Josefine

Nu känns det verkligen att det är påsklov på riktigt.
Och början av det har varit.. händelserik. Och rolig.

I måndags kom Ivannia hem till mig och vi ksulle ägna dagen åt att få en hel del skolarbete gjort.
Det blev ju lite.. som det vart. Det var lite sisådär med motivationen från min sida.
Ivannia började gråta också, så det gjorde ju inte det hela bättre.
Det är något med kombinationen av Bob Dylan (aka Bobban) och skilsmässor som gör den flickan lite lätt gråtmild.
Nåja, kontentan är i alla fall att vi fick en del gjort - men kanske inte så mycket som vi borde.

Ett tag in på eftermiddagen dök Stephanie upp. Hon hade trotsat snöovädret för vår skull.
För snöa har de gjort.. Helgalet. Ingen snö på hela december, utan i mars! Vad är felet?
Nåja, vi lallade omkring ett tag och gjorde mer eller mindre vettiga saker tills Ivannias snälla pappa kom och hämtad eoss för att köra oss ut till Jonna på Vikbolandet.
Bäst som vi satt där i bilen insåg vi att vi faktiskt inte hade den blekaste aning om vart Jonna bor, mer än att hon bor just på Vikbolandet. Och Vikbolandet är ju ganska stort.. Så det blev till att ringa och fråga om vägbeskrivning.
Tur för oss att Jonna är bra på sådant.

Väl framme fick vi höra att vi blivit en kvinna kort. Veronica hade visst gått och sjukat ner sig. Dålig planering tycker jag. Hoppas att hon mår bättre nu dock.

Kvällen utvecklades till ett spektakel bestående av god mat, filmer, "pest eller kolera" och diverse diskussioner.
Det var sjukt trevligt, men det blev inte mycekt till sömn.
Strax efter fem lyckades vi släpa oss till sängarna.
Jag var trött och otrevlig så jag tror inte riktigt att jag tillförde så mycket på slutet där.
Jag blev även halvt ihjälskrämt av Jonnas stackars mamma..
Stephanie var galen och tog fem-bussen hem.
Okej, egentligen var det en ganska vettig idé. Jag hade nog hängt med om jag någonstans hade hittat energi nog för att resa mig upp.

Vi vaknade vid halv elva och spenderade större delen av dagen med att bara sitta och göra ingenting. det var rätt mysigt, men till slut var det dags att s'ga hejdå och påbörja resan hemåt.
Och det är där de riktiga äventyren börjar.

Jonna bor ju alltså mitt ute i ingenstans så man måste åka buss ett bra tag för att komma tillbaka till civilisationen. Så vi hade en lång bussresa framför oss, dessutom försvårad på grund av ett massivt snötäcke.
Och självklart resulterar det ju i att busshelvetet kör i diket.. Typiskt.
Men lite flyt ska man ha i alla fall, så precis samtidigt åker det förbi en taxibuss och vi får åka med den in mot stan.
Ivannia lämnade mig vid stortorget och min plan var att åka ned till resecentrum och därifrån ta spårvagnen hem. Åh, vad jag önskar att jag bara hade klivit av där.
Icke.
Istället tog jag mig efter mågna om och men ned till resecentrum där jag huttrandes fick stå och vänta på en mycket försenad spårvagn. Den fick jag åka med upp till Söder Tull.
Men väl där slutar alla spårvagnar att fungera, så alla passagerare ombeds artigt att stiga ur vagnarna och söka sig till alternatvia fördmedel.
Därav stod jag och väntade på buss 119, som också var sjukt försenad, ett bra tag. Äntligen fick jag gå på den och då kände jag att "snart är jag hemma".
Precis så blev det ju inte ritkigt då då.. Först hamnade jag mitt i någon bilkö och fick stå still ett bra tag.
Men SEN. Efter ungefär två timmars åkande hit coh dit fick jag komma hem.
Jag gav ett högtidligt löfte till mig själv om att inte lämna huset mer idag.

Jag höll det inte.
Men jag hade en bra anledning.
Jag spenderade en stund med Emil och den nya kvinnan i hans liv. Det var mycket trevligt.
Sedan blev det en liten promenad som utvecklades i galet duellerande och fäktningsmatcher.
(JAG VANN JAG VANN!)
Nu är jag trött som en gnu.