Josefine

19.28

Det gick inte.
Jag tappade lusten igen.

22.23

Jag lyckas alltid glömma bort hur skönt jag tycker att det är att träna. Har inte rört på mig ordentligt på två veckor (om man bortser från visst runtspringande och skjutande i skogen..), så det var inte med glatt humör jag släpade mig iväg till Friskis & Svettis ikväll. En timma senare kändes livet underbart och nu längtar jag efter att gå dit igen.
Känslan av hur kroppen får jobba, tar ut sig, blir starkare. Det är fint det.

I morgon ska jag hänga med klassen i Linköping. På Länsmuséet närmare bestämt. Spännande spännande.

16.24

På vägen hem går jag på förtrollade snöstigar, klättrar upp för snödrivor och försöker förgäves undvika de förrädiska isfläckarna. Norrköping är farligt idag.
Jag är trött men nöjd.
I morgon ska jag bara traska runt i Linköping en stund för att därefter ha körlektion och träna. Inte särskilt jobbigt alls.
Idag har jag en viktig dejt med Vilhelm Moberg. Är jag riktigt duktig behöver jag aldrig se åt honom mer.
Jag känner mig inte så duktig.

PÅ fredag får jag kanske se Alice i Underlandet.
Det vore fint.

12.59

Livet känns lättare när solen skiner, när sovmorgonen hägrar och när flygbiljetten är bokad.
Mycket mycket bättre.

Jag ska vara duktig och plugga körteori hela eftermiddagen.
Önskar att det bara kunde vara över.

Igår träffade jag Hästen, och det kändes otroligt bra. Jag har saknat henne.

Sol och glass hör ihop, och det har vi firat idag.

14.38

Det är svårt att vara spontan. Skrämmande.
Men ibland känns det befriande att ta en risk, göra något galet.Bara för att man vill.
Jag vill, jättemycket. Låt oss hoppas att det funkar.

Jag önskar mig långt fram i tiden.
Dit då allt det jobbiga är över, där solen värmer och där jag är fri.
Då ska jag leva.

23.01

Två underbara veckor, och nu kastas jag åter in i vardagen.
Jag vill verkligen inte vara här just nu, men jag tröstar mig med att det är, vad, tre månader kvar?
Då är jag fri, och efter det måste jag bara vänta lite till.

Men å andra sidan så vet man aldrig vad som händer. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Rätt sällan faktiskt.
Men jag kan hoppas i alla fall. Hoppas som tusan. Det känns bra just nu.

Idag har jag varit extremt huslig.
Det blir lättare imorgon.

19.44

Sverige är tugnt av snö. Ljudet av smältvatten sjunger i mina öron.
Sakta börjar landskapet återfå sin forna gestalt. Jag tycker inte om vintern.
Jag vill ha solljus och värme, vårvärme som känns mot ryggen på den svarta tröjan.
Ingen mer snö, ingen mer kyla.

Jag vill ha dig. Här. Nu.

Fyra veckor är ingenting, fem månader är ingenting. När jag är med dig.
En dag är en evighet, när jag inte är det.

Jag älskar dig.

Måndag.

När jag promenerar till spårvagnen i vintermörkret uppfylls jag av en känsla av lugn. Det är någonting med världen innan den har vaknat. Något vackert och fridfullt. Det är synd att det inte håller i sig så länge.
Det har en kraftig inverkan på mitt annars, minst sagt, hetsiga morgonhumör.

Engelskan är avklarad och jag uppehåller mig i chat-rummet i väntan på Naturkunskapen. Mina ambitioner om att stanna efter skolan och göra tankekartor över de litterära epoker som måste sitta som gjutna i min arma flickehjärna på torsdag känns.. väldigt avlägsna.
Mest längtar jag tillbaka till min säng. Till värme, glömska och kravlöshet.
När jag är vaken är det så mycket som drar i mig. Hit och dit, fram och tillbaka. Vart ska jag ta vägen?

Dock är jag närmare än någonsin.
Nästan så att jag kan känna det, och jag har äntligen hittat något som jag VILL. Inte något som jag skulle kunna stå ut med, utan något jag faktiskt skulle kunna tycka om.
Jag älskar när tankar och idéer växer fram av sig själva i det undermedvetna och inte presenterar sig förrän de är helt färdigtänkta. Minimum av arbete för det medvetna. Skönt.

Jag undrar vad du gör, precis i detta nu.
Jag tänker på dig.


13 dagar.

Oj. Så det kan gå.
Insikten är närmare än någonsin.
Jag tror faktiskt att jag borjar bestämma mig.
Nu hoppas vi bara på att allt går som jag vill.
Precis som jag vill, helst.

Snart ska jag ta kontrollen över mitt liv, och då mina vänner,
kommer det att bli fruktansvärt bra.
Det är min plan i alla fall.

Söndag.

Jag är uppfylld av en ovan känsla. Konstruktiv, duktig, handlande.
Idag är jag allt annat än passiv, och det är sådana dagar jag mår extra bra.
Jag känner mig duktig. Det är skönt.

Full av positiva känslor inför den kommande veckan, särskilt som att det är den näst sista innan jullovet.
Julen hägrar med ljus, glögg, mat och kärlek. Jag kan knappt vänta!

Innan dess ska jag förstås hinna med en bunt skoljobb, men det känns överkomligt idag.
Jag kan det här. det kommer att gå bra.
Efter tolv och ett havt års skolgång borde man ha koll.

Den här helgen började extremdåligt, men har bara blivit bättre sedan dess.
Lite tänker jag att jag har hittat tillbaka til mig själv, och det gör mig väldigt glad.
Välkommen tillbaka.

Nu ska jag mumsa på lite rester av gårdagens kladdkaka.
Puss.


14 dagar.

Orkar inte ens försöka vara trevlig idag.
Så. En officiell ursäkt till alla som råkar ut för mig idag.

Jag ser sannerligen inte fram emot Staden och Framtiden lektionen just nu.
En timma och tjugo minuter av total meningslöshet.
Åh, underbara skolgång.

Och en till hälsning, till gårdagens busschaufför och min körskolelärare.
Jag hoppas att morgonpigga, högljudda vägarbetare med djupa basröster börjar arbeta utanför era fönster omkring tretiden i natt. Tondöva och högljutt sjungande ska de vara också.

Gärningarnas kretslopp kära vänner.
Karma.

I morgon har jag en lektion. Naturkunskap B, 40 min.
Jag frågar mig varför jag över huvud taget går i skolan?
För att få en utbildning, en framtid.
Ja. Men kan vi då inte bara hoppa över det här och gå direkt på framtiden? Va?
Jag står bara och stampar. Det gör mig galen.
Vill inget hellre än komma härifrån, kan inget annat än att stanna.
Satan.

Det har varit kolsvart ute sedan klockan fyra.
Mörkret övermannar alla känslor.
Hur kan någon vara helt lycklig på hösten?
Det krävs under.
Mitt under är långt borta.

Tre veckor kvar till jullovet. Då är vi alla fria för ett tag.
Sedan kan vi räkna ner till studenten.
Till livet efter skolan, det riktiga livet.
Vad ska det bli av oss då?

Prov i Naturkunskap i morgon, ellära.
Så. Jävla. Pepp.

Jag får en lugn och skön morgon i alla fall.
Så..

Godnatt.

Torsdag.

Har varit sjukt duktig idag.
Heja mig!

Jag har också lärt mig att pepparkakor pratar engelska.
Fyraåriga Jacob var vänlig nog att upplysa mig om det.

Att allt ordnar sig bara man pratar om det, det har jag lärt mig också.
Tack för att du finns kära vän.

I morgon börjar helgen. Och som min oerhört vise far sa:

"Då ska jag INTE gå upp innan jag vaknat".

Tisdag.

Det är för jävligt kallt i mitt rum just nu. Händerna är isbitar som förgäves trummar mot tangentbordet i ett försök att skriva något vettigt. Jag har tydligen inte välsignats med det varma norrländska blodet som flyter i ådrorna på min kära far sida av familjen. Tråkigt för mig. Och för dem som råkar ut för mig vid tillfällen då händerna är som kallast. Det bästa jag vet är nämligen att stoppa händerna innanför folks kläder och stjäla värmen från deras varma kroppar. Mohaha. Det är oftast Sean som råkar ut för den här behandligen förstås. Jag tror inte att han tycker om det lika mycket som jag gör..

Helt okej dag idag. Staden och framtiden var precis lika meningslös söm vanligt, religionen lika flummig som vanligt, och på engelskan var jag bara trött och ville gå hem.

Jag trodde ju att jag skulle vara så in i döden trött i går kväll, eftersom jag sov så dåligt föregående natten, men icke! Så fort huvudet och kudden möttes blev mina ögon stora som tefat och tankarna snurrade fortare än jag kunde hänga med. Inte okej. Det tog timmar att varva ner och jag somnade slutligen, utmattad, vid tvåtiden.

Imorgon är det onsdag - början på slutet av veckan.


26 dagar <3

Nu kan jag allt om både parallell- och seriekopplingar. Näst intill i alla fall.
Jag känner mig upplyst, UPPLYST!
Hm.

Jag somnade så fort jag kom hem. Delade säng med en liten hårig varelse som låg på min axel och spann.
Mysigt, men jag drömde så konstigt.
Än om galna läkare som mördade folk och än om mina föräldrar som skällde ut mig in public. Obehagligt.
Men jag behövde det nog. Sömnen alltså, inte drömmarna. De hade jag kunnat klara mig utan.


Nu har jag, trots min måndags negativitet, gjort allt som ska göras (skönt)
och jag kan ägna mig åt saker som jag VILL göra.
Men mest så tänker jag på dig. Saknar dig.

Och FAN att det ska vara så galet jobbigt.

And so it's all the same,
goodbye, with a flicker I'm off again
A kiss that doesn't want to end
Oh it's all, all the same
I saying my I love you's
and the sadest voice
Saying my I love you's
I don't want to go

I miss the way the corner of your mouth looks when you smile
I miss the way that only you can hold me through the night
I dedicate my songs to you then I miss you even more
I miss you, oh I miss you, oh I miss you 
I am coming home 

- Marit Bergman



Massor av kärlek till henne för att hon är så bra på att sätta ord på hur jag 
känner, när jag inte kan det själv.
I wish you were here. 

Och så var det det där med att kontrollera sina känslor.
Inte få emotionella små utbrott och se ut som en galning.
Jag vet inte vad det är för fel på mig nu för tiden.

Sova kanske?
Jag skäms.

Jag funderar lite över varför konstiga människor på internet dras till mig.
Sänder jag ut signaler som säger något i stil med "Om du har en psykisk störning, kom och prata med mig! För det tycker jag är roligt, jätteroligt. VERKLIGEN! SKITKUL!", kanske?

Eller?

Jag fattar inte.

Med undantag av sagda läskiga människor har jag en väldigt trevlig kväll.
Finaste Moa ligger i min säng och läser Breaking Dawn.
Själv sitter jag här. Spelat lite gitarr har jag gjort också.
Vi är visst inte överdrivet sociala med varandra, men jag gillar det.
Att vi kan umgås utan att prata hela tiden liksom.
Bara njuta av varndras sällskap.
Det behövs ibland.

Imorgon ska jag träffa min kära vän BERIT.
Henne saknar jag också, så det ska bli fint.
New tales of the young and loved liksom.

Sakna människor verkar vara min huvudsyssla just nu.
Det vet jag inte riktigt vad jag tycker om..

Torsdag

Jag avskyr det här. Mörker och regn.
Inget annat.

Eller. Det finns fina saker också.
Glögg till exempel, och varma stora tröjor.

Idag har jag varit produktiv så in i tusan, så en klapp på huvudet till mig.

Men jag är stressad.
Vad ska man göra? Vad ska man bli?
Det känns som att framtiden kommer allt närmare, och helst av allt vill jag backa så långt jag bara kan och ta tag i allt när jag är redo för det. Om en sisådär 20 år kanske?

Tiden vet att den vinner till sist.
Den där Krunegård vet vad han pratar om.

Jag är så skluven. Samtidigt som jag vill att gymnasietiden ska vara over and done with så skrämmer framtiden mig till vanvett. Hej. Jag kan inte ens tvätta kläder.

Nu kom min kära lillebror och gav mig chokladmuffins.
En chokladmuffin? Eh?
Livet känns lite lättare.
Livet är alltid lättare med choklad i magen, ironiskt nog.

Ja. Jag tror att vi lämnar det där.

Ikväll kommer käraste Moa hit.
Myspys.



Det har blivit några år nu. Det var väldigt länge sedan i roade oss med att gå på skoldiscon och spela in knäppa filmer på lunchrasterna. Det var ganska länge sedan jag var 16 och du 17 och vi tog den här bilden också. Ganska länge. Fint.

Glögg är utan tvivel det finaste som finns.
I heeela världen.
Dessutom passar det väldigt bra som förtäring vid studerande.

Nu tror jag det är dags att färga håret. Bannemej.
Det här går ju inte längre.
Brunt ska det bli (igen), men frågan är hur mörkt..
Inte så hemskt mörkt tänker jag, utan lite som det såg ut i början av sommaren.

Typ såhär:



Ja, ungefär så får det nog bli.
Det ska bannemej inte se ut såhär i alla fall:



För det är minsann för mörkt. Så det så.

Då var det löst då.
Fint.

Vad är det förresten för en jäkla min jag har på det där fotot?
Jag påminner om en galen femåring. Inte okej.