Josefine

Måndag

Som sagt. Det är galet vad jag vågar göra här som jag aldrig skulle våga i Sverige. Som att gå på audition till skolshowen till exempel. Helgalet. Vi fick en lapp från vår tutor: ”Audition for schoolshow Cinderella, Wednesday 15 p.m, prepare a short song.” Det var allt jag visste. Jag tänkte.. varför inte? Om jag skulle bli gravt utskämd så behöver jag ändå bara leva med det i ca ett halvår. Så jag gick dit utan en aning om vad som väntade, hur seriöst det skulle vara och med bara en vag aning om vad Cinderella handlar om över huvud taget. Jag menar, jag har ju sett Disneyfilmen. Men det är nog inte riktigt samma va.

Jag kom dit. Debbi skulle också på audition, men hon övergav mig i sista sekund och backade ur (backstabbing german bastard), så när jag kom dit var jag den enda ickebrittiska personen. Läskigt. Jag samtalade lite med de andra ungdomarna, som verkade en aning nervösa. Sen blev alla insjasade i aulan för information.

Man var tvungen att sjunga för en speciell roll, även om man inte riktigt ville ha en, och eftersom Cinderella var den enda som jag kände igen över huvud taget (okej, jag kände väl igen Prins Charming också, men kände inte riktigt att jag kunde identifiera mig med den rollen) så valde jag helt enkelt att sjunga för den rollen. Jag menar. Varför inte? Om jag ska våga någonting så är det nu liksom.

Vi som skulle sjunga för Cinderella fick därefter sitta kvar i aulan medan resterande väntade utanför. Sedan var det dags för suditions – inför de andra. Hej prestatiosångest? Inte då. Alltså.. sjunga är rätt okej, men skådespel har väl aldrig riktigt varit my bag of potatoe crisps. Dessutom, hej, engelskan. Ångesten. Hej.

Nej, det gick förvånansvärt bra. Alla de andra Cinderellorna var väldigt snälla och alla fick artiga applåder efter sina framföranden. Jag hittade min favorit Cinderella i Sadie som är miniliten, extremsöt och sjunger finfint. Man tror inte riktigt att den rösten ska få plats i den lilla kroppen, men ack så fel man har. Föga förvånande var de dömande lärarna överens med mig där. Och Sadie blev Cinderella. (Vi fick veta idag.) Själv blev jag ”singer”, med allt vad det innebär. Jag har faktiskt ingen aning, men efter vad jag kunnat luska ut här och där (med mer eller mindre lättförstådda resultat) är att jag får vara med på scenen, ha kostym och sånt, men inte behöver agera så mycket. Jag behöver bara sjunga. Det känns bra. Säkert och bra. Jag är nöjd.

Jag, Chris, Jess och Deia (jag har faktiskt ingen aning om hur flickans stavar sitt namn, men det uttalas då ungefär sådär) diskuterade auditions på torsdagens engelskalektion. De två sist nämnda var nämligen med, och de sa att jag var duktig. Jag tackade, lite generat. (Ibland är jag lika dålig på att ta emot komplimanger som du Hästen..) De tyckte att det var extremt roligt och kom på en ny lek: ”Let’s see how red we can make her.” Dumma britter..

Igår genomförde jag och Seda Veronicas seglarträningsprogram. Jätteduktigt! Efter det plockade vi blackberries (Vad är det på svenska? Björnbär? Typ hallon, fast blå/svarta?). Seda var i extas. Min kära bärplockande, strandälskande, galna tyska. Jag fick praktiskt taget släpa henne från bärbuskarna när jag hade tröttnat och plastlådan var överfull.

Och idag hade vi en minnesvärd engelsklektion. Vi fick analysera kontaktannonser. Väldigt intressant. Semantics och sådant. Skillnader mellan man söker kvinna och kvinna söker man. Det absolut roligaste – tyckte jag – var att annonserna var från Isle of Wights lokala tidning. Mahaha. Lektionens höjdpunkt var när Mrs Hand ställde frågan ”What’s significant about the population of this island?” varpå Will svarade ”They’re all inbred!”. Man måste älska humorn.

Idag skulle vi välja enrichments också. Alltså roliga tillval. Jag ville ha musik – det fanns inte med. Men jag gick och pratade med Mrs Pitts (musikläraren) och nu ska jag minsann ha musik på tisdagar. Fast.. det är bara jag. Och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Men det blir nog fint.

Imorgon är första träningen med Cinderella. Det blir spännande.