort stund och jag har inga pengar så jag ändå inte köpa något att dricka. (Ler stort som tusan.)
Vaktsnubben - Okej, gå in gå in.. men det är BARA för att du är söt.
Wuhuw. ^^

Fast.. jag medger, det var ju inte smidigt precis, jag behöver nog träna på det där. xP
Väl inne var väl inte själva festen någon jättehit, jag ville dansa men det var det inga som gjorde.
Men vi hade rätt så roligt i alla fall, och efter ett tag så skulle resten av folket dra vidare till krogen och eftersom jag starkt betvivlade mina chanser att kunna flirta mig in där så bestämde jag mig för att det var dags att åka hemåt. Det gjorde mig inte så mycket heller, för jag var massa trött.
Så jag ringde min käraste bror som sa att han skulle komma och hämta mig.

Men jag fick stå och vänta ett tag och då går det förbi två killar och hälsar.
Jag är ju artig och så (eller.. i alla fall försöker vara) så jag hälsade tillbaka, varpå pojkarna stannar och börjar prata.
Vart ska jag? Varöfr ska jag hem? Jaha, jag är inte arton, aja, men jag kan följa med hem till dem och festa, nehej, inte det? Väntar jag på bussen? Brorsan kommer och hämtar, jaha, men hejdå då!
De var trevliga men det är alltid med en smula obehag sånt där händer, för mig i alla fall.
Så de gick vidare, kommer ett tjugotal meter, gör helt om och kommer (till min stora förskräckelse) tillbaka.
De går fram till mig igen, den ena ler lite generat och börjar fråga vart jag bor och så. Efter en stunds småprat kommer han fram till att han vill ha mitt nummer. Jag vet inte alls vad jag ska säga, människan är trevlig men jag känner honom inte! Öh, öh.. blackout.. Men jag vet ju inte ens vad du heter?
Åh, vad dum han är, tycker han och sträcker fram handen. Han säger sitt namn, och i mina öron låter det ungefär som "Allah", vilket jag tycker är ett väldigt skumt namn eftersom det väl bertyder "gud" på arabiska? Och så borde man ju inte kunna heta. Men jag godtar det, och han frågar igen om mitt nummer.
Jag får panik, vet inte alls vad jag ska säga, ska man säga nej, ljuga, ge honom fel nummer, ge honom rätt nummer?! Aaaah.. jag kommer inte på något alls och det slutar med att jag hör mig själv ge honom mitt rummer - RÄTT nummer.
Okej, jag ringer i morgon säger han och jag hoppar in i bilen som min bror just har dykt upp med och åker hem.

Grubblar lite på hemvägen.. nu kommer han ju antagligen att ringa, vill jag det? Hm.. nja, men han var ju väldigt trevlig. Fast asch.. jag vet inte?!
Väl hemma smsar han i alla fall, frågar om jag vet vem han är, så jag svarar att han antagligen är killen jag precis gav mitt nummer till. Jag ville ju inte skriva "Ja.. jag antar att du är den där "Allah" som jag träffade på stan.." eftersom jag kände att jag antagligen hade hört fel, vilket det i sinom tid visade sig att jag hade.
Han svarade i alla fall att ja, det var han och då måste ju jag vara den fina tjejen som han gav sitt hjärta till för en stund sedan.
Var inte den repliken cheesy, så säg? xD
Nåja, vi smsar ett tag och jag tänker att jag kan väl inte ta ngåon större skada av att träffa pojken egentligen.

Sent om sider går jag och lägger mig, efter många långa och undehållande diskussioner om humor, dödstraff, rännesanslitteratur, hulahuladans och kemiska beteckningar. Fråga inte.
Och nu på morgonen har han smsat igen, och jag känner nog inte alls för att träffa honom. Inte idag.. Kanske en annan dag.
Dessutom har jag förbannat ont i min fot och haltar?! Hur tusan gick det till? Jag har inget minne av att ha ramlat eller någonting.. Och jag drack inte en droppe igår, jag var inte på det humöret.
Vi klättrade ju i och för sig över ett staket, men det var runt nio eller något, så det borde jag ju bannemej ha börjat känna av igårkväll. Jävla fot.

Och så hade jag sjukt skumma drömmar i natt.
Någon snodde min jacka.. men jag hittade den, med plånboken i, bankkortet kvar. Det de hade tagit var bibliotekskortet och friskis & svettis - kortet. Vad tusan?
Det kanske är min största rädsla just nu. Mahaha.
Okej, in i dushen kanske?
För att sedan övertala någon om att den inte vill något helre än att ugmås med mig idag/kväll.