Josefine

Fredag

Första Kung-Fu lektionen avklarad. Det var helkul, jag gillar det.
Vi började med att ”lyssna” med kroppen i någn slags avslappningsövning. Sen fick vi lära oss att avvärja strypattacker och hur man tar sig loss från någon som har tagit tag i ens arm. Väldigt användbart tycker jag. Eller, jag har hittills aldrig blivit utsatt för någon strypattack, men man vet ju aldrig.

Just strypattackerna fick jag öva med en kille som hette Dave. Alltså, wow. Tatueringarna. Det var en smula nepigt att konsentrera sig där kan jag tala om för er. Jag måste fråga honom var han gjort dem. Vi var nog lite distraherade båda två, för efter ett tag glömde vi bort att vi skulle försöka strypa varandra och pratade istället. Dåligt av oss. Men inte helt otrevligt. Tvåtimmarspasset avslutades med att alla skulle göra tio armhävningar. Riktiga armhävningar – sådär på tå ni vet. Huh. Det har nog aldrig riktigt varit min kopp te. Jag brukar hålla mig till knä-versionen. Men icke. Först skulle alla göra det samtidigt, och sen fick alla göra det en och en – när resten tittade på.
Hjälp.
Det gick förvånansvärt bra för mig. Men sen sa Simon att jag måste ha armbågarna närmare kroppen hela tiden. Galna man. Då gick det inte lika bra längre, men jag klarade det. Jag är stolt som tusan. Jag menar, tänk om ett år. Då kommer det inte vara några problem alls. Wehej.

Det känns jättebra i skolan nu. Jag är inte längre beroende av min lilla grupp utbytisar (även om de fortfarande utgör en trygghet) utan jag kan glatt socialisera med de flesta infödingarna. Jag skulle ju prova på cross country idag efter skolan också, men Debbi övergav mig (Dumma tysk. Fast.. hennes ursäkt var att hon hade ett gigantiskt berg med läxor. Hon borde gjort som jag och tagit roliga ämnen istället för att läsa dubbelvalet ”Business”. Dålig planering tycker jag.) och jag kände inte jättemycket för att gå dit helt ensam. Vem vet vilka galningar som springer runt där liksom? Nej, jag bestämde mig för att två timmars Kung-Fu fick vara nog träning för en dag.

Imorgon ska jag prova min skogsstig. Och sen blir det picknick och extremsportsfestival i Sandown. Eller.. Vi ska till Sandown i alla fall, sen får vi väl se vad som händer.

Och Sara! Nu har jag sett det första avsnittet av One Tree Hill. OH MY GADD! Dramatiken liksom. Jag babblade så mycket om det efteråt så att Seda blev alldeles inne i det och vill ha tag i första säsongen. Men jag kunde ju inte prata med någon som FÖRSTOD. Det var hemskt.

Till Hästen. Jag har hittat ett litet substitut för dig i Chris. Han är precis lika överdramatisk och kommer in och suckar och säger att han vill ta livet av sig. Men sen när man frågar vad det handlar om så ger han bara ifrån sig en martyrisk suck och säger: ”Noo.. It’s nothing..” Precis som du. Och vissa dagar är han helgalen och överenergisk. Precis som du. Jag älskar det. Inte så att jag har ersatt dig, för det finns bara en häst för mig. Men lite som att en del av dig är med mig här i England. Det är rätt fint.

PUSS