Josefine

Tisdag

Att plugga psykologi gör mig lite rädd. Det är galet hur mycket fel det kan vara på oss människor. Gaaalet.

Och jag tänker lite.
Tänk på hur ledsen man blir om man mår dåligt och ingen verkar bry sig om det. Hur ledsen blir man inte då om man är riktigt riktigt glad och det fortfarande inte är någon som bryr sig?
Att man inte har någon att dela sin glädje med. DET måste vara det värsta som finns.
Fy.


Sverige är för övrigt ett gnaksa kallt, grått och jävligt land just nu. Jag längtar bort till något annat, något nytt. Men det finns ljusglimtar. Mest längtar jag till jul just nu, och hatar mig själv lite för min oförmåga att släppa taget om ens så för en liten millimeter. Jag. Vill. Ju. Inte.


Det här har varit en sådan där dag som svängt mellan att vara jobbig och att vara bra, för att sedan landa någonstans mitt emellan på ett "mjeh". Typ. Min körskolelärare (som jag faktiskt borde försöka anstränga mig att lära mig namnet på - det är en aning pinsamt att ringa och boka körlektion och fråga efter "han den där ganska gamla som varken heter Ninos eller Arre.. du vet..?") börjar så smått erkänna att jag faktiskt kan köra bil. Min motivation verkar påväg att krypa tillbaka från sin ack så avlägsna vrå där den befunnit sig större delen av hösten. Eventuellt är jag också ett steg närmare vägen ut ur arbetslösheten, men det är ännu för tidigt att säga något om det. Vi håller tummarna i alla fall tycker jag, för det vore i sanning välkommet.
Pengar är roten till all ondska. Bristen på pengar i alla fall.

Så vi hoppas.