Josefine

Måndag.

När jag promenerar till spårvagnen i vintermörkret uppfylls jag av en känsla av lugn. Det är någonting med världen innan den har vaknat. Något vackert och fridfullt. Det är synd att det inte håller i sig så länge.
Det har en kraftig inverkan på mitt annars, minst sagt, hetsiga morgonhumör.

Engelskan är avklarad och jag uppehåller mig i chat-rummet i väntan på Naturkunskapen. Mina ambitioner om att stanna efter skolan och göra tankekartor över de litterära epoker som måste sitta som gjutna i min arma flickehjärna på torsdag känns.. väldigt avlägsna.
Mest längtar jag tillbaka till min säng. Till värme, glömska och kravlöshet.
När jag är vaken är det så mycket som drar i mig. Hit och dit, fram och tillbaka. Vart ska jag ta vägen?

Dock är jag närmare än någonsin.
Nästan så att jag kan känna det, och jag har äntligen hittat något som jag VILL. Inte något som jag skulle kunna stå ut med, utan något jag faktiskt skulle kunna tycka om.
Jag älskar när tankar och idéer växer fram av sig själva i det undermedvetna och inte presenterar sig förrän de är helt färdigtänkta. Minimum av arbete för det medvetna. Skönt.

Jag undrar vad du gör, precis i detta nu.
Jag tänker på dig.


13 dagar.