Josefine

Tung dag.
Upp - tidigt - för att ha gitarrlektion och spela upp en läxa som jag på inte kan på långa vägar. Snitsigt.
Nu ska jag spela Dolly Parton. Ha!

Så till skolan där jag mest kände att hela världen var emot mig och att jag hellre ville sova bort hela dagen än att läsa om nazistorganisationer i Sverige under 30-talet. Fast det faktiskt är riktigt intressant.
Dagen var fylld av en massa intressanta saker som jag inte orkade ta in - fast jag ville.
Fan.

Men sen fick jag äntligen choklad av Robert.
Det gjorde nog min dag tror jag.
Han är fin den där Robert.

Sen bar det av till Hageby osv, får se hur det blir.
Och efter det till kören - för en gångs skull.
Som Daniel så nsällt påpekade; jag har varit lat helt enkelt.. Fast lite sjuk också, och lite så att jag känt som att jag skulle drunkna under alla saker jag måste hinna med. Därför har mitt engagemang i kören varit något halvhjärtat.
Så.. om ni vill se mig framföra ett halvhjärtat och halvdant solo är ni välkomna på söndag. Suck.

Fast jag kände att jag faktiskt har saknat det en del. Att sjunga sådär fint i grupp. Jag gillar det ju, och dessutom gör det underverk med rösten!
Nåja.

Det är något fel med mina öron förresten (appropå Tarzan sådär..) och det känns som att jag har en massa vätska i dem. Och när jag tryckutjämnar piper och tjuter det en massa. Och så tappar jag balansen. Jag höll på att trilla av en sådan där pall på konstmuséet. Men jag lyckades låta bli.
Besöket på konstmuséet var en sådan där grej som var väldigt intressant, men som jag inte orkade.
Jag kanske borde sova mer?

Nu sitter jag som bäst och stressar upp mig över det stundande matteprovet och min bror finns inte ens här och kan hjälpa mig.
Han borde faktiskt ha övervägt om jag kanske kunde ha varit i behov av hans expertis ikväll innan han sprang iväg och umgicks med vänner.. Alltså hallå liksom?
Det borde han ha fattat. (observera ironin om ni känner för det)

Tänkte tillägna en rad till Emil Karlsson. Helt enkelt av den anledningen att han är så sjukt jävla bra, fast han oftast inte verkar inse det själv. Därför känner jag att jag måste upplysa honom om det ibland.
Jag vet inte vart jag skulle ta vägen utan pojken.
Ni vet i filmer och böcker, den där karaktären som är huvudpersonens härliga killkompis, nästan som en bror - det är Emil. Han är så fin, och jag tycker om honom.
Det blev kanske mer än en rad också, men det är han värd.