Josefine

Att spendera en helg med släkten brukar från min sida bemötas med blandade känslor. Å ena sidan är det roligt, för de tär ju ändå min släkt det handlar om, men å andra sidan.. Mormor och morfar bor i Ludvika som är en liten håla i Dalarna, och låt oss vara ärliga, det är inte stället där allt händer precis.
Men den här gången kändes det ärtt skönt att bara få komma iväg och göra ingenting. Inte behöva oroa mig för saker eller tänka på saker som jag ska/borde/måste göra. Att bara leva i nuet.

I vilket fall slängde hela familjen Nilsson sitt pick och pack i bilen och påbörjade resan norrut. En bilresa med min familj brukar alltid innehålla något, men den här gången måste jag ha missat det..
Detta kan förstås bero på att jag sov större delen av vägen. Vi kom fram utan problem och välkomnades av två glada morföräldrar, en morbror, en ingift moster, en liten kusin och en himla massa fika.
En sak är säker. Man går aldrig hungrig hos mormor..

Så påskhelgen flöt på i vanlig ordning med sjukt mycket mat, fika och godis. Lägg dessutom till en lätt baby-hysteri orsakad av den nu 9 månader gamla Isabella. Hon har precis lärt sig att greppa klossar och annat och jag måste väl erkänna att även jag dras med i allt ooande och aaande, men när det hade gått ett par timmar kände jag faktiskt att jag hade fått nog av att se barnet försöka krypa och inte längre tyckte att det var lika märkvärdigt när hon plockade upp den blå klossen.. igen.. och igen.
Men hon är sjukligt söt dne lilla. Det måste jag erkänna.
Jag kom till och med på det fenomenala förslaget att när hon är elak kan man kalla henne för Belsebub, men det verkade inte vara någon mer än jag som uppskattade idén. Min släkt har visst inget sinne för vad som är roligt..

Påskmiddagen varen festmåltid med snaps och alla möjliga sådana påhitt. Ibland förundras jag verkligen över hur bra min familj passar in i den svenska stereotypen (Kankse med undantag av den ingifta kinesiskan, men ni förstår poängen?)  och jag satt halvt om halvt och väntad eåp snapsvisorna. Som tur är kom de aldrig.

Nej i det stora taget är min familj och släkt urhärlig. Jag älskar dem. Men de är väl rätt så speciella hela hopen. Morfar till exempel, den gamla historialäraren.. Om man bara råkar nämna något som kan kopplas till eller påminner svagt om någon historisk händelse får man lyssna på en lång utläggning om någon person han träffat/ känner till/ har jobbat med/ läst om som upplevde det hela (oftast till bekostnad av en eller annan kroppsdel) vare sig man vill eller inte.
Min personliga favorit i hans berättar konst är de långa pauserna han tar där man en, en smula lättad, drar efter andan och tror att han är klar. Men icke! Efter en minut eller så sätter han igång igen och fortsätter berätta. Han drar gärna paraleller till andra historiska personer och händelser.

Tro mig, jag tycker om min morfar massor, men jag gör en liten sak av att försöka undvika historiska föreläsningar när jag är ledig..

När blev förresten påsken en sådan godishögtid egentligen? Det borde ju ha kommit ganska nyligen.
Godis är nämligen något jag har fått i överflöd i helgen. Wöh, ett tag trodde jag att jag skulle komma hem och vara inte så lite bredare än jag är lång..
Därför känns det som att veckan efter påsk är ett ypperligt tillfälle att sluta äta godis igen, för ärligt talat mår jag bara dåligt av det. Jag är trött på mina "socker-bakfyllor"..

Haha, min pappa kom just ut ur "föräldrarummet", inte så lite butter, och gick in i min brors rum.
Jag frågade lite muntert vad han höll på med, för det hör inte direkt till vanligheterna att han springer omkring yrvaken i huset med täcke och kudde. Han svarade: "Jag flyr, för hon snarkar så förbannat.."
Hon är alltså min mamma. Jag tyckte att det var lite roligt.
Men så tänker jag lite att det kanske är ärftligt.. Hm, om jag ska börja snarka (för det är jag rätt så säker på att jag inte gör.. än så länge) ska det vara rejäla snarkningar. Ni vet, sådana som skakar om hela huset. Riktiga motorsågssnarkningar. Det vore rätt tufft. Annars vill jag inte snarka.

I alla fall så åkte vi hem från mormor och morfar idag och under hemresan diskuterades det livligt hur man på bästa sätt bilar till Indonesien.
Efter ett tag var det fastslaget att bästa vägen är genom Ryssland och sedan söderut genom Kina.
Anledningen är att min Morbror och hans familj ska flytta till Jakarta i sex månader i höst.
Wöh. Jag är bara glad att jag befinner mig på Isle of Wight då, ifall att min familj skulle få för sig att genomföra den helgalna resan. För allvarligt talat, med dem.. så vet man aldrig.

Nu är jag hemma i alla fall och kvällen har till större del spenderats framför TVn. Jag och mamma såg Miss Secret Agent 2.. Åh, den filmen! Vilkent film! Vilken story! Vilket skådespel! Det var nog den bästa film jag sett på länge och jag känner att den har förändrat mitt liv......

Glad påsk.