Josefine

Söndag

Ännu en vecka har gått i England.
Nu känns det nästan som att jag alltid har bott här, det är galet, men Sverige känns så sjukt jäkla avlägset.
Jag undrar lite över hur annorlunda allt kommer vara när jag kommer hem igen. Det lär ju knappast se exakt likadant ut som när jag åkte liksom.
Kära gamla Norrköping.

Den här helgen har varit rätt så lyckad. Började med utgång på fredag, eller, det var väl mer lite socialt umgänge på den lokala puben och sedan runtvirrande i Ryde in på småtimmarna med en timmes bussresa som avslut. Men det var galet trevligt i alla fall.
På lördagen skulle vi ju ha en liten ”spelkväll” med utbytisarna. Eugen var väldigt kreativ, men trots det föll allt liksom ihop i slutändan när alla var hungriga och ville gå till Pizza Hut (eller.. jag menar förstås PASTA HUT – de har visst bytt namn nu – även om de olika pizzorna fortfarande tar upp hälften av menyn och de olika pastarätterna är inklämda i ett litet hörn) så det blev inte riktigt så strukturerat som stackars Eugen hade tänkt sig.
Vi som varit ute kvällen innan var galet trötta – själv tillbringade jag natten på golvet i Debbi och Rekas rum. Det var hårt, kallt och jag kände mig lite som en hund – och kvällen avslutades hemma hos Simen i hans gaalet stora hus. Vi såg på Sweeney Todd. You just got to love it.

Tydligen så bor jag ”in the Ryde ghetto” förresten. Jag anade nästan det.

Idag har jag varit duktig och sprungit. En sak som finns här som jag inte riktigt är van vid hemifrån är lde lianliknande växter som hänger ner från träden överallt. De har taggar, och om man inte aktar sig så fastnar man. Attans. Det gör att löprundan blir något av en hinderbana, men jag antar att det bara bidrar till ökad spänning.

Och angåenge Josefine och språket. Jag börjar få kläm på det här med slangen. Hittills är favoriten ordet ”well” som används ungifär som ”fett” i Sverige. Alltså ”well good”, ”well fun” osv. Favoriten är ”well bigheaded”. Mahaha. Jag gillar’t.

Annars har jag inte mycket mer att förtälja för tillfället, utom det att jag tragiskt nog verkar vara omringad av galna människor som älskar High School Musical och som vill få mig att se film nummer 3 på bio.
Vad är det för fel på folk egentligen? Galningar.

Och en rolig incident från singing practice. Jag tog nästan död på en stackars pojk vid namn David när jag erkände att jag inte kände igen christina Agiuleras sång ”Ain’t no other man”. Han satt bredvid mig och ramlade nästan av stolen när han hörde det. Han gav mig en chockad och upprörd blick och sa: ”Oh. My. God. You don’t? She’s like.. my god!” Stackarn.

Den här veckan har jag haft ett släng av skoltrötthet förresten. Jag har varit sur och irriterad och känt att jag inte riktigt orkar någonting, då de betyg jag kommer få härifrån inte har någon större inverkan på min framtid what so ever. Men om två veckor är det half term. Lov alltså. Höstlov typ. Det blir skönt som tusan.
Wey.