Josefine

Mandag

Det kanske ar dags att borja tro pa karma.

For ett par veckor sedan rakade jag ha sonder Seans gitarr.

Fast.. egentligen var det inte mitt fel.

Det hade knappast hant om inte nagon dryg person fick for sig att borja kittla en alldels oskyldig person pa knana helt oprovocerat, sa att den stackars manniskan fick jattepanik och borjade sparka vilt omkring sig. Nej, precis. OM vissa manniskor bara fattade att man inte ska kittlas sa hade det inte behovt ga sonder en massa gitarrer.
Hur som haver.
Jag rakade ju ha av en strang dar.. med halen.
Min hal gjorde ganska ont ocksa tackar som fragar.

Det varsta var anda pa lordagseftermiddagen da jag, Seda och Lovisa var samlade i mitt och Sedas rum i vantan pa maten. Vi var hungriga och smatt rastlosa. Jag skulle ju kunna spela gitarr tankte jag och slangde en blick pa instrumentet.
Plooooooiiiingggg, hors det, och hej och ha - en av strangarna brast.
Bara sadar.
Det var ingen som ens rorde gitarren!
Skit.

Fast.. det ar klart. Det var ganska gamla strangar och gitarren skulle nog ma bra av ett byte.
Men anda!
Samma strang som pa Seans gitarr var det ocksa.

Jag forsoker tala om for folk att det hander daliga saker nar jag blir kittlad.
Manniskor, och ting, kommer till skada.
Men det ar ingen som lyssnar pa mig!