Josefine

09.44

Det är måndag, och om det hade varit en helt vanlig måndag så skulle jag utan tvivel ha öst galla över hela världen just nu. Men vet ni? Det känner jag inte alls för. Solen skiner, och av någon anledning kändes det inte alls jobbigt att gå upp klockan sju på morgonen. Att cykla till skolan var bara trevligt, och jag har precis jobbat mig igenom en en och en halv timmes engelskalektion utan större ansträngningar.

Det är en bra dag idag!

Jag tror att jag verkligen tog mig ur svackan igår. Så hilma skönt. Mycket hade det nog att göra med att jag hade en sådan social dag. Inte för att jag träffade någon.. (mer än barnvaktsbarnen) Men jag pratade i telefon nästan hela dagen.

När jag var barnvakt och tittade på när de åt glass och åkte rutschbana så ringde min kära Häst och pratade lite. Det var fint och kändes bra och behövligt. Hon är fin hon. Sedan kom jag hem och skulle försöka plugga, men plötsligt skrev finaste Elsa att hon ville prata med mig. Så då blev det telefonsamtal i runt en timma. Efter det skulle jag plugga lite igen, och lyckades väl ett tag, tills Pälsboll bad mig komma in på Skype.
Då pratade vi lite, och sedan hade jag lovat att ringa Moa eftersom jag smådissade henne lite i lördags. Det var heltrevlans! Skvaller och framtidsprat.

Telefondagen avslutade med ett sista, sängliggande myssamtal med Sean.
Det går med andra ord att vara översocial också på avstånd.


Jag bestämmer mig för att allt kommer gå bra, och jag tänker leva och planera därefter. Om jag oroar mig för saker hela tiden så glömmer jag bort att leva ordentligt, och om jag inte lever nu, när ska jag då göra det?
Jag gläds åt småsakerna och inser att vänner inte försvinner bara för att de inte är här just nu.


Nu blir det litteraturlektion.