Josefine

Onsdag.

Jag. Får. Inte. Somna. Aaaargh!
Om jag somnar nu kommer jag inte kunna sova inatt, heller. Fan.
Det övergår mitt förstånd hur det kan vara så lätt att somna på dagen, och så oerhört svårt på natten.
Vad är felet?
Nåja. Blir jag tillräckligt utmattad så ska det nog gå.

Idag har jag lärt mig mycket.
Hela Fantomens historia, till exempel, och en hel massa om andra superhjältar också.
Fint. Jag känner mig allmänbildad.

Det diskuterades livligt vilken superhjälte som är den absolut bästa under lunchen.
Stålmannen är min absoluta favorit. What's not to love liksom?
Men de andra föredrog visst Batman och Fantomen.
Alltså. Bruce Wayne är ju världens player, och Fantomen har minsann fula trikåer.
Nej. Tacka vet jag Stålmannen. Clark Kent, det är en riktig man det. Han vågar till och med vara världens loser när han är sitt alter ego. Vilken kille.

Det är helt sant. Vi ÄR faktiskt såhär coola.


Jag har hunnit med en tur på stan också, med Emil och hans kära Sara.
Det kan lösa sig det här. Jag börjar få koll på vad jag ska köpa åt människor.
Bra!
Jag älskar att köpa presenter, men jag blir så stressad, för jag vill verkligen att personen i fråga ska bli riktigt glad också. En dålig present är en bortkastad present liksom.
Hittade världens sötaste vantar och mössa till Bella, min lillkusin. Så! Om någon släkting skulle läsa detta har jag FÖRSTA TJING på att förse Bellabus med vantar och mössa. Så det så. Tack!

Men allvarligt talat. Jag har aldrig haft pojkvän under julen förut.
Vad köper man? Vad vill de ha?
Paniken är ett faktum, och till och med Google har svikit mig!
Jag googlade "perfect gift for boyfriend/him/guy/man/boy" och det roligaste som kom upp var en personlig ishink, personliga manchettknappar och ett litet kit med "designa ditt eget hundgodis".
Om folk på fullaste allvar köper sådan saker kan det i alla fall inte bara vara jag som har problem. En liten tröst.

Men så. Hjälp mig tack!?
Det ska vara något seriöst - utan att vara tråkigt,
något som säger "jag älskar dig" - utan att vara cheesy,
och framför allt något som faktiskt skulle göra honom glad.
(Och nej, inget Arsenalrelaterat.. Tack ändå Adrian.)
Har jag för höga krav?


Idag, på projektmötet, sa Gugge att män och kvinnor talar olika språk.
Om en kvinna är hungrig säger hon visst "titta! där är en restaurang..." och väntar sig att mannen ska förstå, medan en man slänger ur sig ett; "nu äter vi!"
Kan det bero på att de är uppfostrade olika? Föreslog jag.
Han såg måttligt imponerad ut.

Enligt honom är jag alltså inget vidare kvinnlig då.
JAGÄRHUNGRIGKANVIÄTADÅ?!
Det är nog vad jag skulle säga.


25 dagar.